Gyllbergen - ett skidparadis

Var ligger Sveriges södraste fjäll? Det officiella svaret är det otillgängliga Tandovala, 3 mil söder om Sälen, och mer än 40 mil från Stockholm. 

Själv vill jag svara: Gyllbergen, strax väster om Borlänge, 24 mil från Stockholm. Gyllbergen är förstås inte ett fjäll, utan ett populärt fritidsområde någon mil från Borlänge, eller Rome Alpin, naturreservat sedan 80-talet. Men nyss hemkommen från en helg i vår fäbod strax utanför naturreservatet är det svårt att tänka sig något mer fjällikt; idealiskt för turskidåkare som oss. 

Vi har då skidat runt i två dagar i orörd knähög snö över böljande myrar och med januarifrusna träd. De enda spåren runt oss är djurens. Om inte fjällen, så påminner det i varje fall starkt om Muddus. Och så den där känslan vi söker: storslagen natur i enskildhet. Här är det flera kilometer till närmaste väg i alla riktningar. Till elektricitet, snarare en mil.

Just ödsligheten kan man emellertid inte alltid räkna med. Kanske inte heller snö, men Gyllbergen är osedvanligt snösäkert för att ligga så långt söderut. Gyllbergen ligger nämligen ovanligt högt. Högsta punkten heter Dragberget och mäter 497 meter, en 320 meter högt TV-mast reser sig från en annan topp på 495 meter. Både Dragbergssjön, som är ett av de mer väl frekventerade utflyktsmålen, och myrmarkerna norr om Dragberget ligger på över 400 meter. 

Den karga naturen, med småväxta träd och myrlandskapen bidrar förstås till att det förhållandevis snabbt blir tillräckligt med snö för att åka skidor. Ironiskt nog är denna känsla av fjällik vildmark i själva verket ett resultat av vad vi väl får kalla rovdrift under slutet av 1800-talet. Stora delar av det som nu är naturreservat avverkades och, som det står i beslutet om naturreservat: "i det här höglänta granitområdet har skogen tagit lång tid på sig att återhämta sig". 

För 50 år sedan kunde snön lägga sig redan i oktober och ligga till april, har vi fått berättat för oss. Så är det inte längre. Sedan 2015 har vi dock bara upplevt en snöfattig säsong (och då kunde det åkas skidor i varje fall två helger). Jag har åkt skidor i december vid något enstaka tillfälle, men annars säger erfarenheten att snön brukar lägga sig efter nyår, och någon vecka in i mars är det slutåkt. Mellan 2010 och 2020 föll det i genomsnitt 127 mm nederbörd under minusgrader mellan januari och mars vid Spånsmasten, vilket ger ungefär lika mycket snö i centimeter (oräknat fluff-faktorn). 

Så länge det är ospårat är Gyllbergen om vintern osedvanligt folktomt. Ju längre in i säsongen, desto mer spåras det dock. Borlänge kommun sköter om spåren och en fin februarihelg är parkeringsplatsen vid Gylle fäbod full av bilar. Först spåras det längs en väg, sedan vidare upp till Dragbersgstugorna. Ju längre in i säsongen desto mer utökas spårsystemet.

Officiellt heter det att det finns upp till 70 km av preparerade spår. Under våra sex år har vi dock aldrig upplevt att alla dess spår verkligen dras. Vi har hittills aldrig sett spår dragna ner på Spånsfäbodarna till exempel, och väldigt sällan ner mot Dragbergsplan och Långmyran. Många gånger kan de dock ha plattats av skoter vid något tillfälle under säsong, vilket gör det lite mindre tungt att spåra.

De flesta besökarna kommer från närområden, för trots den fina skidåkningen är området helt outvecklat kommersiellt. Det finns med andra ord ingenstans att bo för utsocknes i närheten, inte heller finns någon servering eller skiduthyrning. 

Området är dock i toppklass. Vid parkeringen vid Gylle fäbod finns två uppvärmda raststugor samt moderna toaletter. Här finns också en vedbod där du kan ta med dig ved ut till det otal slogbodar som finns spridda över området. Det är drygt fem kilometer till Dragbergsstugorna, ett gammalt fäbodställe som ligger fint i slutet av Dragbergssjön. Fäbodkänslan är inte kvar, men det finns en nyrenoverad stuga med stort panoramafönster ut över sjön och en liten prismastuga samt vedförråd. På vägen finns också en nybyggd bastu.

Bergslagsstugan ligger ytterligare 1.5 kilometer bort. Turen börjar lite knöligt uppför genom en ravin (ännu värre utför). Här tar det ofta tid för att bli ordentligt med snö. Sedan bär det nerför och ut på en av Gyllbergens vackrare myrar. Bergslagsstugan ligger nedanför Dragberget, och byggdes på 1930-talet för personal som bemannade ett spaningstorn som var placerat på berget. Enligt en skylt på platsen arbetade främst kvinnlig personal med spaning, vilket gjorde stugan till ett populärt tillhåll för bygdens yngre män. Det är än idag en populär plats. I gästboken kan man läsa om sällskap som firar högtider i stuga, eller bara bor där för att det är trevligt. Stugan består av två rum, med kaminer i båda, och har också fått sig en ansiktslyftning.

Prästbodarna är nästa möjliga stuga. Det ligger mellan 3 och 4 kilometer bort beroende på vilken väg man tar. Stugan ligger i ett eget naturreservat och ägs och sköts av Gagnef Friluftsfrämjandet. Sedan ett par år finns en väldigt fin nybyggd stuga, samt en äldre slogbod. Här syns ännu spåren av fäboden, som fått sitt namn av att prästen i Gagnef hade sina djur här. Redan i början av 1900-talet avtog fäbodväsendet. Den sista kon vallades 1942. På 60-talet byggde Friluftsfrämjandet en rastkåta, som nu är utbytt. 

Det är inte mer än ett par kilometer ner till vägen mot Tansbodarna, och ett fint underhållet 7 km skidspår vid Lilla Fjästjärn från Prästbodarna. Där man man parkera och antingen åka skidor i preparerade spår, eller spåra upp till Prästbodarna.

Det finns flera alternativa spår mellan Bergslagstugan och Prästbodarna. Här går den så kallade vildmarksleden, som både är sommarled och kryssad. Numera åker vi den sällan, eftersom den är kuperad på ett sätt som inte förhöjer skidåkandet. En ny led finnd dragen från Bergslagsstugan som går mer rakt över myrar, mot korsningen ned mot fäboden Stockgropen. Vi kallar den Peo:s led. Den är dock inte märkt ännu. Finns det inte dragna spår kan man ofta ändå ana spår av skoter, eller så får man läsa öppningarna i naturen.

När vi började åka skidor här såg vi ofta vargspår just längs denna sträcka, men de har försvunnit de senaste två åren.

Efter 800 meter (eller 1.5 kilometer om man följder vildmarksleden) kan man ta av ner mot Stockgropen. För att ta sig till Präsbodarna härifrån bör man leta upp det så kallade Boströmspåret som går parallellt med Vildmarksleden, då den slingrar sig fram över myrar och ger betydligt bättre skidåkning. (Den del av Boströmleden som går mellan Prästbodarna och upp över Stora Svantjärnen rekommenderar vi inte. Den är extremt kupperad. Dock går den via mark där lo trivs, så den ger ökade chanser att se spår).

Efter Prästbodarna fortsätter man mot Stora Älgsjön (3 km) i småkuperad men lättåkt terräng. Vi sjön finns en slogbod. Härifrån är det 4 km till parkeringsplatsen, eller 2.5 km till Dragbergsjön (på vägen finns ytterligare en slogbod).

Från Dragbergssjön går också ett spår upp över masten. Vi har inte åkt det så många gånger, men när det är spårat är det ett fint och tämligen kuperat spår tillbaka till parkeringen på 7 kilometer.  

En cirka 1 mil lång, och tycker vi, väldigt fin men lite äventyrlig sträckning går från Dragbergsstugorna mot den gamla finn-byn Långmyran, vidare över fäboden Stockgropen och upp till den redan nämnda korsningen mellan Prästbodarna och Dragbergsstugan. Vi har ofta åkt den ospårad. Den är dock kryssmarkerad hela vägen.

Från Dragbersgstugorna åker man ut över fälten, och håller så småningom höger. Den går över småkuperad terräng. Här har vi vid flera tillfällen sett spår av järv längs denna sträcka. Efter ett par kilometer kommer man ut på en väg som leder till Dragbergsplan. Håll höger. Leden fortsätter genom ett skogsparti som kan vara lite knöligt till en ny skogsväg. Följ den tills du kommer till Långmyran (följ inte kryssen in i skogen, det är väldigt blött där och det krävs mycket snö för att komma fram). Till Långmyran är det knappt en halv mil.

Långmyran är en ellös by med anor sedan 1600-talet. Här fanns bofasta till inte allt för länge sedan. I Långmyran finns ett fint skidspår på 7 kilometer som sköts av Nyhammars idrottsförening. Spåren startar upp vid den stora ladan längs vägen mot Laxsjön. Här finns en stor parkering samt en liten raststuga med kamin.

Leden mot Stockgropen går numera där Långmyrans spår går längs med vägen till Stor-Olles, vid sidan av ett nytt kalhygge. Efter bron över Stockgropsån är man plötsligt i Gagnef, fast det egentligen är ytterligare någon kilometer till den riktiga gränsen. Stockgropen är nämligen en gammal Gagnef- och Mockfjärdsfäbod och därmed en del av kommunen trots att den ligger utanför gränsen.

Stockgropen härstammar också från 1600-talet och grundades av skogsfinnar och är den finast bevarade fäboden runt Gyllbergen, med i stort sett enbart gråa timmerhus. För inte så länge sedan bedrevs lamskötsel i buan. Skidleden går rakt igenom fäboden. Härifrån bär det uppåt i nästan 3 kilometer, först genom granskog men så småningom över fina myrpartier, till den förenas med lederna upp i Gyllbergen. Här ser vi ofta spår efter älg, hare och räv.

Vår egen favoritrunda för en heldag i spåren, gärna lite senare på säsongen, startar förstås vid vår fäbod i Stockgropen och går sedan mot Prästbodarna där vi fika i slogboden. Sedan åker vi vidare mot Stora Älgsjön för lunch i vindskyddet, eller vid nästa vindskydd som finns vid Lång-Älgsjön. Vår tur går vidare mot Dragbergsstugorna, där ytterligare en fika är möjligt. Här kan vi välja att åka mot Bergslagstugan och vidare hem, men om det är möjligt väljer vi gärna den längre sträckan via Långmyran. Det blir nästan 2 mil, och brukar innebära att vi kommer hem strax innan skymning.

Startar man i stället från parkeringen kan man välja att ta pensionärsleden till Dragberget eller turen över masten, och fortsätta runt via Långmyran och Stockgropen till Prästbodarna. Från Lång-Älgsjön går det att åka direkt tillbaka till parkeringen, vilket ger mer än 2.5 mil av skidåkning.

Så hur ska man göra om man inte bor i närheten av Gyllbergen? Det är verkligen tomt på hotell och vandrarhem i närheten. Från Gylle fäbod är det cirka 2 mil till Rome Alpin där det finns gott om boende, och skidresan kan kombineras med utförsåkning. I Borlänge en halvtimmes bilväg bort finns förstås både hotell och vandrarhem. Ett annat alternativ är att bo i den lilla bruksbyn Laxsjön hos Laxsjön fiske & fritid. Därifrån är det 5 km till skidspåren in Långmyran. Det finns också stugor på air-bnb i närheten av Idkerberg.

Själva har vi valt en mer permanent lösning: fäbod. Redan på 30-talet såg Borlänge skidförening fäbodarna som en viktigt del av skidaktivitet, och bland annat skapades det så kallade Fäbodspåret till Finnåsens fäbodvall. Jag vet inte hur mycket skapande av Gyllbergen påverkats av det, men det är ju på många sätt en modern variant av Fäbodspåret. 

Själva hörde vi talas om Gyllbergen under de fina Stockholmsvintrarna runt 2010. Något besök blev dock aldrig av, trots att vi spenderat mycket tid hos vänner i Dala-Floda några mil nord-väst om Borlänge. Några år senare började vi prata om att ha en stuga där vi kunde åka skidor mer regelbundet (under några dåliga Stockholmsvintrar). Just i det ögonblicket hade vi inte en aning att vi följde en gammal uppmaning både från Friluftsfrämjandet och STF som på 60-talet menade att fäbodarna borde och kunde räddas just genom att skapa skidturism runt dem: "En vintrig söndagstur till fäboden kan bli lockande", skrev Gösta From från Skid- och friluftsfrämjandet i boken Fäboden. "I fäboden finns på många håll en icke utnyttjad chans till billig och friluftsbetonad semester med mycket skidåkning och trivsamma kvällar i stugan".

I augusti 2014 satte jag mig i bilen för att just åka en tur runt Gyllbergen och besöka så många fäbodar som möjligt. Jag började med Spånsfäbodarna, som ju ligger i nära anslutning till Gyllbergen. I mitt googlande efter fäbodar hade en vacker höstbild dykt upp. Fäboden hette Stockgropen. Den såg ut att ligga mitt ute i ingenstans i skogen. Det var en nästan overklig upplevelse att ge sig ut på dessa för mig helt okända skogsbildvägar, som blir smalare och smalare, och plötsligt åker du ur skogen och landskapet med Saxdalen och Tansväggen breder ut sig bortom den lilla byn Långmyran. Ytterligare ett par kilometer fram vandrade jag för första gången upp mot Stockgropen och tänkte: det är som på Skansen, det är så vackert, här vill jag bo.

Ett par månader senare hade vi lyckats köp en stuga i buan, med skog och å och allt, men det är en annan historia. När vi berättade för folk vi kände att vi köpt en fäbod för vinterbruk skakade många på huvudet. I fäboden är man på sommaren. Det har dock visat sig att åtminstone vårt hus fungerar väl ner till -10 grader. Det lilla huset går snabbt att värma upp med kamin, och stockarna magasinerar värme väl. Och när första vintern kom visade det sig att det gick att skida rakt ut i vildmarksparadiset Gyllbergen utanför vår dörr.

I varje fall vi hade därmed hittat den där fortsättningen på fäbodlivet, fast i vinterskrud.