Bland världens högsta berg

Från toppen av Mera Peak, 6476 meter över havet, kan vi med ett ögonkast blicka ut över Mount Everest, Kanchenjunga, Lhotse, Makalu och Cho Oyu. Den kommande månaden rör vi oss allt närmare “Top of the world”.

Man kan kalla det ett skräckens ögonblick, när jag ser det lilla propellerplanet med femton sittplatser uppställt på Kathmandus flygplats. Ironiskt nog är planet bemannat med en flygvärdinna som också ska trängas in i det överfulla planet. Från luften kan man blicka ut över makalösa Himalaya, och på avstånd reser sig Mount Everest framför våra ögon. Piloterna sitter och läser tidningen innan de återigen måste koncentrera sig. Med ett litet dyk rättar de upp planet för landning på den dramatiska och till synes nästan malplacerade lilla flygplatsen i bergsbyn Lukla. Det finns inget utrymme för misstag - en bergvägg reser sig som avslut på landningsbanan.

I Lukla samlas turister med alla möjliga mål. De flesta tar sikte på Mount Everest BC, och det gör också vi, även om vi börjar någon helt annanstans. Genom uråldrig regnskog tar vi snabbt höjd. Det kommer bära uppför till Zatrwa La-passet på 4485 meter. Uppe i passet vajar böneflaggorna mot gudarna och en liten bit längre ner på passets sluttningar kryper vi in i ett ”the-house” för att undkomma den värsta vinden och kylan.

Med oss på turen har vi två sherpas, en kock och sju bärare, som vardera bär minst 60 kilo. Vi är bara två deltagare, Anna och jag, men i packningen ligger stolar, bord, mat för en månad, bränsle, toatält, koktält, mässtält och tält samt vår personliga utrustning. Man undrar om turen kan räknas som en trekking eller charterresa.

Nere i Makalu Barun Nationalpark fortsätter vi vandringen upp genom Hinkudalen. Det är inte jätteexploaterat även om det rör sig mycket människor i området. De allra flesta tar sikte på trekkingtoppen Mera Peak, 6476 meter över havet. Te-husen ligger med korta dagsetapper emellan, i en lagom acklimatiseringsfart uppåt. Någon bärare ur ett annat team dog på vägen upp, och ett par för snabba och ivriga turister blev evakuerade med helikopter på grund av
höjdsjuka. Detta blev en påminnelse om att man inte kan vara nog försiktig, även om vandringen tekniskt sett är väldigt enkel.

Ett plan har landat på Lukla flygplatsen.

Storslagen vy från ett av passen, med en härlig molndramatik.

Syrgas
Efter att ha korsat ett glaciärpass på 5400 meter slår vi läger vid Mera La på 5300 meter (Mera Peak BC). Förhoppningen låg i att kunna fortsätta uppåt på berget, men en kraftig snöstorm begraver oss istället nästan levande. Flera team ger upp och fortsätter sin vandring på grund av tidsbrist. Andra väljer att lämna High Camp och gå tillbaka till Lukla. Men vi har tid att vänta. Redan dagen efter slår vädret om och vi kan fortsätta upp mot High Camp på 5600 meter över havsnivå. Det går väldigt trögt för Anna, som spyr under natten och tvingas använda syrgas.

På natten vaknar vi upp med en fantastisk vy över Makalu i tältöppningen. Anna tvingas avbryta toppförsöket och jag tillsammans med Angkaji Sherpa börjar toppturen. Ingen har vandrat här sedan snöstormen, så guiden fick den tuffa uppgiften att göra nya spår upp till toppen. Bakom oss följde flera topplag som bara kunde tacka och ta emot. Efter sex timmars hårt slit når vi äntligen toppen av Mera Peak. De sista 10 metrarna var försedda med fasta rep. Vissa år öppnar sig stora sprickor som man måste traversera runt. Just i år gick det rakt uppför.

Vackra vyer längs leden till Amphu Laptse passet.

Morgonljuset i Himalaya.

Räddas med helikopter
Vi skyndar efter toppturen ner mot en utmattad Anna i BC. Efter ytterligare 400 meters nedstigning vill hon fortfarande inte återhämta sig. Hon är kraftigt fysiskt försämrad, och de nästkommande dagarna ska vi bara stiga i höjd genom Hongu-dalen och över Amphu Laptsa passet. Anna tvingas därför att lämna oss med helikopter. Vi nås senare av nyheten att Anna drabbats av lunginflammation i kombination med höjdsjuka.

Ensam fortsätter jag genom bergen med sherpas, kock och bärare. På något sätt förvandlas gruppen till en enda familj. Servicen och policyn om att alla tält måste stå uppställda när man kommer till lägerplatsen tonas ner. Istället får man äntligen vara med och resa tälten. Toatältet och mässtältet skickas med helikoptern. Maten kan vi äta i koktältet!

Amphu Laptsa passet, 5780 m.ö.h, är en riktigt alpin upplevelse. Etappen inleds med en labyrint genom isfallet. Från passet kan man blicka ut över Ama Dablam, Lhotse och Makalu. Nedfirningen på andra sidan ger en vy över Lhotse och Island Peak. På andra sidan väntar ett mer exploaterat område och Sargamatha nationalpark (Mount Everest).

Storslagen vy
Sista toppen är lite mer tekniskt krävande och inleds från baslägret med lite scrambling i mörkret. Stigningen avslutas med en brant snövägg, cirka 150 meter innan man når toppkammen, och slutligen toppen på Island Peak - 6189 meter över havet. Med Lhotse, Ama Dablam och Makalu dramatiskt nära är detta en av de vackraste topparna jag varit på. Härifrån fortsatte en turistvandring över Kala Pattar och Mount Everest BC, innan vi gick ner mot Lukla igen.

Jag på Island Peak, 6189 meter.

Amphu Laptse passet.

Lukla stängt

Vandringens sista dagar präglas av dåligt väder med regn och dimma, något flygplatsen i Lukla inte är byggd för. Utan radar innebär en landning med flygplan i Lukla att spela rysk roulette med passagerarnas liv. Det krävs visuell sikt och lugna vindar för att flyga. Väderprognosen är inte god de närmaste fem dagarna, och varje dag ökar de strandade turisterna i antal med flera hundra. Så vad gör man när man har ett flyg hem till Sverige att passa?

Guiden beslutar att vi ska vandra (eller snarare springa) ut. Två dygn har vi på oss att knata sträckan som vanligtvis tar en vecka till Jiri. “Vi får gå natt och dag om det så behövs”, säger guiden. Utmaningen ligger här inte i det fysiska, utan i det mentala. Vi har ingen karta och det finns heller ingen som helst uppfattning om hur lång tid det kommer ta att gå. Vi vet att vi ska passera tre högpass, och när vi inte går i ett pass är det inte direkt flackt, utan ständigt upp eller ner. Man kommer till en stund i livet då man är så trött att man inte kan fokusera på annat än att röra sig framåt. Det ena benet gör så ont att man bara vill stanna, medan man i det andra benet känner att man måste röra sig fort. Inför det sista passet tror guiden att det ska ta två timmar att passera. När det gått tre timmar och vi fortfarande bara ser en lång uppförsbacke undrar jag vad sjutton det var frågan om. “Det spelar ingen roll. Vi går tills vi kommer fram”, svarar guiden.

Vi nådde fram i tid. Sista bussträckan längs den leriga serpentinvägen där vår överfulla buss sladdar, slirar och vinglar fram med ett flera hundra meters stup på sidan, var nog det värsta med denna turen. Att jag hade ståplats i sju timmar gjorde inte saken bättre, när jag nästan krampartat fick hålla mig i handtaget. Dagen efter hade jag en enorm träningsvärk i armarna. Det trodde jag inte man kunde få på en trekkingresa!

Barnen leker vid en liten bergsby.

Scott Fischers minnessten påväg mot Mount Everest BC, påminner om tragedin på berget 1996.

Text: Gustav Cronhamn och Julius Kramer

Foto: Gustav Cronhamn