Bessedörtind - en riktig norgehistoria

Ett gammalt minne från en resa till Okstindan i Norge år 1985.

Ingen roman den här gången utan bara en kort bagatell. Men en sedelärande sådan.

Alla foton av mig såvida inte annat anges.

Och som vanligt är det kul att få reaktioner!

_________________________

Till vänster Tvillingtinden, 1 824 m, och till höger pyramiden som har namngivit hela området, Okstinden, 1 804 m.
I vänsterkant anas också stupet ner till Gryta, en kilometer längre ner.

”Vädret är just inte vackert; det är blåsigt, ruskigt och kallt. Men vi går ju inte heller för utsiktens skull; sådana barnsligheter anstår icke en rättskaffens bergsbestigare.”

E Westermarck, 1887.

Det var inte alltid samma bil. Bror min hade alltid haft en förkärlek för japanska bilar med små fientliga baksäten men det var inte alltid samma märke eller modell. Vad det var den här gången minns jag inte. En Honda kanske. Men jag minns stämningen i bilen. Vi var som vanligt på väg till Okstindan, Norges nordligaste högalpina fjällområde 4 mil söder om Mo i Rana mellan sjöarna Gräsvattnet och Rössvattnet invid svenska gränsen. Så det var en bra bit att åka. Men det var en resa vi tyckte om eftersom vi visste vad som väntade. Eftersom vi sällan eller aldrig hade sett några andra vandrare i Okstindan hade vi börjat betrakta det som vårt. Efter ett antal årliga besök kändes det fortfarande jungfruligt och orört även om det ryktades att Ingemar Stenmark brukade ägna sig åt helikopterskidåkning i området när han var hemma i Tärnaby och hälsade på. Stenis hade vi aldrig sett i Okstindan, däremot en ensam flugfiskare ett år och en engelsk glaciolog ett annat. Engelsmannen berättade att i en tid när alla glaciärer drar sig tillbaka gjorde Okstindbreen det motsatta. Det hade visst något med speciella betingelser att göra sade han och började berätta om temperatur, nederbörd, lokala klimatförhållanden och sådant. Men att stöta på andra människor hörde till undantagen och vi räknade inte med något annat sällskap än vårt eget. Vi ville inte ha något annat heller för den delen. Manfred Mann och Pink Floyd i bilstereon var så långt vi kunde sträcka oss. Följaktligen var atmosfären i bilen förväntansfull och grabbig. Men ett bekvämare baksäte hade inte varit fel.

Redan innan jag slog upp ögonen nästa morgon kände jag doften av vackert väder. När man ligger i tält känner man sådant. En svag vind framkallade ljudet av frasande tältväv, det var varmt och en instängd mygga surrade någonstans ovanför huvudet. Jag låg och gottade mig åt positiva känslor några minuter innan blåsan fick mig att gnugga klibbet ur ögonen. Ned med dragkedjan och knotande ut på fötter bland stickigt gräs och ljung. Broder Håkan var som vanligt redan på gränsen till störande aktiv, medan Våfflan befann sig på ungefär samma stadium som jag.
     Vi befann oss vid Stekvassaksla, en plats ett par kilometer norr om och 700 meter ovanför Rössvattnets övre ände. Framför oss låg Stekvassdalen. Förmiddagssolen kastade reflexer i Stekvattnet, en liten sjö en kilometer längre fram. Dalsidorna kröntes av Stekfjell, Bessedörtind och Heklefjell, de två sistnämda på över 1 550 meters höjd. Längre in i slutet av dalen hade naturen format en gryta som också hade gett platsen dess namn, Gryta. Grytas bröstvärn låg en dryg kilometer ovanför botten och kröntes av tre toppar på över 1 800 meter. Vädret var som sagt fint men de högsta topparna i fonden ville inte riktigt visa sig. Några låga moln hängde över dalen, men det var sommarmoln, vita, bulliga. Inget att oroas över. Scenen ramades in av vide och krumryggade fjällbjörkar. En väldigt trevlig tältplats.

Utsikten från vår tältplats mot Stekvattnet. Bessedörtind längst till vänster.

Strax därpå låg vi utsträckta framför tältet på våra liggunderlag. Te, kaffe, soppa, mackor och pålägg trängdes i munnarna medan vi diskuterade dagens tur. Bekymmerslösa, oövervinnerliga.

Från vår tältplats hade vi flera dagsturer att välja bland. Den närmaste var säkert också den bästa. Den innebar en bestigning av Heklefjell på vår sida av dalen följt av en kamvandring till Stekvasstind på 1 751 meter. Därifrån kunde vi göra en hisnande nedstigning till botten av Gryta och följa dalen tillbaka till tältet. Det var säkerligen det alternativet vi skulle ha valt om det inte hade varit för en sak. Vi hade redan gjort den. Det var vid vårt första besök i Okstindan fem år tidigare. Men den gången hade vi inte utgått från Stekvassaksla utan från Nymo, en udde fyra-fem kilometer bakom oss vid stranden av Rössvattnet. 700 meter under oss alltså. Trots att den dagsturen blev nästan tjugo timmar lång kommer jag alltid att hålla den för en av de finaste fjällturer jag har gjort. Allting var med oss den gången. Entusiasm, fjällvråkar, snösparvar, ja till och med en humla på toppen av Stekvasstind. Och så vädret förstås, men det tog vi nästan för givet. Vi brukade nämligen alltid ha tur med vädret.
     Alltnog, den här gången bestämde vi oss för Bessedörtind, 1 562 meter, på andra sidan dalen. Om berget var lika härligt att bestiga som att beskåda från vår tältplats skulle vi få en underbar tur.

Upp ur dalen

Klockan hann nästan bli halv elva innan vi kom iväg. Vi hade tänkt vara tillbaka i god tid innan kvällningen så packningen bestod i huvudsak av ett kök, en soppa och några mackor, kameror, objektiv, en video och ett bångstyrigt stativ. 
      
Först gällde det att ta sig över till motsatta sidan av dalen. Därför tog vi oss ned till Stekvattnets utlopp 150 meter under oss. Väl på plats stod vi inför ett gott och väl 20 meter långt knädjupt vad. Vi rekognoserade lite utefter stranden men var tvungna att acceptera faktum. Det skulle bli till att vada i kallt vatten. Vi hittade några lämpliga björkslanor till vadarstavar och drog av oss byxorna och sockorna. Kängorna hängde vi runt halsen och snörde i stället på oss gympaskor. Medan Våfflan och jag agerade festmåltid åt traktens insekter gav sig Håkan först iväg. Sedan var det vår tur. På några ställen översteg vattnet knäna men med stavarnas hjälp var vi snart över alla tre. Solen och de torra sockorna värmde snart fötterna igen och det dröjde inte länge förrän vi var redo att fortsätta. Stavarna lämnade vi i gräset. Vi skulle behöva dem igen på tillbakavägen.

Vadstället. Djupt, stritt och svinkallt. Rejält svinkallt faktiskt.
     

Nu befann vi oss på rätt sida av dalen. Vi gav oss av och tog sikte på Slakken, passet mellan Stekfjellet och Bessedörtind fyra kilometer längre fram. Vartefter vi vann höjd började vi stanna allt oftare. Inte så mycket för att pusta ut som för att beundra utsikten. Från norr och väster slingrade sig glaciärerna utefter sidorna på Kvassnip, Svartfjell och Stekvasstind. Vi befann oss fortfarande på för låg höjd för att skymta de högsta topparna, Okshornet och Oksskolten, men vi klagade inte.
     När vi kom upp på Slakken kunde vi också för första gången se rakt västerut, mot Oksfjellen, ett område som vi inte hade sett tidigare. Det inbegrep området mellan Okstindbreens västligaste del, Vestisen, och sjöarna Bleikvattnet och Rössvattnet. Det dominerades av tre långsträckta karga fjäll på över 1 500 meters höjd genomskurna av djupa dalar och sjöar.
     Passet vi befann oss på var däremot inte alls kargt. Det var vackert kuperat och gräsbevuxet, tillgången på vatten var god medan tillgången på insekter var minimal och vi noterade flera fina tältplatser för kommande bruk. I det fina väder som rådde kändes platsen underbar och vi beslöt på stående fot att ta en längre rast och käka lunch. Snart satt vi barfota och med bar överkropp i gräset och tystade våra magar. Vilken dag vi hade!

Upp som en sol...

Framför oss hade vi nu Bessedörtinds sydkam. Där vi satt på ca 800 meters höjd hade vi fortfarande 760 höjdmeter till toppen, så vi avslutade vår lunch och gav oss av. Även om vi fort blev andfådda var det lättgånget. Brant visserligen, men torrt och fast. Inga vickiga stenar. Upp till 1 200 meter gick det raskt undan. Sedan övergick promenaden i regelrätt bergsbestigning. Även om det lutade ordentligt njöt vi ändå av klättringen. På sina ställen stramade det dock till i mellangärdet när vi tvingades ta oss fram på några exponerade partier. Då och då stannade vi till och beundrade utsikten.

Våfflan på Bessedörtinds sydkam. Rössvattnet i bakgrunden.
     

Sista biten före toppen. 
     

Vi började bli varse hur lågt molnen gick när vi närmade oss toppen. Luften kändes fuktig och solen värmde inte lika mycket som längre ned. Vi kämpade på och slutligen var vi uppe. En ett par hundra meter lång sönderbruten smal drakrygg med branta klippstup på båda sidor mötte oss. De stora glaciärerna under oss, de uppstickande topparna med sina dramatiska former omkring oss, de framdragande skyarna över oss, allt bidrog till känslan av kraft och urtid. Tid betraktas ju normalt som ett abstrakt begrepp, men från toppen av Bessedörtind var tid något högst påtagligt. Dess spår stod att se vart jag än vände blicken. Jag stod villrådig och visste inte riktigt vilken vy som var bäst. Den västerut, i motljuset över Oksfjellen, eller den norrut, mot Vestisen och de högsta topparna.

Oksfjellen västerut sedda från toppen av Bessedörtind. Ett tidlöst, uråldrigt landskap.
     

Hittills hade turen varit perfekt. Dock hade den börjat dra ut på tiden. Vårt läger låg nu drygt sex kilometer bakom oss, ett inte alltför långt avstånd kan tyckas. Men den sena starten, vadet, lunchen och klättringen hade ändå lett till att klockan hunnit bli sex innan vi stod på toppen. Redan innan vi lämnade tältet hade vi utgått ifrån att den snabbaste vägen tillbaka skulle vara att ta sig ned från berget från den nordöstra sidan där Stekvassbreens södra arm mötte högt upp mot kammen. Att traversera hela berget helt enkelt. Väl över isen på andra sidan skulle vi bara ha en kilometer ned till Gryta där vi antingen kunde korsa dalen och följa den norra sidan ända tillbaka till tältet eller återvända utefter den södra sidan tillbaka till vadstället. Det var tanken. Den norra sidan skulle vara längre och buskigare men torrare. Den södra skulle vara snabbare men blötare. Oavsett vilken vi valde skulle den ur upplevelsesynpunkt slå det enkla alternativet att klättra tillbaka nedför sydkammen till Slakken och därifrån gå tillbaka samma väg som vi kommit. Dessutom hade broder Håkan alltid vurmat för klätteretik. I Håkans tolkning av begreppet låg att välja en väg mot toppen som förenade kraven på vyer, upplevelser och utmattning. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Men man skulle dessutom söka sig en annan väg ned från berget för att fördubbla upplevelsen. Att gå ned på samma ställe som man har kommit upp gör man bara om man måste hävdade Håkan. Genom att bestiga berg på detta sätt ökar ju också ens kunskap om bergens topografi samtidigt som man garanterat får fler bilder med sig hem. Och i sovsäcken efteråt sover man bättre. Att man sover längre kan jag i alla fall intyga.
     
I enlighet med traditionen samlades vi vid toppröset en stund och värmde struparna med några destillerade droppar ur Håkans plunta. Efter ritualen började Håkan mixtra med videon medan Våfflan och jag satt och filosoferade på varsitt håll. Framför mig, en bit bort utefter kammen där den var som vassast, hade vår herre placerat ett stort stenblock. Det låg och balanserade i perfekt jämvikt mitt på kammen. Vad tyngdlagen egentligen ansåg om saken verkade det flera meter höga blocket inte fästa något större avseende vid. Jag kunde inte slita blickarna från det. Till slut var jag tvungen att gå dit och bestiga det. Så där var vi, var och en i sin egen värld, på toppen av Bessedörtind. Ännu en avverkad topp i Okstindan. Nu återstod bara att ta oss ned och tillbaka till tältet. En baggis!

forts »»»