En annorlunda vintertur

Många är mitt uppe i planeringen av vinterns eskapader - även jag. Med denna text (som till större delen funnits med i ett antal inlägg på min blogg på Utsidan) vill jag påminna om att vad som helst kan hända...

För 10 år sedan fyllde jag 50 år. Då bestämde jag mig för att ta ett nytt steg i mitt liv. Åtminstone i mitt friluftsliv. Jag och Livskamraten begav oss då ut på vår första vintertur någonsin. Vid det tillfället hade ingen av oss stått på längdskidor på över 30 år. Det märktes. Men vi tog oss från Abisko till Nikkaluokta i tidiga mars 2002. En helt underbar stugtur. Om detta kan man läsa här.

Dagen skulle visa sig vara helt OK för skidåkning. Himlen var molnig och någon enstaka snöby kunde vi vänta oss. Vinden skulle hålla sig på cirka 10 sekundmeter sydvästlig med lite kraftigare vind i byarna. Vi skulle dock mestadels befinna oss i björkskogen, så den skulle inte komma att besvära oss nämnvärt till en början.

Med två - visserligen urstarka men dock - nybörjare i sällskapet var vi noga med att inpränta vissa baskunskaper, som till exempel...

DRICK! Mycket mer än du tror att du behöver.

I början fanns också en hel del skidteknik att öva på...

Ganska snart hittade vi ett tempo som passade oss. Vi hade på förhand bestämt att jag skulle dra pulkan den första dagen, men vartefter skidtekniken förbättrades så skulle sönerna ta över.

Fotopaus för att föreviga Lapporten.

I och med att vi närmade oss Abiskojaure öppnade sig landskapet och vinden kändes av allt mer. Sträckan över sjön gjorde att skidmusklerna fick jobba lite extra. Det var ju inte heller speciellt lockande att rasta så vi gnetade på. Jag skänkte en liten tacksamhetens tanke till vädrets makter för att det inte snöade. Sikten var acceptabel.

Efter en kort stund inne i stugvärmen bestämde sig sönerna...

Trots den ganska kraftiga vinden ville de känna hur det kändes med vintertältning. Marken förbereddes och tältet sattes upp enligt alla konstens regler och inte det minsta veck syntes på tältduken när de var klara...

...och det var nog tur det... för så här såg det ut på morgonen...

Det hade snöat rejält under natten - och blåst! Vi vaknade tidigt och började förbereda oss för avfärd. Med spänning väntade vi på att stugvärden skulle komma in och berätta om väderutsikterna...

Det hon berättade var... "Just nu blåser det sydvästligt 15-18 m/s men det kommer att öka under dagen till 18-24 m/s. Ingen som inte är mycket van får ge sig ut i det här vädret. Och om ni ger er av ska ni tänka på att det är modigt att vända om." Därefter gick hon runt till alla gästerna och hörde sig för hur de tänkte. När hon kom till oss bad vi att få tänka på saken och återkomma.

Mycket kortfattat gick vårt resonemang så här:

Fråga 1: Ska vi åka över huvud taget?

Svar: Vi är två vana och två starka. Det är klart att vi provar. Blir det för jäkligt så vänder vi.

Fråga 2: Vilken väg?

• Om vi lämnar Abiskojaure har vi två tänkbara vägar att välja - antingen mot Unna Allakas eller mot Alesjaure.
• Fördelen med Unna Allakas är att en stor del av turen skulle gå nere i björkskogen - lite större möjligheter att söka lä.
• En nackdel med Unna Allakas är just att turen går i björkskog och därmed inte bjuder på några vackra fjällvyer.
• En annan nackdel är att det inte finns någon lämplig raststuga ungefär halvvägs som skulle kunna fungera som nödbivack.
• Fördelen med Alesjaure var förstås det motsatta: Vackra vyer och en raststuga efter ca 12 km.
• Nackdelarna var dock uppenbara: Den hårda vinden skulle få fritt spelrum utan att vi hade några möjligheter till lä - förutom vindsäckarna.
• Som nackdelar på båda sträckorna kom förstås all den nysnö som fallit under natten. Det skulle inte finnas några spår att följa. Vi skulle behöva spåra hela vägen.

Svaret blev: Alesjaure. Möjlighet till vackra fjällvyer samt en raststuga efter drygt halva vägen avgjorde vårt val.

Vi redogjorde vårt vägval för stugvärden, packade ihop det sista och - iväg.

Så länge vi befann oss nere i björkskogen så var det inga större problem att ta sig fram.

Framme vid Keronbacken bytte vi pulkdragare. Skribenten erbjöd sig frivilligt att dra pulkan. Jag antar att jag hade en smula förvåning i såväl röstläge som ansikte när jag pekade i den riktning vi skulle. Nu??

- Ja. Nu.

... och så började klättringen upp i lössnön...

Stundtals bröt solen - nästan - igenom och tillsammans med den yrande snön skapade den ett helt fantastiskt ljusspel som vi faktiskt orkade njuta av. Det var ju bara förmiddag... 

Vid ett tillfälle grävde vi en sittgrop och lyckades pressa oss in i samma vindsäck (HB) för en gemensam fika. 

Väl uppe bland sjöarna fick vinden fritt spelrum. Jag tror dock inte att den kom upp i sådan styrka som prognosen varnat för. Icke desto mindre nötte den sakta men säkert ner vår ork.

Här ser vi fortfarande pigga och glada ut.

Ännu tar jag fram kameran när jag ser ett tilltalande motiv, men bilden nedan är den sista jag tog. Då har vi ännu inte kommit fram till Kungens stuga...

I raststugan var det nästan proppfullt. Ett gäng fransmän (6 personer?) hade kommit dit från Alesjaure och bestämt sig för att sova över. Där rök våra möjligheter.

Vi stannade dock en god stund, åt oss mätta och återhämtade oss förvånansvärt mycket. Min känsla var att båda sönerna - och i viss mån även jag - tyckte att det var bra att stugan var upptagen. Nu var valet att fortsätta självklart. De njöt av arbetet. Jag kan i ärlighetens namn inte påstå att jag njöt just då, men efteråt....

Livskamraten var nog den som var mest tveksam...

Sikten försämrades framåt eftermiddagen och det var svårt att veta exakt hur långt vi hade färdats. Jag började då att räkna ledkryss för första gången. Jag uppskattade det genomsnittliga avståndet mellan kryssen till 40 meter. (Har jag inte läst det någonstans?) 5 kryss 200 meter - 25 kryss 1 km. Ibland tappade jag räkningen eller glömde helt enkelt bort att räkna, ändå skulle det visa sig att jag bara kom 500 meter "fel".

När vi så småningom kom fram till Alesjaure - för det gjorde vi - var vi så trötta att vi direkt bestämde oss för att stanna två nätter. Någon tur tvärs över bergen till Unna Allakas i hård motvind skulle det inte bli dagen därpå. Inte heller kunde bastubad locka denna kväll. Det fick vänta till kvällen därpå.

Det är inte riktigt "rättvist" att jämföra denna dag med andra tuffa dagar i vinterfjällen. Det går ju an att trötta ut sig om man vet att man kommer fram till en stuga med bekvämligheter. Att bli så här trött under en tälttur är dumdristigt, för att inte säga idiotiskt.

I efterhand har jag frågat mina söner vad de tyckte om dagen.

Skribenten: Det var den bästa dagen. Det var en otrolig upplevelse med den starka blåsten och solskenet som sipprade genom.Det var en sällsam och overklig känsla.

Ornitologen: Jäkligt tungt, jäkligt blåsigt och jäkligt mycket lössnö. Men samtidigt en väldigt härlig dag, en sådan dag som man i efterhand inte vill ha ogjord. Det är en sådan dag som man i efterhand berättar om.

Ja visst ja. Jag kanske skulle fråga Livskamraten också...?

Alesjaure. Jag har ganska härliga minnen härifrån. Från berättelsen om min 50-års-tur citerar jag följande rader:

"Vi hade turen att få ett eget rum, men oturen att Livskamraten fått vedervärdiga skavsår. Vi kommer absolut att vara tvungna att stanna åtminstone två nätter för att kurera dem. Kanske blir vi tvungna att vända om. En av stugvärdarna – Hillevi – visade sig vara sjuksköterska, så skavsåren blev omplåstrade på bästa sätt."

Flera veckor efter hemkomsten till Örebro får jag ett telefonsamtal. Det är stugvärden Hillevi. Hon frågar mig om jag glömt något när jag var i Alesjaure.

- Javisst. Jag glömde en maglite lampa under kudden. Den är en julklapp från en av mina söner.

- Jag bor i Västerås men tänker åka till Brunnsparken i Örebro och dansa på lördag. Vill du ha tillbaks din ficklampa så kom dit.

Vilket jag gjorde."

Trots de tio åren kände jag igen henne direkt, Hillevi, på dialekten och på hennes spontana och omedelbara välkomnande. I helt andra sammanhang hade jag hört talas om henne för inte så länge sedan. Jag och kompis Anders avslutade förra årets vintertur genom Sarek med en påskmiddag i Saltoluokta. Vid bordet intill satt ett äldre par som berättade många härliga fjällminnen för dem runt omkring, bland annat om en mycket speciell stugvärd i Alesjaure. utan att höra något namn nämnas visste jag direkt vem de talade om. Hillevi är en kändis långs Kungsleden vintertid. Jag vet inte hur många år hon har funnits i Alesjaure, men många är det.

Ett sista citat från förra turen:

"Natten var absolut kristallklar. Aldrig har jag sett en sådan natthimmel! Det gnistrade overkligt samtidigt som ett norrsken dansade bakom fjällkammen."

Även detta stämde denna gång. Såväl gnistrande himmel som spelande norrsken.

Dagen blev mycket vacker. Vi njöt. Sönerna hämtade vatten och högg ved och jag och Livskamraten... gjorde ingenting.

Jo! Jag fick ett uppdrag av Hillevi. Hon bad mig värma på bastun. Det var ett helt äventyr att ta sig dit. Det låg enorma drivor ivägen. Långt där nere ligger den...

... och visst eldade jag...

Det var inte så varmt i bastun från början, men innan jag var klar var temperaturen uppe i 80 grader.

Alla som vill bada bastu i Alesjaure - och vi var många denna kväll - är tvungna att gå ner till sjön och hämta minst en hink med vatten.

Bastubadet var helt ljuvligt. All den mjuka nysnön inbjöd till snörullning mellan varven inne i värmen.

Senare på kvällen satt vi och planerade vår fortsatta färd. Det fanns två alternativ. Eftersom vi stannat två nätter i Alesjaure fanns det ingen möjlighet att hinna med hela den planerade turen. Vi var nu tvungna att välja bort antingen Unna Allakas eller Gorsavagge. Och eftersom detta var "min" färd fick jag bestämma och då var valet lätt. Gorsavagge känns som min "hemma-vagge". Möjligheten att få se den på vintern lockade. Kanske skulle vi också hinna med ett vinterbesök - det första - vid Frippes fall.

En sådan dag! Hade vi fått uppleva vad fjällvärlden kan hota med vädermässigt för ett par dagar sedan så var det raka motsatsen idag.

Ända från början lekte solen med de tunna molnen och skapade ständigt nya skönhetsupplevelser. Det var dock bara korta stunder som den lyste på oss. För det mesta lyste den någon annanstans - men inom synhåll. 

Det är Ornitologen som drar pulkan idag.

Under första halvan av dagen hände egentligen inget särskilt. Vi tog det lugnt och njöt.

Efter en lunchpaus i kungens koja (syns som en prick i bakgrunden på bilden nedan) fortsatte vi mot Keronbacken, något som sönerna såg fram emot. Nerförsbacke! Fart!

Så börjar nedfarten. Jag först. Jäklar vad det går! Mycket fortare än man kunde ana! Ut i lössnön. Bromsar. Ramlar. Reser mig upp och skakar av snön.

Svisch! Där far Skribenten förbi. I på tok för hög fart! 

STANNA!!! BROMSA!!! AKTA....

Förgäves. Allt slutar i ett stort snömoln. Sedan stillhet.

Ornitologen är först på plats. Sen kommer jag. Försiktigt plogande.

(Men rör på dig för i helvete...)

Det gjorde han... nästan inte. Det blev omedelbart uppenbart att Skribenten (Martin) hade mycket ont och det var koncentrerat till höger axel. Han låg konstigt med huvudet i ganska brant utförslut, men han vägrade först att låta oss röra honom. Till slut lyckades vi föra in ett liggunderlag under större delen av hans kropp. Vi bad honom att läggga så stor tyngd som möjligt på liggunderlaget och snurrade honom sedan mycket försiktigt så att han hade ett bättre kroppsläge.

Men vad hade hänt? Med fingrarna kände jag längs nyckelbenet. Det fick jag göra utan att det verkade påverka honom. Det kändes helt. Alltså var det troligen fråga om att axeln hoppat ur led.

Vi befann oss ju längs Kungsleden, så vi misstänkte att det förr eller senare skulle komma någon förbi. Tänk så fel vi hade! Tur att vi inte satte oss ner och väntade.

Ornitologen (Magnus) var utan tvekan den med bäst kondition. Han fick ge sig iväg ner till Abiskojaurestugan, dit vi uppskattade att det var 4 km. Det skulle förmodligen ta honom betydligt mindre än en timme. Hur lång tid skulle det sedan ta innan hjälpen kom? Minst en timme till? Man hinner tänka mycket under den tiden...

Jag minns inte riktigt vad klockan var när olyckan hände, kanske två på eftermiddagen. Sedan Magnus gett sig iväg hände inte mycket på en lång stund. Det som sedan hände var att Martin började frysa.

Det var nästan bra. Det gav oss möjlighet att göra något. Vi byggde vindskydd av ryggsäckarna och lade våra varmaste kläder över honom. När kylan tilltog letade fram våra dunsäckar för att täcka över honom. Och så gav vi honom att dricka.

När första timmen hade gått tänkte vi att nu måste Magnus ha kallat på hjälp. Sedan gick det en timme till utan att något hände.

Men... tänk om det hänt Magnus något på vägen? Neej, han är en klok och försiktig person... eller?

Ytterligare en halvtimme gick. Då började det skymma... och bli ännu kallare.

Vi hade tillgång till två vindsäckar. Den ena bredde vi ut över Martin och den andra kröp vi själva in i. Alla våra varmaste kläder hade vi ju använt till ett första lager över olycksfågeln.

Så plötsligt - i tystnaden - hör jag ett avlägset ljud. En snöskoter. Ljudet hörs ett litet tag sedan dör det ut. Femton minuter senare hör jag det igen, men även denna gång dör ljudet bort. Livskamraten hör inget. Har jag fått hjärnspöken?

Vad gör vi om ingen kommer? Vi hade ju pulkan. Skulle det gå att baxa upp sonen på den? Nej, det slog vi genast ur hågen. Vi hade mat. Han frös inte. Vi bestämde oss för att stanna kvar. Det måste ju komma någon så småningom!

Så hör jag skoterljud igen. Det kommer nerifrån och jag tycker att det blir starkare. Plötsligt ökar ljudet kraftigt. Det kommer uppifån backen! En skoter med tre slädar på släp. Två personer sitter påbyltade i den ena släden.

Jag hoppar upp och viftar frenetiskt, men skoterföraren vinkar bara tillbaka och svänger undan för att fortsätta nerför backen. Då hoppar jag ut rakt framför honom och får stopp på ekipaget.

Jag berättar vad som hänt - att vi hoppas på hjälp från fjällräddningen - och...

- Ja, jag tyckte väl att jag såg två skotrar på väg hit nere i backen, sa skoterföraren, och i samma stund dyker de upp,  två fjällräddare som med stort lugn och vana händer tar reda på vad som hänt och gör en första undersökning av skadan.

Jag vet inte riktigt hur de bar sig åt, men de lyckades få Martin att sätta sig upp och de fixerade hans arm utan att han stönade allt för mycket.

Martin och Livskamraten satte sig i släden. En av dem berättade att han trodde att axeln hoppat ur led, men inte framåt - som är det vanliga - utan bakåt. Betydligt mer komplicerat.

All utrustning surrades på släden till dena andra skotern och jag fick äntra "bönpallen".

I mitt bakhuvud surrade en fråga: Vad hade hänt med Magnus? Jag hade trott att han skulle komma tillbaka.

Nu bar det iväg till Abisko turiststation. På vägen plockade vi upp son nummer två i Abiskojaure. Och han var ilsk! Han hade ringt 112 och bett att få bli kopplad till fjällräddningen, men blev kopplad till polisen i Gällivare. Han fick förklaringen att det var så det gick till. När han berättade att han hade en bror som låg skadad i Keronbacken fick han frågan: I vilken slalombacke sa du?

Så småningom hade han fått fram sitt meddelande. Då sa de åt honom att stanna vid telefonen för de skulle ringa tillbaks.

Sedan gick timmarna. Ingen ringde. Han höll på att gå upp i atomer för han ville ju åka upp till sin bror, men vågade inte eftersom han blivit tillsagd att vänta vid telefonen.

Och så kom skotrarna...

Magnus berättade också att det kommit ett par skotrar från Unna Allakas, så jag hade inte haft hjärnspöken ändå...

Vid turiststationen i Abisko hämtades Martin av en taxi. Livskamraten följde med - till Kiruna. Där blev de inte kvar länge. Ganska snart transporterades han vidare till Gällivare. Han drogades och uppmanades att försöka sova. Det skulle dröja ett tag innan han kunde röntgas.

Livskamraten återvände till oss i Abisko och vi förberedde oss att lämna turiststationen dagen därpå. (Jag vill i detta sammanhang tacka personalen i Abisko - både de i butiken och de i receptionen för perfekt bemötande och service när ni fick reda på vår situation.)

Jag minns inte riktigt i vilken ordning saker sedan hände. Jag vet att vi fick ett SMS från Martin där han berättar att de röntgat axeln och "gjort ett försök" som inte hade resulterat i något positivt. Han skulle få flygtransport till S:t Görans sjukhus i Stockholm dagen därpå.

Det är i sådana här situationer som man verkligen gläds över att leva i ett högskatteland. Flygtransporten kostade nämligen 20 000 kronor i timmen.

Dagen därpå tog vi nattåget tillbaka till Örebro. SMS-kontakten fortsatte. De hade röntgat honom i Stockholm och då visade det sig att ledkulan på överarmen hade gått helt av och låg vid sidan av armen... En mycket komplicerad skada.

Nästa dag spikades armen ihop. 

Ja, detta var ju en dramatisk historia. Någon lärdom kommer vi alla fyra att dra av den... så småningom. Trots all oro, trots all smärta så kände jag - utan att riktigt kunna erkänna det - redan från början ett visst mått av glädje. Det var bara armen. Det var inte nacken.

Idag - cirka 9 månader senare - är Martin på god väg att bli helt återställd och jag är på god väg med att planera nästa vintertur...