Längre ut och djupare in.

Jag halkar till…släpper ut andetaget. Lugn. Känns som om det var fyra år sedan jag sist sov i en säng och inte fyra dagar sedan. Känner rutinmässigt efter på tår, fingrar och ansikte…mer en sinnets trevande för att känna att de inte domnat bort från mig. Det är rätt blandning av rutiner och vaksamhet inför det oväntade som gör att man överlever här ute, det och en aldrig sviktande förmåga att slå ner passivitetstendenser. Väldigt få människor kan hoppas på att ensam uppfylla alla de kraven som omgivningen här ute ställer, men i grupp är det lättare.
En blick över axeln räcker för att läsa in mina två närmaste färdkamraters frågande ställning trots snöyran och det begynnande mörkret.
Jag känner efter under ett halvt ögonblick och ger sedan tecken med ena staven för att meddela att vi fortsätter en bit till för att hitta en bra plats att återhämta oss på. Vi litar alla till mitt och Peters omdöme för att få ut så mycket som möjligt av varje dag, av varje rast och varje timme vi skidar. Jag siktar på en holme i det flacka vita myrlandskapet, jag kan inte se den i detta väder men jag vet att den finns där en och en halv kilometer norr om oss.
Väl framme pekar jag på en vik i holmen som erbjuder oss både extra snödjup och ett visst skydd mot vinden. Det går fort att slå läger, visst blåser det men det är inget som ingen av oss inte har varit med om förut, groparna skottade på några minuter och skydden uppe om ytterligare några minuter till. Jag och Peter dubbelkollar att alla skidor och stavar står stadigt och att skydden är säkrade och dyker in efter de andra. I vårat skydd är de undre liggunderlagen redan utbredda och Axel håller redan på att kontrollera Lindas fötter, Gabriella håller redan på att ta av sig på fötterna då det är hennes tur härnäst.
Jag börjar lätta på snölås och kängor samtidigt som Linda börjar dra på sig sina strumpor.

Efter tio minuter sitter vi alla sju i det andra skyddet böjda över en av kartorna, morgondagens etapp ser ut att bli lite lättare än dagens är vi alla överens om, efter en kort genomgång av de två möjliga vägarna vi kan ta enas vi om att det inte är någon ide att låsa sig vid något alternativ innan vi sett nästa morgons väder. Vi går tillbaka till vårat skydd efter att ha fått i oss käk, med omväg för att uträtta de toalettbestyr vi ogärna gör inuti skyddet. Resten är inte mycket och snart ligger vi alla i sovsäckarna och skedar oss till sömns.

Det är fortfarande mörkt när jag vaknar av att Gabriella kysser mig på kinden och säger att:
”Älskling, klockan ringer om några minuter och jag har fixat lite varmt att dricka.”
Motigt men med stor tacksamhet får jag upp ena armen ur sovsäcken och känner kylan smeka genom understället när jag sträcker mig mot kosan som sträcks mig. Jag dricker efter några blåsta andetag och sträcker tillbaka den till Gabriella samtidigt som klockan ringer och de andra vrider på sig. Fort upp och ut, kände redan inne i tältet att det var kallare idag och att det var stilla i luften. Väl ute under de bleknande stjärnorna känner jag vad jag hoppats på, lukten av hög klar kyla, inte stor risk för nederbörd idag! En rysning griper mig om ryggraden och hasar ner med ett obehagligt ljud som följd, jag springer, så gott det nu går i snön ett par varv runt skyddet för att få lite värme och dyker in. De övriga håller redan på att packa ihop sina väskor och jag skyndar mig att riva ihop mina få prylar jag med.
”Hur verkar det därute, Linnea?” frågar Linda.
”Det kommer nog bli en fin dag” svarar jag. ”Vi kan nog hoppas på en del fina vyer idag. Men det kan bli kallare under dagen, kanske neråt -25, så ha koll på var du har extratröjan.”
”Kameran framme med andra ord!” säger Gabriella och flinar samtidigt som hon drar på sig torgvantarna.
”Att du står ut med att hantera den i den här kylan är mer än jag förstår.” muttrar Axel halvironiskt.

När vi väl kommit iväg och skidat nån kvart stannar vi till för att rådslå om vägen, det behövs inte mycket ordande, Peter och Axel är i klar minoritet som vill ta sig ner i skogen direkt när vi andra vill prioritera utsikten över ravinen och snart skidar vi ut på höjdryggen. Det tar lite extra tid med den nyfallna snön och de extra korta kontrollpauserna vi har, kylan biter hårt och det kan gå fort efter att någonting väl domnat så vi passar oss.
Vi tar oss upp längs höjdryggen med en större flack dal på vänster sida och den torrlagda ravinen på vår högra. Snart öppnar sig vyerna och med dem andakten, det är inte så att man kan prata mycket när man skidar på led, det går inte att säga så mycket mindre, men man känner det i hela gruppen. Vördnaden och uppskattningen hänger i luften samman med våra andedräkters mjuknande konturer framför ansiktena, tystnaden är öronbedövande, bara vi och ingenting annat hörs och vi vet att snön, trots vittnesbörden om bistert klimat, är en av hjärtats största resurser i stunder som dessa. Inte ens Axel kan hålla sig från att med hela sin utstrålning säga att ”Detta är vackrare än allt annat just nu!”.
Jag vet var vi är, det är dags att stanna till och spruta igång lunchen så jag stannar. I stunder som dessa är det inte tiden som styr utan terrängen, vi stannar även om det egentligen inte är tid att äta ännu för efter detta måste vi vika av in i skogen.

Peter, Fredric och Aisha bär maten så mitt tältlag griper efter spadarna för att göra oss en lunchplats medan de andra gräver fram köken och sju minuter senare är Gabriella på väg upp i en vindpinad tall under svordomar över de bylsiga kläderna med kameran i hängande över ryggen. På marken undersöker vi andra varandras fötter och byter strumpor samtidigt som vi turas om att stå vid köken.
Såhär tidigt på turen har vi fortfarande med oss en del ”färskvaror” som vi med glädje lägger lite extra tid på att laga till inför den vackra utsikten väl medvetna om att det bara kommer vara frystorkat resten av turen.

Rasten är längre än den borde när det är så här kallt så jag och Peter håller ett extra öga på Fredric och Aisha som inte är van vid den här typen av kyla på samma sätt som vi övriga. 20 minuters själavård efter att allt är uppätet och urdiskat har gett oss nog för att kunna slita oss från denna underbara stund i våra liv och åter ställa oss skidorna. Vi sätter av nerför skogsbacken mellan tallar och granar som är tyngda av morgondagens ymniga snöfall, allt känns som om vi rör oss inne i en enorm ljudstudio, alla ljud är klara och distinkta, helt ostörda av alla omgivningsljud, inte det minsta eko av våra egna ljud från något håll. Stillhet.
Lutningen är perfekt här, det är därför vi skulle ta oss ner här och inte framöver där det är brantare och mer kuperat, vi kan ofta stå på skidorna och bara glida utan att behöva reglera hastigheten med annat än att släpa stavarna lite i snön då och då.
När vi kommer ner i den djupare urskogen och det planar ut kollar vi av varandras ansikten och händer, även om det är stilla innebar den lättsamma nerfarten en viss risk med en lätt fartvind utan behovet att anstränga sig det minsta. Aisha är lite blek om näsan och hakan och vi tar det säkra för det osäkra och värmer dem en stund med hela gruppens avbytande händer innan vi sätter av igen. Vi vet att det både är utsikter och insikter som väntar oss framöver så det är med frisk luft i lungorna vi skidar vidare.
Dagen är så bra att vi fortsätter av rena farten långt förbi våran planerade rastplats, en bra bit efter mörkrets inbrott stannar jag till i en glänta med kurrande mage och pekar mot det annalkande norrskenet.
Vi står alla en stund och bara stirrar, merparten av oss har sett det förut, en del många gånger, men aldrig får man nog!
En timme senare ligger vi alla, mätta och fortfarande varma, längs med två sakta brinnande torrakor i våra sovsäckar. Stjärnorna glimmar klart ovanför oss och temperaturen har stigit en liten bit, jag vet inte hur många som är vakna men jag gissar att det är fler än jag som inte riktig förmår sig att sluta ögonen inför detta ögonblick ännu, utsikten behöver lite tid för att mogna till en insikt även för oss rävar.
Jag ligger så ända tills det är dags för mig att gå runt och kontrollera kamraterna.
Nästa morgon vaknar vi av att Peter är uppe och har lagt på ett par tunna torrakor för att vi andra ska ha nått att stiga upp till. En lätt slöja skymmer himlen nu men man kan fortfarande skymta stjärnorna. Vattnet sjuder snart och vi får oss alla lite varmt innan det är dags att hoppa upp och vara iväg…mot gryningen. Längre ut från alla andra, längre in i skogen.
Det är tungt, obekvämt och vi fryser ofta men trots det…eller kanske just därför, dunkar det i min själ.
Jag ler bakom tröttheten mot Gabriella, hon känner det och ler tillbaks på samma sätt, under ansiktet istället för med det, vi är tillsammans, ännu är det kanske bara vi och Peter som känner det men vi vet att det kommer sjunka in hos de andra också. Kanske tar det några dagar innan det som gror inom oss alla växer upp till ytan även hos dem.
Vi Är tillsammans.
Inte jag och du…Vi.
Längre ut…längre ut sträcker vi oss och djupare in mot vårat eget väsen når vi.