En sorglig, ovanlig, minnesvärd fjälltur

Årets - tredelade - sommarfjälltur skulle komma att bli en av de mest minnesvärda - på gott och ont. Turen blev en kulinarisk upplevelse utöver det normala och den bjöd på natur- och väderupplevelser som vi inte varit med om tidigare. Men - den bjöd också på nedstämdhet, rädsla och sorg.

För varje fjälltur som jag och Livskamraten genomfört så har vi blivit mer och mer trötta på den frystorkade maten. Visserligen kan man variera smaksensationerna genom att ta med olika fabrikat på turen (varje fabrikat verkar ha stoppat i ungefär samma kemikalier/kryddor i samtliga sina påsar) men det blir ändå enahanda. Under ett antal år har vi börjat ta med oss torkad köttfärs med olika kryddning, men i år bestämde vi oss för att minst hälften av huvudmålen skulle vara hemtorkade. Redan förra sommaren hade Livskamraten varit på en fjälltur där hon hade med sig ett antal rätter som hon torkat själv. Nu skulle antalet utökas.

En stor inspirationskälla har varit boken Torka mat av Eric Tornblad. Han får det att låta så enkelt som det faktiskt är. Men Joanna Heilig, medlem på Utsidan, har också varit en stor inspiratör. Tack! 

Jag ska inte här ge mig in på några recept. Ni skulle då kunna få den felaktiga uppfattningen att det är jag som har stått för fantasin. Den äran tillkommer helt Livskamraten.

Vi hade planerat denna vandring på ett nytt sätt. Den skulle alltså bli tre-delad. Första delen (7-9 dagar) skulle äga rum i Padjelantas allra nordligaste del samt norr därom. Del två handlade om ett försök att bestiga Ahkka (ca 5 dagar) och avslutningsvis tänkte vi tillbringa några dagar i Saltoluokta för att skämma bort oss och slicka eventuella sår.

För att slippa släpa på all mat och en del kläder hade jag tagit kontakt med STF och frågat om möjligheten att lämna kvar lite utrustning i Vaisaluokta som vi skulle hämta när det blev dags för Ahkkabestigning. Det mötte inga hinder.

Så! Nu börjar resan!

(De flesta bilderna vinner på att förstoras.)

Det är den 20 juli. Klockan är ungefär 14 när vi ser Ahkka genom bussfönstret. Hon har hatten på. Det gör inget. Hon är mäktig ändå. Tids nog hinner hon lyfta av den. Det är inte än vi ska upp.

Vi var drygt två timmar försenade. Nattåget som vi transporterades med hade krockat med en älg, men de ordnade fram en ny buss för transport Gällivare-Ritsem. Bara 15 minuter innan vi anlände Ritsem hade emellertid båten åkt över mot Ahkka-sidan. Det var dock inte fråga om MS Storlule. Hon låg på land för reparation eftersom något drev hade gått sönder efter en närkontakt med en stock. Så småningom ordnades transport. 

Vi var de enda som klev av vid Vaisaluoktastugan. Stugvärden, Sven-Gunnar, eller Svante som han kallas, hejade glatt på Livskamraten. De hade träffats förra sommaren då han varit stugvärd i Kutjaurestugan. Enligt överenskommelse lämnade vi en hel del mat och lite kläder i hans vård med löfte om att komma och hämta sakerna senast om nio dagar.

Lunchen intogs i stugan och vid 15 tiden började vi vår vandring längs stranden i rikting mot samevistet. 

Vår första paus tog vi vid de båda kyrkkåtorna.

Sedan vi passerat bron över Guossjajåhkå följde vi Padjelantaleden söderut. Vädret var med oss - uppehåll, svag vind och svalt. Regnslöjor hängde runt omkring men hade den goda smaken att inte bli för närgångna. Efter cirka 3 km längs leden - ovanför branten - hittade vi en bra tältplats strax intill stigen. 

Kartstudier innan sömnen infinner sig. Observera mina UL-läsglasögon. Fungerade utmärkt.

Natten bjöd på en del regn och vind, men när vi gav oss iväg vid 11-tiden hade regnet upphört. Efter lunch i raststugan Kårsåjaure lyste till och med solen på oss då och då på vår väg mot Kutjaurestugan.

Bort med stelhet och in med vätska!

I Kutjaurestugan betalade vi dagavgift och intog vår andra lunch. Den bestod av nudlar som vi köpt i en asiatisk butik i Örebro. HETA! Aldrig mer standardnudlar från ICA.

Livskamraten var ivrig att gå vidare. Hon hade vandrat samma väg året innan och var spänd på min reaktion inför vad som skulle komma. Sieberjåhka bjöd verkligen på ett fantastiskt skådespel där den kastar sig ner för branterna.

Vi fortsatte en bit längs vattendraget och slog läger strax innan jokken som rinner upp mellan Nådje och Gådotjåhkkå där vi hittade en underbar tältplats. Två ljungpipare turades om att med sitt vemodiga läte sjunga oss till sömns. 

Hela den följande dagen fortsatte att bjuda på härligt vandringsväder - omväxlande sol och moln samt sval vind. Vi började med att ta oss upp på toppen av Gådotjåhkkå. Det är en lätt tur. Någon riktig topp är det inte fråga om, snarare en lättvandrad höjdsträckning. Utsikten från höjden är emellertid häpnadsväckande. I förhållande till antalet höjdmeter måste detta vara en av fjällvärldens vackraste runt-om-vyer.

Härifrån fortsatte vi västerut i mycket lättvandrad terräng, mot den tydliga vårtan Abmelvarasj. Vi gick upp på den västra sidan där slänten är bevuxen av lågt ris. Vinden hade den goda smaken att mojna helt när vi kom upp och solen tittade fram.

Denna höjd bjuder inte på en vackrare utsikt än Gådotjåhkkå. Det är något annat som lockar här uppe. Det stavas grusnarv och raggfingerört. Grusnarven lär vara MYCKET svår att hitta, så vi gav oss först på jakt efter raggfingerörten. Efter drygt en timme hade vi ropat flera gånger till varandra: - Här är den! Men varje gång konstaterade vi att det troligen var fråga om den betydligt vanligare vårfingerörten.

Uppe på Abmelvarasj

Så... vi gav upp. Det blev inte någon av rariteterna. Vi fortsatte istället vår vandring västerut, nerför behagliga och lättvandrade sluttningar mot Abmeljavrres sydspets.

Abmeljavrre och Slahpejavrre i bakgrunden.

Strax nedströms Abmeljavrre vadade vi Abmeljåhka och följde sedan jokken som kommer rinnande från Slahpejavrre. Den var fantastiskt vacker. Den föll ner i små väl avvägda trappsteg. Ovanför dessa hade den grävt underbara mönster, gropar och grytor ner i den porösa berggrunden. Jag var bara tvungen att vandra fram och tillbaka över vattendraget flera gånger. Upplevelsen blev inte sämre av den lappsparv och de större strandpipare som sällskapade med oss ett tag.

Ännu en gång hittade vi en mycket inbjudande tältplats intill ett litet porlande vattendrag. På kvällen åt vi middag med förrätt. Det tillhör inte vanligheten till fjälls. Vad själva middagen bestod av har jag glömt. Men förrätten!!! Jag skriver av Livskamratens antecklningsbok:

3 torkade ägg (smulade - min parentes) fördelade i två små teflonpannor. Blötlade med vatten ca 10 min till en grötliknande konsistens. Fyllde på med ca 3-4 rågade matskedar mjölkpulver 3%. Tillsatte lite mera vatten efter en stund. Finfördelade soltorkade tomater.Likaså med lufttorkad skinka. Gräddade på låg värme. Petade med skeden så att allt stelnade. Klart på 2 min. Serverade med torkad persilja över. Smarrigt!

Efter en tidig frukost lämnade vi våra stora ryggsäckar i tältet och packade de små dagtursäckarna med lunch. Tanken var att göra en dagstur söderut. Efter lite kartstudier lockade området söder om Slahpejavrre - framförallt Oarjerp Slahpetjåhkkå. Vi rundade den lilla höjden söder om oss på den västra sidan och svängde sedan ner mot Abmeljåhkå.

Jag blev helt begeistrad när jag kom ner till jokken. Det finns nog inget som gör mig så glad som när jag upptäcker något oväntat och fantastiskt. Precis där vi kom ner till vattendraget hade det skapats en ganska djup ravin och vattnet kastade sig ut över kanten och skapade ett fall som man kunde gå under. Precis nedströms fallet fanns ytterligare en mäktig fors. Jag tror att jag säkert tog ett 50-tal bilder. Tyvärr är ingen av dem riktigt bra. Förhoppningsvis kan ni se detta youtube-klipp.

Jag kunde nästan inte se mig mätt. Jag klättrade, fotade, klättrade igen... Tiden gick. Till sist var det dags för lunch och då upptäckte vi att vi glömt lunchsoppan i tältet. Där rök vår tur ner till Oarjep Slahpetjåhkkå. Men egentligen gjorde det ingenting. Det gav oss istället ytterligare tid att undersöka detta vattendrag. Vi fortsatte en bit nedströms, vadade sedan över till östra sidan och svängde norrut igen.

På en liten kulle strax innan vi kom fram till fallet igen hade en räv och kanske någon rovfågel kalasat rejält. Här fanns mängder med spillning, äggrester, spybollar, skinn från lämmel, fjädrar och skelettdelar.

Detta är bara en handfull av fynden.

Även från denna sida var vattenfallet mäktigt. 

Efter återkomst till tältet lagade vi lunch och packade ihop. Vi siktade nu mot Slahpejavrres sydostspets. Det var en mäktig sandstrand som bredde ut sig längs sjöns hela östsida. Det syntes att det var en flitigt använd arbetsplats. Här äger renskiljning rum. På avstånd såg det ut att gå att ta sig förbi vid rengärdet utan att vada, men när vi kom fram blev vi tvungna att ta av oss kängorna. Vi valde faktiskt att vada barfota. Bottnen bestod av lika fin sand som stranden. I något varmare väder måste detta vara ett fantastiskt ställe. Nu var vattnet iskallt. Flera stora isflak flöt ute i sjön.

Ovanför sandstranden finns magnifika strandängar. Här kan ett regemente tälta. Strax intill finns också ett stort område med kritvita stenblock av kvarts. Det ser lite overkligt ut.

Nära det nordöstra "hörnet" av sjön slog vi upp vårt tält.

Natten bjöd på mycket regn. Vi hade emellertid turen att få packa ner i uppehåll.

Vi följde nu "kalkstens-jokken" mot nordost. Den hade tidigare en naturlig stenbro men sedan några år är den raserad. Jokken är ändå intressant. Det finns både kalksten och kvarts i berggrunden vilket gör jokkens framfart skulptural och ibland ser det ut som om jokkens botten lyser av allt det vita. Vi gick på jokkens östra sida, vilket verkade vara ett bra val. Det var betydligt fler vattendrag på andra sidan.

Det var ganska mycket snö när vi kom högre upp. Vi fick gå lite försiktigt, för vår nästa anhalt var den glaciärnisch (se nedan) som finns på Stiboks östra sida. Det var tur att vi inte gick högre upp, för det hade bildats rejäla hängdrivor vid den övre mynningen.

Vår tanke var nu att ta oss ner till Sieberjåhkå, vada det breda vattendraget och sedan leta upp en lämplig tältplats. Förra året hade Livskamraten och hennes vandringskamrat klarat vadet utan några problem, men i år visade det sig vara helt omöjligt. Vi gjorde ordentliga försök på tre olika ställen, men när vi passerat till två tredjedelar visade det sig att avslutningen var för djup och ström i kombination. Om jag hade valt att ta med mig min vanliga vadarstav istället för de två teleskopstavar som nu fanns i min packning så tror jag att vi hade lyckats. Anledningen till valet av teleskopstavar var att vi förmodligen skulle komma att gå uppför en hel del branta snöfält senare under turen, och då är stavar med trugor överlägsna.

Inte ser det väl så omöjligt ut?

Nå, det var bara att bita i det sura äpplet och inse faktum: Vi var tvungna att planera om vår tur och började med att följa Sieberjåhkå motströms upp mot sjön. Vi hittade en inbjudande tältplats på en kulle rakt under Stiboks stup.

Vi hade haft en ganska fuktig och vindstilla dag och hade därför behov av att torka en del kläder.

- Kan det inte blåsa lite grann? utbrast Livskamraten lite oförsiktigt. Nästan i samma sekund ryckte det till i tältduken. Hon hade blivit bönhörd. Vinden fortsatte att tidvis rycka ganska hårt i tältduken, så vi var mycket noggranna med tältets riktning och vi kände oss också tvungna att förstärka en del pinnar med stenar.

När vi hade krupit in i tältet och mer eller mindre höll på att somna in, kom en riktig vindkörare som gjorde oss klarvakna igen. Då mojnade vinden helt och det var nästan spöklikt tyst. Vad skulle hända nu? Så hörde vi vinden komma. Först långt bort och sedan allt närmare... och plötsligt... ett DÅÅÅN när vinden tog tag i tältduken. Det kändes som om hela tältet skulle lyfta! Plötsligt gav ena sidan av tältet vika! Några tältpinnar måste ha lossat! Sedan lika plötsligt: Alldeles vindstilla igen!

Nej, detta skulle inte fungera. Vi måste ut! Det visade sig att två tältpinnar hade lossnat - trots sten. Den ena hade dessutom blåst iväg och tog ett tag att hitta. Vi behövde STORA stenar. Och det var sannerligen inte lätt. Det var ont om stenar i närheten.

Till sist kände jag mig ändå nöjd. Jag var helt säker på att vinden inte skulle kunna rycka loss några fler tältpinnar. Då skulle snarare tältet blåsa sönder. Vi kröp ner i våra sovsäckar igen.

- Sov lugnt, sa jag till Livskamraten. Nu kan inget mer hända.

Vi sov mycket oroligt i den byiga vinden. Flera gånger satte vi oss käpprakt upp i tron att tältduken skulle brista. Jag har varit med om mycket hård vind tidigare. Jag minns speciellt en vintertältning nästan på pasströskeln i Storådörren, men då blåste det konstant hård vind. Det som hände här var att vinden mojnade totalt och kom sedan med full kraft, vräkte omkring i cirka 10-20-30 sekunder för att sedan mojna igen. Ibland var de tyst i 10 minuter eller mer för att sedan braka loss med lika stor kraft igen.

Strax efter klockan tre på natten var det ett sådant tillfälle när vi båda satt rakt upp i sovsäcken och bara väntade på att något skulle hända. Inte nog med att vinden vräkte mot tältet - från sidan!!! - det ösregnade också.

Då hände det! Hela långsidan på tältet vek sig rakt in mot oss! Hur var det möjligt? Tältpinnarna KUNDE inte ha lossnat!

Livskamraten pressade sig mot tältväggen för att inte tältbågarna skulle knäckas och jag kravlade mig ut i ovädret. Som tur var befann sig ingången på "läsidan".

Det som hade hänt var att de "stoppknutar" som fanns i änden på två av tältlinorna hade dragits åt så hårt i vinden, att de till slut blev så små att de kröp igenom hålet i "lin-låset". Det var ett litet hevete att i det vädret lyckas pilla upp knutarna, trä linan igenom låsen och sedan knyta nya och större knutar. Men det gick...

Sedan vi pustat ut en liten stund - klockan var nu fyra - bestämde vi oss för att göra det vi borde gjort från början - flytta tältet. Vi bestämde oss dock för att inte bara flytta tältet en bit, utan att istället vandra vidare. Vi packade ihop, lagade till frukost och begav oss iväg...

Men... vad var det egentligen som hade hänt? När vinden till slut fick oss att ge upp så kom den rakt från sidan. Men vi hade ju långsidan vänd mot Stiboks stup. Hur kunde vinden få sådan fruktansvärd kraft på så kort sträcka?

Det räckte med att vi vandrat en knapp kilometer för att märka att det nästan inte fanns någon vind alls. När vi senare på dagen pratade med stugvärd och en del vandrare vid Kutjaurestugan så blev de mycket förvånade över vår berättelse. De hade inte haft särskilt mycket vind.

Jag tror att det var stugvärden som så småningom kom med en möjlig förklaring. De starkaste vindar som uppmätts i Sverige är ju fallvindar i Tarfaladalen. Kunde det vi råkat ut för vara fallvindar från stupen vid Stibok? Jag tror det - till någon annan kommer med en bättre förklaring.

Vi vandrade alltså tillbaka mot Kutjaurestugan. Efter någon kilometer hittade vi ett enormt renhorn. Det låg placerat mitt i en ring av stenar. Det syntes att stensättningen var gammal. Fantasin sattes i rörelse... Platsen låg väl skyddad i en liten sänka, en knapp kilometer norr om Bajkasjavrre, ungefär där det står 740 på BD 7:an eller strax söder om.

Vid 9-tiden hade vi kommit till Bajkasjavrres sydvästspets. På avstånd såg där ut att finnas en klippgrotta, men något riktigt bra regnskydd fann vi inte.

Det blev lite si och så med mathållningen denna dag. Vi var blöta och frusna redan från början och dagen fyllde på med ny väta oavbrutet.

Strax innan framkomsten till stugan lättades stämningen en del när vi fick se en ringtrast på nära håll.

Kutjaure i blickfånget.

Det underbara stugvärdsparet Gustav och Marita tog emot oss och Gustav erbjöd sig att vandra ner till samevistet och köpa glödkakor och öring. Vi tackade och tog emot. Fisken stektes utan fett på svag värme. Underbart!

När vi anlände till Kutjaurestugan fanns där redan en hekl del vandrare, bland annat de båda danska killarna Joey (19) och hans kamrat (17). De hade startat från Kvikkjokk 6 dagar tidigare och stannade bara till för att äta och värma sig en stund. Vädret var ju både kallt och rått. Ganska snart efter det att vi anlänt fortsatte de norrut längs leden.

Klockan halv tio på kvällen höll jag på att förbereda mig för att gå till sängs. Jag hörde då ett kort samtal ute i hallen som avslutades med frågan: "Vill du prata med stugvärden?"

Snabbt spred sig vad som hänt. Det var 17-åringen som kom tillbaka. Han berättade att de vandrat upp till broarna norr om stugan och där slagit upp tältet. Joey ville sedan ta en tur upp på Allak trots regn och låga moln. Allak har ett mycket stort, brant stup åt sydost. Kamraten bestämde sig för att stanna i tältet. Senast klockan 8 på kvällen skulle Joey vara tillbaka. När klockan var 9 och Joey ännu inte kommit tillbaka till tältet bestämde sig 17-åringen för att gå tillbaka till Kutjaurestugan och slå larm.

I de samtal han hade med först stugvärd och senare polis, berättade han att Joey inte hade med sig någon utrustning - ingen mat, ingen kompass och ingen karta. En stuggäst hörde honom beskriva Joeys kläder som "camouflage-färgade".

17-åringen var blöt, rädd och hungrig. Stugvärdsparet gjorde allt för att han skulle må bättre. De såg till att han fick varma kläder på sig medan hans egna torkade och de bjöd honom på något att äta.

Ett par samtal med polis/fjällräddning ägde rum under kvällen. Ett av dessa mynnade ut i att polisen sa åt ynglingen att gå upp och lägga sig i tältet så att det inte var tomt om Joey skulle komma tillbaka. Det kändes hemskt att se honom ge sig iväg. Visserligen följde stugvärden med honom upp, men det kändes grymt att han skulle behöva sova ensam. Så här i efterhand känns det självklart att det han behövde var en trygg famn. Han var 17 år!

Det var nog många som sov oroligt i Kutjaurestugan den natten, som hade tankarna främst hos den unge mannen...

Morgonen därpå var sikten om möjligt ännu sämre än under gårdagen. 17-åringen var nere i Kutjaurestugan tidigt och kontakt togs med polisen. De lämnade besked att ingen helikopter eller annan sökning kunde finnas tillgänglig förrän klockan 13!

Jag och Livskamraten hade tänkt oss att vandra norrut, men väster om sjöarna - alltså precis nedanför Allaks stup. Stugvärden bad oss ta med ett färgat tyg - en gardin - och fästa på grabbarnas tält så att det skulle vara lite lättare att finna för fjällräddningen.

Det kändes konstigt. Det var nu ett halvt dygn sedan larmet gått och ännu var ingen på plats och sökte. Rätt eller fel - vad vet jag - men jag och Livskamraten kände att vi borde (måste?) göra något mer. Vi tittade därför noggrant på kartan och funderade över vilken väg VI skulle ha valt om vi velat gå upp på Allak från deras tält. Svaret var ganska självklart. Det ringlar nämligen en jokk från Allaks västsida ner mycket nära tältets plats. En väg med tillgång till vatten kändes naturlig.

Vi axlade alltså våra ryggsäckar igen och började följa jokken motströms. Terrängen blev ganska snart full av små stup och hala berghällar. Vi letade under alla de farliga ställen vi hittade. Högre upp låg ganska många och stora snöfält. Dessa gick vi runt - dels för att leta efter fotspår men också för att inte lämna några egna som skulle kunna komma att förvirra fjällräddningen. Vi letade i alla skrevor vi hittade. Kanske hade Joey skadat sig och släpat sig i lä?

Ju högre upp vi kom desto sämre blev sikten.

Vår tanke var att gå upp på Allaks topp och sedan ner på andra sidan, men sikten i kombination med halt underlag gjorde att vi inte vågade. Vi valde istället att gå ner i stort sett samma väg som vi kommit upp och fortsatte sedan vår vandring nedanför Allaks stup. Först då hörde vi den första helikoptern.

Vad har då hänt? Det har förstås spekulerats en hel del. Många olika teorier om orsak till försvinnandet hörde jag i Saltoluokta mer än en vecka senare.

Det jag vet är att båda grabbarna var vältränade. De hade gått från Kvikkjokk på 6 dagar (istället för 12 som de först hade planerat). Utan kompass i dimman uppe på Allak behövs bara att man ändrar färdriktning ett par gånger för att vara helt vilsen. Joey kan mycket väl ha dragit iväg åt NV och på ett dygn vara miltals från Allak. Att sedan halka och skada sig...

Under många dagar (och nätter) vandrade tankarna - främst till 17-åringen - och smattret från helikoptrarna lade sordin på vår vandring under flera dygn framöver.

Jag har valt att inte sätta ut namnet på 17-åringen.

Vi fortsatte vår vandring under Allaks stup och sänkte oss sakta ner. När vi fick syn på Gårssåjavrre genom dimmorna stannade vi och åt lunch. Vi fortsatte sedan mot norr och fortsatte sänkningen, nu mot Guossjajavrre. På avstånd såg vi en liten udde sticka ut i sjön precis där den smalnar av. Vi siktade mot den och hoppades att den skulle erbjuda fina tältplatser. Marken visade sig tyvärr vara småknälig och just denna dag var det ett riktigt blåshål. Tältplatsen hamnade istället en bit upp på berget nordväst om sjön.

Klockan ett på natten tystnade helikoptersmattret.

Nästa morgon började med en helkroppstvätt. Efter frukost och packning drog vi oss uppför slänten mot nordväst med sikte på rengärdet. Morgonen var molnig och dimmig, men efter hand lättade dimmorna och dagen blev riktigt vacker. Som genom ett trollslag var luften rik på myggor.

Platsen för rengärdet hittade vi, men något stängsel såg vi inte till. Vi rundade den lilla sjön nedanför Skajdetjåhkkås nordöstra branter på dess västra och norra sida och fortsatte mot nordost. Därefter valde vi att vandra genom det lilla ”passet” strax söder om sjön 1064 och sedan tog vi sikte mot den lilla sjön och utsiktskullen knappt 2 km österut.

Här var utsikten över Ahkka, Akkajaure och vidare in i Norge helt fantastisk. Vi satt länge och njöt. Sedan följde vi jokken söderut en knapp kilometer, till en av de mest fantastiska tältplatser jag nyttjat. Underlaget var mycket behagligt, utsikten bedövande och strax intill föll ett litet privat vattenfall som inbjöd till dusch.

Strax intill fanns denna äng av smörbollar. Bortom Boalnotjåhkkå sticker Ahkka upp.

Vi satt på sluttningen utanför tältet i flera timmar och fantiserade om bestigning av Ahkka som hade visat sig från sin allra vänligaste sida hela dagen...

Utsikt västerut...

...och österut.

Morgonutsikten

Livskamraten skrev så här om denna dag: "Den här dagsvandringen har varit mycket trevlig om man bortser från helikopterljudet. Lagom tempo, underbar och lättgången terräng med många släta fjällhedar. Blomsterprakten har varit enorm. Har aldrig ett så många fjällblommor på en och samma gång. (...) Nya är smalnäva och fjällskråp. Många platser har strålat gult av stora fält med smörbollar blandat med svarthö, otroligt vackert!"

Vid 6-tiden på morgonen vräkte regnet ner. Det tycktes aldrig upphöra, så vi packade ihop och vandrade ner de fyra kilometrarna till Vaisaluoktastugan dit vi anlände vid 11-tiden. Vi bestämde direkt att stanna en natt för att kunna torka såväl tält som lite annan utrustning.

Vi hade en mycket behaglig dag och träffade flera mycket trevliga vandrare. Två unga män från Svärdsjö respektive Falun dyker upp i minnet samt en familj med 3 små flickor som hade en sådan underbar inställning till äventyr i allmänhet och fjällvistelse i synnerhet.

Stugvärd Sven-Gunnar (alias Svante) var inne på sina sista dagar innan hemfärd och undrar om vi behöver något? Vi fyller på vårt kaffeförråd. Sedan frågar han: -Ni behöver inget vin? - Va? Jo, gärna!

Detta är godare än det ser ut. Vi hade nämligen rikligt med hemgjord pesto till.

 

Torsdagen den 2 augusti lämnade vi Vaisaluokta och därmed avslutas den första delen av vår tre-delade fjälltur och så också denna långa artikel. Om del två av turen kan man läsa i denna artikel:

En 60-årig gubbe och hans 58-åriga käring på Ahkka - går det?