Bessedörtind - en riktig norgehistoria

Ett gammalt minne från en resa till Okstindan i Norge år 1985.

Ingen roman den här gången utan bara en kort bagatell. Men en sedelärande sådan.

Alla foton av mig såvida inte annat anges.

Och som vanligt är det kul att få reaktioner!

_________________________

Till vänster Tvillingtinden, 1 824 m, och till höger pyramiden som har namngivit hela området, Okstinden, 1 804 m.
I vänsterkant anas också stupet ner till Gryta, en kilometer längre ner.

”Vädret är just inte vackert; det är blåsigt, ruskigt och kallt. Men vi går ju inte heller för utsiktens skull; sådana barnsligheter anstår icke en rättskaffens bergsbestigare.”

E Westermarck, 1887.

Det var inte alltid samma bil. Bror min hade alltid haft en förkärlek för japanska bilar med små fientliga baksäten men det var inte alltid samma märke eller modell. Vad det var den här gången minns jag inte. En Honda kanske. Men jag minns stämningen i bilen. Vi var som vanligt på väg till Okstindan, Norges nordligaste högalpina fjällområde 4 mil söder om Mo i Rana mellan sjöarna Gräsvattnet och Rössvattnet invid svenska gränsen. Så det var en bra bit att åka. Men det var en resa vi tyckte om eftersom vi visste vad som väntade. Eftersom vi sällan eller aldrig hade sett några andra vandrare i Okstindan hade vi börjat betrakta det som vårt. Efter ett antal årliga besök kändes det fortfarande jungfruligt och orört även om det ryktades att Ingemar Stenmark brukade ägna sig åt helikopterskidåkning i området när han var hemma i Tärnaby och hälsade på. Stenis hade vi aldrig sett i Okstindan, däremot en ensam flugfiskare ett år och en engelsk glaciolog ett annat. Engelsmannen berättade att i en tid när alla glaciärer drar sig tillbaka gjorde Okstindbreen det motsatta. Det hade visst något med speciella betingelser att göra sade han och började berätta om temperatur, nederbörd, lokala klimatförhållanden och sådant. Men att stöta på andra människor hörde till undantagen och vi räknade inte med något annat sällskap än vårt eget. Vi ville inte ha något annat heller för den delen. Manfred Mann och Pink Floyd i bilstereon var så långt vi kunde sträcka oss. Följaktligen var atmosfären i bilen förväntansfull och grabbig. Men ett bekvämare baksäte hade inte varit fel.

Redan innan jag slog upp ögonen nästa morgon kände jag doften av vackert väder. När man ligger i tält känner man sådant. En svag vind framkallade ljudet av frasande tältväv, det var varmt och en instängd mygga surrade någonstans ovanför huvudet. Jag låg och gottade mig åt positiva känslor några minuter innan blåsan fick mig att gnugga klibbet ur ögonen. Ned med dragkedjan och knotande ut på fötter bland stickigt gräs och ljung. Broder Håkan var som vanligt redan på gränsen till störande aktiv, medan Våfflan befann sig på ungefär samma stadium som jag.
     Vi befann oss vid Stekvassaksla, en plats ett par kilometer norr om och 700 meter ovanför Rössvattnets övre ände. Framför oss låg Stekvassdalen. Förmiddagssolen kastade reflexer i Stekvattnet, en liten sjö en kilometer längre fram. Dalsidorna kröntes av Stekfjell, Bessedörtind och Heklefjell, de två sistnämda på över 1 550 meters höjd. Längre in i slutet av dalen hade naturen format en gryta som också hade gett platsen dess namn, Gryta. Grytas bröstvärn låg en dryg kilometer ovanför botten och kröntes av tre toppar på över 1 800 meter. Vädret var som sagt fint men de högsta topparna i fonden ville inte riktigt visa sig. Några låga moln hängde över dalen, men det var sommarmoln, vita, bulliga. Inget att oroas över. Scenen ramades in av vide och krumryggade fjällbjörkar. En väldigt trevlig tältplats.

Utsikten från vår tältplats mot Stekvattnet. Bessedörtind längst till vänster.

Strax därpå låg vi utsträckta framför tältet på våra liggunderlag. Te, kaffe, soppa, mackor och pålägg trängdes i munnarna medan vi diskuterade dagens tur. Bekymmerslösa, oövervinnerliga.

Från vår tältplats hade vi flera dagsturer att välja bland. Den närmaste var säkert också den bästa. Den innebar en bestigning av Heklefjell på vår sida av dalen följt av en kamvandring till Stekvasstind på 1 751 meter. Därifrån kunde vi göra en hisnande nedstigning till botten av Gryta och följa dalen tillbaka till tältet. Det var säkerligen det alternativet vi skulle ha valt om det inte hade varit för en sak. Vi hade redan gjort den. Det var vid vårt första besök i Okstindan fem år tidigare. Men den gången hade vi inte utgått från Stekvassaksla utan från Nymo, en udde fyra-fem kilometer bakom oss vid stranden av Rössvattnet. 700 meter under oss alltså. Trots att den dagsturen blev nästan tjugo timmar lång kommer jag alltid att hålla den för en av de finaste fjällturer jag har gjort. Allting var med oss den gången. Entusiasm, fjällvråkar, snösparvar, ja till och med en humla på toppen av Stekvasstind. Och så vädret förstås, men det tog vi nästan för givet. Vi brukade nämligen alltid ha tur med vädret.
     Alltnog, den här gången bestämde vi oss för Bessedörtind, 1 562 meter, på andra sidan dalen. Om berget var lika härligt att bestiga som att beskåda från vår tältplats skulle vi få en underbar tur.

Upp ur dalen

Klockan hann nästan bli halv elva innan vi kom iväg. Vi hade tänkt vara tillbaka i god tid innan kvällningen så packningen bestod i huvudsak av ett kök, en soppa och några mackor, kameror, objektiv, en video och ett bångstyrigt stativ. 
      
Först gällde det att ta sig över till motsatta sidan av dalen. Därför tog vi oss ned till Stekvattnets utlopp 150 meter under oss. Väl på plats stod vi inför ett gott och väl 20 meter långt knädjupt vad. Vi rekognoserade lite utefter stranden men var tvungna att acceptera faktum. Det skulle bli till att vada i kallt vatten. Vi hittade några lämpliga björkslanor till vadarstavar och drog av oss byxorna och sockorna. Kängorna hängde vi runt halsen och snörde i stället på oss gympaskor. Medan Våfflan och jag agerade festmåltid åt traktens insekter gav sig Håkan först iväg. Sedan var det vår tur. På några ställen översteg vattnet knäna men med stavarnas hjälp var vi snart över alla tre. Solen och de torra sockorna värmde snart fötterna igen och det dröjde inte länge förrän vi var redo att fortsätta. Stavarna lämnade vi i gräset. Vi skulle behöva dem igen på tillbakavägen.

Vadstället. Djupt, stritt och svinkallt. Rejält svinkallt faktiskt.
     

Nu befann vi oss på rätt sida av dalen. Vi gav oss av och tog sikte på Slakken, passet mellan Stekfjellet och Bessedörtind fyra kilometer längre fram. Vartefter vi vann höjd började vi stanna allt oftare. Inte så mycket för att pusta ut som för att beundra utsikten. Från norr och väster slingrade sig glaciärerna utefter sidorna på Kvassnip, Svartfjell och Stekvasstind. Vi befann oss fortfarande på för låg höjd för att skymta de högsta topparna, Okshornet och Oksskolten, men vi klagade inte.
     När vi kom upp på Slakken kunde vi också för första gången se rakt västerut, mot Oksfjellen, ett område som vi inte hade sett tidigare. Det inbegrep området mellan Okstindbreens västligaste del, Vestisen, och sjöarna Bleikvattnet och Rössvattnet. Det dominerades av tre långsträckta karga fjäll på över 1 500 meters höjd genomskurna av djupa dalar och sjöar.
     Passet vi befann oss på var däremot inte alls kargt. Det var vackert kuperat och gräsbevuxet, tillgången på vatten var god medan tillgången på insekter var minimal och vi noterade flera fina tältplatser för kommande bruk. I det fina väder som rådde kändes platsen underbar och vi beslöt på stående fot att ta en längre rast och käka lunch. Snart satt vi barfota och med bar överkropp i gräset och tystade våra magar. Vilken dag vi hade!

Upp som en sol...

Framför oss hade vi nu Bessedörtinds sydkam. Där vi satt på ca 800 meters höjd hade vi fortfarande 760 höjdmeter till toppen, så vi avslutade vår lunch och gav oss av. Även om vi fort blev andfådda var det lättgånget. Brant visserligen, men torrt och fast. Inga vickiga stenar. Upp till 1 200 meter gick det raskt undan. Sedan övergick promenaden i regelrätt bergsbestigning. Även om det lutade ordentligt njöt vi ändå av klättringen. På sina ställen stramade det dock till i mellangärdet när vi tvingades ta oss fram på några exponerade partier. Då och då stannade vi till och beundrade utsikten.

Våfflan på Bessedörtinds sydkam. Rössvattnet i bakgrunden.
     

Sista biten före toppen. 
     

Vi började bli varse hur lågt molnen gick när vi närmade oss toppen. Luften kändes fuktig och solen värmde inte lika mycket som längre ned. Vi kämpade på och slutligen var vi uppe. En ett par hundra meter lång sönderbruten smal drakrygg med branta klippstup på båda sidor mötte oss. De stora glaciärerna under oss, de uppstickande topparna med sina dramatiska former omkring oss, de framdragande skyarna över oss, allt bidrog till känslan av kraft och urtid. Tid betraktas ju normalt som ett abstrakt begrepp, men från toppen av Bessedörtind var tid något högst påtagligt. Dess spår stod att se vart jag än vände blicken. Jag stod villrådig och visste inte riktigt vilken vy som var bäst. Den västerut, i motljuset över Oksfjellen, eller den norrut, mot Vestisen och de högsta topparna.

Oksfjellen västerut sedda från toppen av Bessedörtind. Ett tidlöst, uråldrigt landskap.
     

Hittills hade turen varit perfekt. Dock hade den börjat dra ut på tiden. Vårt läger låg nu drygt sex kilometer bakom oss, ett inte alltför långt avstånd kan tyckas. Men den sena starten, vadet, lunchen och klättringen hade ändå lett till att klockan hunnit bli sex innan vi stod på toppen. Redan innan vi lämnade tältet hade vi utgått ifrån att den snabbaste vägen tillbaka skulle vara att ta sig ned från berget från den nordöstra sidan där Stekvassbreens södra arm mötte högt upp mot kammen. Att traversera hela berget helt enkelt. Väl över isen på andra sidan skulle vi bara ha en kilometer ned till Gryta där vi antingen kunde korsa dalen och följa den norra sidan ända tillbaka till tältet eller återvända utefter den södra sidan tillbaka till vadstället. Det var tanken. Den norra sidan skulle vara längre och buskigare men torrare. Den södra skulle vara snabbare men blötare. Oavsett vilken vi valde skulle den ur upplevelsesynpunkt slå det enkla alternativet att klättra tillbaka nedför sydkammen till Slakken och därifrån gå tillbaka samma väg som vi kommit. Dessutom hade broder Håkan alltid vurmat för klätteretik. I Håkans tolkning av begreppet låg att välja en väg mot toppen som förenade kraven på vyer, upplevelser och utmattning. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Men man skulle dessutom söka sig en annan väg ned från berget för att fördubbla upplevelsen. Att gå ned på samma ställe som man har kommit upp gör man bara om man måste hävdade Håkan. Genom att bestiga berg på detta sätt ökar ju också ens kunskap om bergens topografi samtidigt som man garanterat får fler bilder med sig hem. Och i sovsäcken efteråt sover man bättre. Att man sover längre kan jag i alla fall intyga.
     
I enlighet med traditionen samlades vi vid toppröset en stund och värmde struparna med några destillerade droppar ur Håkans plunta. Efter ritualen började Håkan mixtra med videon medan Våfflan och jag satt och filosoferade på varsitt håll. Framför mig, en bit bort utefter kammen där den var som vassast, hade vår herre placerat ett stort stenblock. Det låg och balanserade i perfekt jämvikt mitt på kammen. Vad tyngdlagen egentligen ansåg om saken verkade det flera meter höga blocket inte fästa något större avseende vid. Jag kunde inte slita blickarna från det. Till slut var jag tvungen att gå dit och bestiga det. Så där var vi, var och en i sin egen värld, på toppen av Bessedörtind. Ännu en avverkad topp i Okstindan. Nu återstod bara att ta oss ned och tillbaka till tältet. En baggis!

forts »»» 

Från Bessedörtind nordost mot Gryta. Molnbanken rullar fram ovanpå Okstindbreen. Strax skall vi få smaka den.

...och ned som en...

Klockan närmade sig sju och det var redan kväll. Vi hade blivit sena. Det var visserligen fortfarande ljust och uppehåll, men solen stod lågt och molnen började tätna alltmer. Det luktade regn. Vi studerade den norra kammen men tyckte den såg oländig ut så vi beslöt i stället att återvända nedför den södra sidan en liten bit. Sedan sneddade vi ut mot en brant utlöpare av Stekvassbreen som hängde utefter bergsidan strax under toppen. Stativet slog mot stenen då och då, annars gav vi inte mycket ljud ifrån oss. Dagen började kännas i kroppen.
     Vi tog oss försiktigt ned och klev över en djup spricka som skilde berget från glaciärens översta del. Ett bergschrund eller bergsläppa är ju de vedertagna namnen på sådana sprickor men personligen tycker jag att jökelsläppa är mer passande eftersom det ju faktiskt är isen som släpper från berget och inte tvärtom. Att de kan bli väldigt djupa är i alla fall ett som är säkert. Och inte är de att leka med heller.
      
Iskanten var inte mer än någon halvmeter bred och vi satte oss försiktigt på den och tittade ned framför oss. Sluttningen var inte speciellt lång, kanske bara 50 meter. Men den var brant, säkert 60-70° innan den planade ut något tiotal meter och slutade i något som för mig såg ut som ett regelrätt stenbrott. Sluttningen var visserligen snötäckt, något som på håll hade fått oss att tro att vi enkelt skulle kunna gå eller hasa utför branten men i själva verket var snötäcket bara centimetertjockt och täckte en yta av stenhård is. Hu vale. Att sparka steg i snön och gå ned till plan mark kunde vi glömma. Antingen var det bara att vända om eller att överlämna sig åt gravitationen och Guds försyn. Vi såg alla skeptiska ut. Men Håkan som antagligen kände ett visst ansvar som ålderman - han var då 36 år medan Våfflan och jag var 29 - beslöt att visa att åkturen inte skulle vara så farlig som den såg ut. Han placerade vår tursäck likt en airbag fram på magen och försökte sparka upp lite bromsande snö med sina Lundhags Alaskakängor framför sig. Resultatet var patetiskt. 
     - Det ser rätt läskigt ut, sade Våfflan uppmuntrande.
     - Just det, sa jag.
     - Men snön är kanske tjockare längre ned, sa Håkan sammanbitet. Och gav sig av. Bara så där. Efter någon sekunds acceleration var ekipaget uppe i halsbrytande fart. När han strax efteråt brakade in bland stenblocken under oss stönade Våfflan och jag högt, övertygade om att inget ben i kroppen kunde vara helt efter en sådan åktur. Men till vår häpnad reste han sig och vinkade upp till oss att allt hade gått bra. Otroligt. Så var det Våfflans tur. Proceduren upprepade sig, bortsett från att vi nu inte hade några airbags kvar. Mirakulöst nog klarade sig även Våfflan från att bli kaffeved. Två nere, en kvar. Jag satte mig tillrätta. Och fortsatte med det en lång stund. Sedan bara satt jag där. Jag tittade klentroget på mina nedslitna Jämtlandskängor. Efter några års flitigt användande hade de blivit mjuka och formade efter mina fötter. De var jättesköna att gå i men var totalt värdelösa på det här underlaget. Där fanns ingen hjälp att få. Sedan tittade jag lika klentroget på branten framför mig. Det tunna snöskiktet hade mina kamrater effektivt tagit med sig ned. Nu återstod bara hård knagglig is. Till sist tittade jag på stenarna där nere, varifrån Håkans och Våfflans uppåtvända ansikten spänt följde mina förehavanden. Jag kände mig som en katt i ett träd. Samtidigt drog ett tjockt dimmoln förbi och skymde sikten. Det började kännas riktigt otrevligt. Jag ville inte bli sittande där jag satt, men vågade heller inte släppa taget och rutscha ned. Inför valet att släppa taget och dö, eller att sitta kvar och leva tyckte jag att valet var lätt.
     - Vad håller du på med däruppe? Vi har inte hela natten på oss, skrek Håkan vänligt någonstans nedanför mig.
     Jag var helt paralyserad, men insåg ändå att något måste göras. Så jag började hasa mig i sidled på den smala iskanten, bort från mina kamrater. Sluttningen blev till en början brantare samtidigt som kanten steg uppåt, och jag blev tvungen att lägga mig på den för att ta mig fram, med mitt vänstra ben släpande efter mig på isens ovansida medan det högra hängde ned i svalget mellan iskanten och berget. Det var inte riktigt läge att nynna och gnola. Faktum är att det var riktigt obehagligt. Men jag visste att efter några hundra meter skulle kanten vika av nedåt. Kunde jag bara följa den hela vägen runt utan att dråsa ned utför isen eller sväljas av jökelsläppan skulle jag till slut komma ned till fast mark igen. Den våta dimman, eller molnet som jag befann mig i, förde tankarna till ett avsnitt ur Vi på Saltkråkan där Teddy och Freddy och grabbarna hamnade i tjocka ute på fjärden. Fast det här var betydligt obehagligare. Byxorna var genomvåta, handskarna såg ut som disktrasor, det började bli kallt om benen - för att inte tala om skrevet - och jag kom på mig själv några gånger med att ta risker i mitt krypande. Dessutom började det snabbt bli allt mörkare. Helt klart en demoraliserande upplevelse. Då och då hördes Håkans rop någonstans nedifrån berget. Då och då jamade katten till svar.

Till slut dök en mörk massa upp framför mig, isen planade ut och jag kunde äntligen ställa mig på fötterna. Jag hade nått fram till något som antingen var en naturlig ås eller en sidomorän, i skumrasket kunde jag inte se vilket. Jag tog tacksamt några steg bort från isen, bredbent och med armarna stelt ut från kroppen. Men väta eller mörker spelade ingen roll längre. Jag hade tagit mig runt helskinnad. Ledsagad av Håkans rop fortsatte jag stelbent ned för sluttningen men nu äntligen på fast mark. Jag märkte inte ens när det började regna. Strax efteråt dök två skuggor upp i mörkret och vi var återförenade.

...pannkaka

Vi befann oss nu på ca 900 meters höjd och hade fortfarande gott och väl en kilometer kvar ned till Gryta. Bergssidan var stenig och hal och i mörkret var sikten mer eller mindre obefintlig. Och värre blev det ju längre ned vi kom. Regnet rann friskt nedför våra ansikten och vi snubblade fram tätt tillsammans för att hålla kontakten på bergshällarna. Vi visste att vi äntligen var nere när bruset från bäcken som avvattnade de omgivande glaciärerna översteg regnsmattret från kläderna. Håkans lampförsedda klocka angav tiden till halv tolv. För övrigt såg vi ingenting, absolut ingenting, annat än svaga reflexer från den skummande bäcken intill

Vi rörde oss nedströms alldeles nära vattnet där vi trots allt hade en gnutta ledsyn. Av någon anledning som jag nu efteråt inte kan begripa var vi fortfarande inställda på att hålla oss till Håkans klätteretiska regler och ta oss över bäcken här i Grytas mörker för att ta oss tillbaka till tältet från motsatta sidan. Lågt blodsocker antagligen. Eftersom jag kände mig skyldig till situationen försökte jag göra lite nytta genom att hoppa i gympaskorna och agera försökskanin i bäcken. Att kavla upp byxorna ovanför knäna var egentligen fullständigt meningslöst, det regnade nämligen rejält nu, men jag gjorde det ändå. Vadet verkade först lättare här, åtminstone kortare, än det vi hade gjort tidigare på dagen. Men vattnet var betydligt stridare och mörkret dödade orienterinsförmågan fullständigt efter bara några steg. Dessutom hade jag ingen vadarstav. Till slut ropade Håkan mig tillbaka.
     - Det här funkar inte, sade han. Någon av oss kommer bara att stå på huvudet där ute.
     - Och så vet vi inte hur andra sidan ser ut, höll jag med. Lite ljus skulle inte skada.
     - Det lär dröja några timmar till innan gryning.
     Jag snörde på mig kängorna igen, och vi fortsatte sakta nedströms. Då och då travade någon rakt in i ett buskage, snubblade över en sten eller klev ned i ett hål. Till slut gjorde vi halt vid en stor sten.
     - Ytterst otrevligt det här, sade Våfflan. Man ser ju inte handen framför sig.
     - Inget annat heller, sade jag.
     - Vad vi behöver är lite skydd tills solen går upp, sade Håkan. En utskutande klippa eller något.
     - Visst. Och en stockvedsbrasa. Torra kläder. Varm äggtoddy. Vad som helst. En Big Mac.
     - I värsta fall får vi kura ihop oss på marken. Mossan är mjuk...
     - Och blöt. Det regnar ifall du inte har märkt det.
     - ...och luften är varm. Bara tills vi ser att gå vidare.
     I samma ögonblick slog blixten ned. Jag blev omedelbart förblindad - vilket inte innebar någon större förändring - och väntade på den efterföljande åskknallen. 
     - Va? sade Håkan bredvid mig.
     - Fan, den funkade, sade Våfflan någonstans framför mig.
     - Vad hände? sade jag rakt ut i mörkret.
     - Kameran, sade Våfflan. Undrar om någonting fastnade.
     - Tog du ett kort? sade Håkan med sprucken röst. Du är ju ta mig fan fullständigt knäpp!
     Trots vår miserabla situation var vi tvungna att skratta. Visst, vi var blöta och hungriga, och nästan förbi av trötthet. Men vi kunde ändå skratta åt varandra, även om skrattet den här gången hade en del hysteriska undertoner.
     Så vi gjorde det enda raka. Vi lade oss helt enkelt ned, tätt tillsammans på marken, och blundade med armarna om varandra. Vi frös men försökte undvika att skaka för mycket. Att somna var inte att tänka på. Jag försökte koppla bort medvetandet från resten av kroppen medan strida rännilar av vatten rann utefter halsen.

Två dyngsura bröder i blixtskenet. Jag till vänster och Håkan till höger. Foto Våfflan.

En knapp timme med näsan i mossan räckte. Först for Våfflan upp.
     - Helvete! Att knata i mörkret kan inte vara värre än det här. Jag går!
     Vi hade alla fått nog. Håkan och jag kom också på fötter och vi snubblade vidare. Förutom en och annan utmattad kötted sade ingen något. Klockan var ungefär två på natten och vi hade fått så vi teg.
     Det tyckte uppenbarligen vår herre också. För nu vände det. Plötsligt lättade regnet och övergick till duggregn. Vi började långsamt skymta terrängen omkring oss. Synen återvände och - jodå, vi var på rätt väg. Det återstod visserligen ca tre kilometer till vadstället, men så fort vi såg marken framför oss kunde vi öka farten. Trevandet och snubblandet upphörde. När vi sent omsider kom fram till vadet hade regnet helt upphört och det såg ut att bli en fin morgon. Inte för att jag brydde mig speciellt mycket. Jag hade fullt sjå att hålla mig upprätt. De sista reserverna gick åt till vadet, sedan gick sista biten upp till tältet på ren vilja. Men det gick.
     Väl inne i tältet fick jag på mig lite torra underkläder och en tröja. Någon satte på köket och vi tvingade i oss en middag. Och sedan? Tja, sedan sov vi. Gott och länge. Ganska länge faktiskt.

Och dagen därpå gjorde vi en ny tur. Det var ju självklart. Vi var ju bergsbestigare.

__________________________

Andra berättelser av mig här på Utsidan:
Nepal - Island Peak
Sydamerika - Aconcagua
Norge - Store Skagastölstind

Rune Ahlström