Bessedörtind - en riktig norgehistoria

Från Bessedörtind nordost mot Gryta. Molnbanken rullar fram ovanpå Okstindbreen. Strax skall vi få smaka den.

...och ned som en...

Klockan närmade sig sju och det var redan kväll. Vi hade blivit sena. Det var visserligen fortfarande ljust och uppehåll, men solen stod lågt och molnen började tätna alltmer. Det luktade regn. Vi studerade den norra kammen men tyckte den såg oländig ut så vi beslöt i stället att återvända nedför den södra sidan en liten bit. Sedan sneddade vi ut mot en brant utlöpare av Stekvassbreen som hängde utefter bergsidan strax under toppen. Stativet slog mot stenen då och då, annars gav vi inte mycket ljud ifrån oss. Dagen började kännas i kroppen.
     Vi tog oss försiktigt ned och klev över en djup spricka som skilde berget från glaciärens översta del. Ett bergschrund eller bergsläppa är ju de vedertagna namnen på sådana sprickor men personligen tycker jag att jökelsläppa är mer passande eftersom det ju faktiskt är isen som släpper från berget och inte tvärtom. Att de kan bli väldigt djupa är i alla fall ett som är säkert. Och inte är de att leka med heller.
      
Iskanten var inte mer än någon halvmeter bred och vi satte oss försiktigt på den och tittade ned framför oss. Sluttningen var inte speciellt lång, kanske bara 50 meter. Men den var brant, säkert 60-70° innan den planade ut något tiotal meter och slutade i något som för mig såg ut som ett regelrätt stenbrott. Sluttningen var visserligen snötäckt, något som på håll hade fått oss att tro att vi enkelt skulle kunna gå eller hasa utför branten men i själva verket var snötäcket bara centimetertjockt och täckte en yta av stenhård is. Hu vale. Att sparka steg i snön och gå ned till plan mark kunde vi glömma. Antingen var det bara att vända om eller att överlämna sig åt gravitationen och Guds försyn. Vi såg alla skeptiska ut. Men Håkan som antagligen kände ett visst ansvar som ålderman - han var då 36 år medan Våfflan och jag var 29 - beslöt att visa att åkturen inte skulle vara så farlig som den såg ut. Han placerade vår tursäck likt en airbag fram på magen och försökte sparka upp lite bromsande snö med sina Lundhags Alaskakängor framför sig. Resultatet var patetiskt. 
     - Det ser rätt läskigt ut, sade Våfflan uppmuntrande.
     - Just det, sa jag.
     - Men snön är kanske tjockare längre ned, sa Håkan sammanbitet. Och gav sig av. Bara så där. Efter någon sekunds acceleration var ekipaget uppe i halsbrytande fart. När han strax efteråt brakade in bland stenblocken under oss stönade Våfflan och jag högt, övertygade om att inget ben i kroppen kunde vara helt efter en sådan åktur. Men till vår häpnad reste han sig och vinkade upp till oss att allt hade gått bra. Otroligt. Så var det Våfflans tur. Proceduren upprepade sig, bortsett från att vi nu inte hade några airbags kvar. Mirakulöst nog klarade sig även Våfflan från att bli kaffeved. Två nere, en kvar. Jag satte mig tillrätta. Och fortsatte med det en lång stund. Sedan bara satt jag där. Jag tittade klentroget på mina nedslitna Jämtlandskängor. Efter några års flitigt användande hade de blivit mjuka och formade efter mina fötter. De var jättesköna att gå i men var totalt värdelösa på det här underlaget. Där fanns ingen hjälp att få. Sedan tittade jag lika klentroget på branten framför mig. Det tunna snöskiktet hade mina kamrater effektivt tagit med sig ned. Nu återstod bara hård knagglig is. Till sist tittade jag på stenarna där nere, varifrån Håkans och Våfflans uppåtvända ansikten spänt följde mina förehavanden. Jag kände mig som en katt i ett träd. Samtidigt drog ett tjockt dimmoln förbi och skymde sikten. Det började kännas riktigt otrevligt. Jag ville inte bli sittande där jag satt, men vågade heller inte släppa taget och rutscha ned. Inför valet att släppa taget och dö, eller att sitta kvar och leva tyckte jag att valet var lätt.
     - Vad håller du på med däruppe? Vi har inte hela natten på oss, skrek Håkan vänligt någonstans nedanför mig.
     Jag var helt paralyserad, men insåg ändå att något måste göras. Så jag började hasa mig i sidled på den smala iskanten, bort från mina kamrater. Sluttningen blev till en början brantare samtidigt som kanten steg uppåt, och jag blev tvungen att lägga mig på den för att ta mig fram, med mitt vänstra ben släpande efter mig på isens ovansida medan det högra hängde ned i svalget mellan iskanten och berget. Det var inte riktigt läge att nynna och gnola. Faktum är att det var riktigt obehagligt. Men jag visste att efter några hundra meter skulle kanten vika av nedåt. Kunde jag bara följa den hela vägen runt utan att dråsa ned utför isen eller sväljas av jökelsläppan skulle jag till slut komma ned till fast mark igen. Den våta dimman, eller molnet som jag befann mig i, förde tankarna till ett avsnitt ur Vi på Saltkråkan där Teddy och Freddy och grabbarna hamnade i tjocka ute på fjärden. Fast det här var betydligt obehagligare. Byxorna var genomvåta, handskarna såg ut som disktrasor, det började bli kallt om benen - för att inte tala om skrevet - och jag kom på mig själv några gånger med att ta risker i mitt krypande. Dessutom började det snabbt bli allt mörkare. Helt klart en demoraliserande upplevelse. Då och då hördes Håkans rop någonstans nedifrån berget. Då och då jamade katten till svar.

Till slut dök en mörk massa upp framför mig, isen planade ut och jag kunde äntligen ställa mig på fötterna. Jag hade nått fram till något som antingen var en naturlig ås eller en sidomorän, i skumrasket kunde jag inte se vilket. Jag tog tacksamt några steg bort från isen, bredbent och med armarna stelt ut från kroppen. Men väta eller mörker spelade ingen roll längre. Jag hade tagit mig runt helskinnad. Ledsagad av Håkans rop fortsatte jag stelbent ned för sluttningen men nu äntligen på fast mark. Jag märkte inte ens när det började regna. Strax efteråt dök två skuggor upp i mörkret och vi var återförenade.

...pannkaka

Vi befann oss nu på ca 900 meters höjd och hade fortfarande gott och väl en kilometer kvar ned till Gryta. Bergssidan var stenig och hal och i mörkret var sikten mer eller mindre obefintlig. Och värre blev det ju längre ned vi kom. Regnet rann friskt nedför våra ansikten och vi snubblade fram tätt tillsammans för att hålla kontakten på bergshällarna. Vi visste att vi äntligen var nere när bruset från bäcken som avvattnade de omgivande glaciärerna översteg regnsmattret från kläderna. Håkans lampförsedda klocka angav tiden till halv tolv. För övrigt såg vi ingenting, absolut ingenting, annat än svaga reflexer från den skummande bäcken intill

Vi rörde oss nedströms alldeles nära vattnet där vi trots allt hade en gnutta ledsyn. Av någon anledning som jag nu efteråt inte kan begripa var vi fortfarande inställda på att hålla oss till Håkans klätteretiska regler och ta oss över bäcken här i Grytas mörker för att ta oss tillbaka till tältet från motsatta sidan. Lågt blodsocker antagligen. Eftersom jag kände mig skyldig till situationen försökte jag göra lite nytta genom att hoppa i gympaskorna och agera försökskanin i bäcken. Att kavla upp byxorna ovanför knäna var egentligen fullständigt meningslöst, det regnade nämligen rejält nu, men jag gjorde det ändå. Vadet verkade först lättare här, åtminstone kortare, än det vi hade gjort tidigare på dagen. Men vattnet var betydligt stridare och mörkret dödade orienterinsförmågan fullständigt efter bara några steg. Dessutom hade jag ingen vadarstav. Till slut ropade Håkan mig tillbaka.
     - Det här funkar inte, sade han. Någon av oss kommer bara att stå på huvudet där ute.
     - Och så vet vi inte hur andra sidan ser ut, höll jag med. Lite ljus skulle inte skada.
     - Det lär dröja några timmar till innan gryning.
     Jag snörde på mig kängorna igen, och vi fortsatte sakta nedströms. Då och då travade någon rakt in i ett buskage, snubblade över en sten eller klev ned i ett hål. Till slut gjorde vi halt vid en stor sten.
     - Ytterst otrevligt det här, sade Våfflan. Man ser ju inte handen framför sig.
     - Inget annat heller, sade jag.
     - Vad vi behöver är lite skydd tills solen går upp, sade Håkan. En utskutande klippa eller något.
     - Visst. Och en stockvedsbrasa. Torra kläder. Varm äggtoddy. Vad som helst. En Big Mac.
     - I värsta fall får vi kura ihop oss på marken. Mossan är mjuk...
     - Och blöt. Det regnar ifall du inte har märkt det.
     - ...och luften är varm. Bara tills vi ser att gå vidare.
     I samma ögonblick slog blixten ned. Jag blev omedelbart förblindad - vilket inte innebar någon större förändring - och väntade på den efterföljande åskknallen. 
     - Va? sade Håkan bredvid mig.
     - Fan, den funkade, sade Våfflan någonstans framför mig.
     - Vad hände? sade jag rakt ut i mörkret.
     - Kameran, sade Våfflan. Undrar om någonting fastnade.
     - Tog du ett kort? sade Håkan med sprucken röst. Du är ju ta mig fan fullständigt knäpp!
     Trots vår miserabla situation var vi tvungna att skratta. Visst, vi var blöta och hungriga, och nästan förbi av trötthet. Men vi kunde ändå skratta åt varandra, även om skrattet den här gången hade en del hysteriska undertoner.
     Så vi gjorde det enda raka. Vi lade oss helt enkelt ned, tätt tillsammans på marken, och blundade med armarna om varandra. Vi frös men försökte undvika att skaka för mycket. Att somna var inte att tänka på. Jag försökte koppla bort medvetandet från resten av kroppen medan strida rännilar av vatten rann utefter halsen.

Två dyngsura bröder i blixtskenet. Jag till vänster och Håkan till höger. Foto Våfflan.

En knapp timme med näsan i mossan räckte. Först for Våfflan upp.
     - Helvete! Att knata i mörkret kan inte vara värre än det här. Jag går!
     Vi hade alla fått nog. Håkan och jag kom också på fötter och vi snubblade vidare. Förutom en och annan utmattad kötted sade ingen något. Klockan var ungefär två på natten och vi hade fått så vi teg.
     Det tyckte uppenbarligen vår herre också. För nu vände det. Plötsligt lättade regnet och övergick till duggregn. Vi började långsamt skymta terrängen omkring oss. Synen återvände och - jodå, vi var på rätt väg. Det återstod visserligen ca tre kilometer till vadstället, men så fort vi såg marken framför oss kunde vi öka farten. Trevandet och snubblandet upphörde. När vi sent omsider kom fram till vadet hade regnet helt upphört och det såg ut att bli en fin morgon. Inte för att jag brydde mig speciellt mycket. Jag hade fullt sjå att hålla mig upprätt. De sista reserverna gick åt till vadet, sedan gick sista biten upp till tältet på ren vilja. Men det gick.
     Väl inne i tältet fick jag på mig lite torra underkläder och en tröja. Någon satte på köket och vi tvingade i oss en middag. Och sedan? Tja, sedan sov vi. Gott och länge. Ganska länge faktiskt.

Och dagen därpå gjorde vi en ny tur. Det var ju självklart. Vi var ju bergsbestigare.

__________________________

Andra berättelser av mig här på Utsidan:
Nepal - Island Peak
Sydamerika - Aconcagua
Norge - Store Skagastölstind

Rune Ahlström