Muztagh Ata och fuck world records! #1

 
Jag är tillbaka. Muztagh Ata, isbergens fader, jag är tillbaka! Muztagh Ata, 7 546 m högt, bredvid de traditionella bergskedjorna Pamir och Kunlun Shan i västra Kina nära gränsen till Tadzjikistan. Året innan, sommaren 2010, kämpade jag med både berget, vädergudarna, mig själv och en närmast osannolik mängd problem. Överfulla tåg, kinesiska mediciner som höll på att ha ihjäl mig, fejktillstånd och jag blev utslängd från berget, väderkatastrofer, översvämningar och jordskred, folk som gick bort sig på berget, kollapsade, trillade ner i glaciärsprickor, allt och lite till. Jag kämpade i många långa veckor innan jag till slut tvingades ge upp när säsongen var slut.

Jag var urlakad ända in i själen när jag kom hem och det tog nästan två månader att samla ihop mig igen. Men även när jag var som tröttast kände jag mig samtidigt enbart starkare. Det är under såna resor man bygger skills. Kämparskills. Jag vet att jag är en fighter. Jag vet att jag inte ger upp. Jag vet att jag kommer att åka tillbaka. Nu är jag tillbaka. Nu gör vi ett nytt försök. Och jag ber, Muztagh Ata, var mig nådig!

Ni som inte läst om turen till Muztagh Ata 2010, gör gärna det först så hänger ni med lite bättre här sen. Ni hittar den här (öppnas i nytt fönster).  Den här gången ska jag försöka dela med mig av min inre resa och mina upplevelser - och nu kööör vi!!

Nu var jag alltså tillbaka. Sedan året innan hade jag dessutom varit tillbaka på Aconcagua. Det är ett berg i Argentina, 6 962 m högt, och världens högsta berg utan Himalaya med omnejd. Även på det berget hade jag kämpat året innan och tvingats ge upp. Jag hade nu haft många timmar att fundera över hur jag kan göra saker annorlunda för att det skulle gå bättre. Både med yttre detaljer men framför allt med mig själv. Det handlar främst om att tänka annorlunda. Så jag hade fokuserat på att tänka annorlunda. Tränat sjuhelsikes rejält att tänka annorlunda rent ut sagt.

Första svängen till Aconcagua i Argentina var en lärdomsresa. Och ja, jag lärde mig. Andra resan var jag tokfokuserad. Jag kom upp. Inte med mitt tält som jag hade önskat, men jag kom upp. Och jag inte bara kom upp, jag hade enorma marginaler. Jag var väldigt stark både fysiskt och mentalt. Jag hade plockat ner berget i bitar, jag ska bara upp dit, sen ska jag bara dit, osv. Sedan befann jag mig hela tiden i en liten bit i taget. Då var det lätt att hantera berget mentalt. Dessutom hade jag nu blivit riktigt bra på att sysselsätta mig mentalt när jag sitter i tältet i timmar. Det betyder inte alls att det var problemfritt, t.ex. bjöd en natt på en orkan med 40 sekundmeter vilket var minst sagt besvärligt, men jag klarade att vara närvarande i den stund som är och när natten och orkanen var över var jag helt okej och fortsatte upp. Mina mentala skills hade gjort framsteg. Nu var jag tillbaka på Muztagh Ata och jag hade tränat mig än mer. Dessutom var jag mer vältränad rent fysiskt, jag klarade t.ex. att göra 62 snygga armhävningar i ett svep. Jag kände mig rustad.

Året innan hade jag försökt att tälta på toppen av Muztagh Ata. Det hade kostat mig toppen helt och hållet, dvs. jag avstod från att gå mot toppen en dag när förutsättningarna var väldigt goda, mot att istället fortsätta upp med mitt tält ytterligare en bit för att sedan tvingas ge upp. Det var rätt val då. Så hade jag även gjort på Aconcagua första gången. Jag valde att avstå att gå mot toppen för att försöka kunna komma upp med mitt tält. Det var rätt val då. Det betydde att jag hade haft mycket nederlag och det hade slitit mentalt. Så när jag var tillbaka på Aconcagua sista svängen, över julen 2010, så valde jag att först gå mot toppen, och sen, om tillfälle bjöds, skulle jag ta med tältet. Jag kom upp men jag kom aldrig upp med tältet. Det var ett kanonbra val den gången. Jag kände mig taggad, jag fick njuta av att känna mig stark och massa andra bra känslor.



Jag var tokstark på Aconcaga, både fysiskt och mentalt, och fick många roliga smeknamn varav Pure Power var min favorit - låter som namnet på en energidryck! Den känslan försöker jag ofta plocka fram.

Nu är det strax efter midsommar 2011 och jag är tillbaka. En sak är säker, hade jag varit uppe på toppen året innan hade jag inte kommit tillbaka för att försöka tälta på toppen. Nu är jag tillbaka och återigen ska jag försöka tälta på toppen. Den här gången har jag samma idé som på Aconcagua, - först ska jag själv upp på toppen, och sen, om tillfälle bjuds, så ska tältet med upp. Jag behövde det mentalt.

Inför resan hade jag plockat ner berget i bitar rent mentalt. Först ska jag bara upp dit, och sen bara dit osv. Små bitar som känns som en spottstyver att klara av. Sen väl på plats så befinner jag mig i just den lilla biten. Precis som på Aconcagua. Den här gången visste jag dessutom mer om hur jag skulle fixa med resan och hade fixat med tågbiljetter innan och när jag anlände till Kashgar, sista stora staden innan berget, var jag i bra skick. Inga större fadäser.

Grabben i min tågkupé var himla om sig och kring sig och lustigt lik min jämngamla brorson till sättet. Han käkade Singoalla som mamma hade shoppat på IKEA i Peking.

Däremot var det strul med avfärden mot berget. Jag hade varit väldigt tydlig med hur många dagar jag behöver innan jag ska upp i baslägret på 4 400 m höjd. Jag ville sova två nätter hos vännerna i jurten nere vid vägen och sjön på 3 500 m och två nätter hos vännerna i byn halvägs upp till baslägret på 4 100 meter. Killen som jag hade fixat tillståndet med, Paty, samma fixarkille som året innan och som nu skulle skärpa sig ordentligt, hade sagt att det inte var några som helst problem, men när vi väl skulle åka visade det sig att vi skulle direkt upp till baslägret på 4 400 m och sova där direkt. Det blev värstingstrul från första stund. De hotade att dra in mitt tillstånd och hjälp vad jag fick fokusera på hitta framkomliga lösningar. De är vana vid att kunna styra och ställa och turisterna gör som de säger men det är inte att tänka på att jag åker direkt till baslägret och sover där direkt. Då är det väldigt stor risk att man blir höjdsjuk, rent statistiskt sett så är det nog större risk att bli höjdsjuk än att inte bli det om man gör så, och man får en helkass start.

Jag lyckades få till en lösning att vi åkte till baslägret och lämnade packningen, så att säga checkade in där, sen skulle jag fixa med mina polare hos lokalbefolkningen som jag lärt känna året innan. Visst, visst, så gör vi men det var otroligt mycket spänningar i luften så jag tänkte att det är nog inte så enkelt.

Året innan hade det varit mycket problem och en del av problemen kom sig av att jag inte låter mig luras hur som helst. Visst, jag blev lurad med mitt tillstånd, men sådant går så att säga inte obemärkt förbi. Dessutom lyckades jag förhandla med priserna på ett sätt som ingen annan lyckades med och de ville inte att det skulle bli känt vilka priser jag hade betalat. Sedan var det en kille som hade blivit förnärmad av att jag sa ifrån när han skulle göra fulingar hela tiden, och han hade visst målat upp mig som värsta monstret. Det var i klass med att det var jag som var orsaken till allt ont som kan hända. Visst, grabbar, det här blir nog bra, tänkte jag.

Nästa morgon väcktes jag i ottan av fixargrabben, som hade kommit ända nere från stan, och nervöst som tusan försökte han klämma ur sig att den lokala klätterorganisationen hade beslutat att jag inte fick vistas på berget om jag inte först betalade en deposit på 5 000 kinespengar, ungefär detsamma i svenska pengar, och skrev en förpliktelse där jag förband mig att inte göra vissa saker. Bröt jag mot förpliktelsen skulle mina pengar inte återbetalas och jag skulle bli deporterad från berget. Enligt förpliktelsen fanns det en lång rad saker jag inte fick prata om, t.ex. fick jag inte nämna ett ord om något som hänt året innan, jag fick inte prata om priser, jag fick inte fråga vad andra har betalat, gällande allt, och inte berätta vad jag själv har betalat. Jag fick heller inte visats någon annan stans i baslägret än precis utanför mitt eget tält, jag fick inte bli arg och jag fick helst inte prata med någon över huvud taget. Hoppla! Grabbar, ärligt talat, hur mår ni egentligen?

Jag hade så gärna hellre bara umgåtts med vänner och lärt mig massor om deras kultur istället för att ägna energi åt strul.

En del av förberedelserna den här gången var att försöka undvika just sånt här strul. Strul fordrar sin energi och jag vill använda min energi mer konstruktivt. Det gick ganska bra men jag är inte alls nöjd. Det är svårt att undvika att problem uppstår men frågan är hur jag förhåller mig till dem.

Jag är lagt åt hållet att försöka behandla alla människor lika och det gör att jag säger åt en invandrare eller handikappad på skarpen likväl som en "vanlig" svensk när de beter sig korkat. Ofta blir reaktionen att jag säger till bara för att vederbörande är invandrare osv, och jag är då beredd att ta konflikten som uppstår. Ska det vara likabehandling så ska det, ingen specialbehandling för vissa sorters människor. Som den cp-skadade komikern Jesper Odelberg uttryckte det - alla är så snälla men det är ingen som säger till mig att jag är en jävla idiot. Kanske inte exakt så men det var poängen. Beter man sig som ett pucko så är man ett pucko även om man sitter i rullstol eller har mörkt skinn och beter sig Jesper Odelberg som en jävla idiot så säger jag till honom att han är det. Respekt, men inte special. När jag var sjuk i många år fick jag mycket specialbemötande men väldigt lite respekt. Det sitter i. Hur som helst, det brukar sluta med en trevlig insikt för den andra personen och ofta en dörröppnare till ett intressant möte.

Det innebär att jag behandlar människor väldigt likvärdigt när jag är ute och reser också. Jag bemöter med samma respekt oavsett ras, ekonomi, kultur, religion, what ever. Det innebär också att jag fordrar att bli respekterad tillbaka. Det här är jättespännande, det öppnar upp till fantastiskt intressanta möten runt om i världen. Kanonkul.

Vem är mest nyfiken på vem?

Samtidigt så blir man som västerlänning ofta mer lurad än lokalbefolkningen. Ska vi ha likabehandling så ska vi, och jag fordrar således alltså respekt tillbaka. Det är väldigt dåligt med det ibland. Respekten tillbaka alltså. De vill kunna köra sina lurendrejerier som de gör med alla andra turister och här kommer en turist som inte bara vägrar köpa deras lurendrejeri utan också säger ifrån rejält. Hoppla kan man sammanfatta det. Ofta brukar mitt beteende kamma hem många trevliga poäng bland folk runt i kring, även sympati, de ser ju att de lurar mig och lurendrejerier är ju aldrig uppskattat. Det är väldigt intressant det med.

Det uppstår ju dock helt klart problem när de som man bråkar med har makt att strula till det ordentligt för en. Som nu. Om jag inte sköter mig så åker jag ut från berget. Nu gäller ju det bara så länge jag är i baslägret, de kommer ju inte att förfölja mig uppe på berget eller skicka upp en stab som ska hämta mig eller nåt men det är ändå ett problem. Min tanke var att jag skulle försöka kriga lite mindre mot världens ondska just i såna här lägen. Jag behöver ju inte bråka med alla människor, vissa saker kan man ju släppa, om inte annat så av rent taktiska skäl. Så var min tanke. Jag skulle alltså inte bråka med någon i baslägret, jag skulle fokusera på framkomliga vägar att lösa eventuella problem som uppstod och fokusera på att ha mesta möjliga energimängd kvar till berget.

Så jag skrev på det löjliga pappret och tog pengarna som fixargrabben senare skulle få, och betalade depositen. Rök pengarna så var det hans pengar som rök, sa jag. Det fanns en poäng med det. Du kan hämta mer i automaten sen, nere i stan, sa han. Kan jag, sa jag? Har ni automater som spottar ut obegränsat med pengar? Hemma kan jag bara ta ut pengar om jag har pengar. Pengar växer inte som äpplen, sa jag, som visste att det är ett uttryck där i trakten. Han blev minst sagt förbryllad men det var bra för nu fick han se till att alla var på bra humör så han skulle få sina pengar. Sanningen var att jag inte hade så mycket mer kontanter med mig på berget, nu hade jag bara ca 3 000 kr kvar om något skulle hända och de var jag ju tvungen att ha. Det blev en lösning men jag tycker att jag hade slösat mer energi än nödvändigt. Jag får försöka slipa de skillsen lite mer.

Hur som helst, fixarkillen ville verkligen visa att han hade lärt sig en läxa. Han var dessutom stolt över att känna mig, jag vet inte riktigt vad han hade för bild av mig men han var imponerad över att jag hade kommit tilbaka. Dessutom sa han att det såg ut som att jag hade tränat en hel del senast sist. Haha, ja, tack, jag hade väl gjort det.

Jag hade bott en natt hos Abdul och hans familj i jurten nere vid vägen och sjön, där jag också hade bott året innan. Där bodde jag ytterligare en natt. Det var helt fantastiska möten, de mindes mig väldigt väl från året innan. Jag hade lekt mycket med den lilla flickan, Gulistan, som Abdul nu sprang i full fart och hämtade så vi kunde hälsa. De sa att det verkade som att hon kom ihåg mig och det tyckte baske mig jag med men det kan väl inte vara möjligt, hon var ju bara ett år sist. Nu var hon två. Innan jag lämnade dem den här gången hade flickan börjat kalla mig Annie, och hon älskade när jag sjöng för henne i år också så det blev byssan lull och bä bä vita lamm om och om igen.

Min kompis Gulistan och mamma Gulkahir i bakgrunden som fixar middagen.

Farmordern kunde inte engelska men hon satt och pratade till mig i timmar. De andra berättade att hon sa att jag var en väldigt speciell kvinna, att jag var väldigt modig osv. Hon sa också att hon ville att jag kom och bodde hos dem över vintern och att hon ville hitta en bra man åt mig.

Abduls lillebror hade fått fler sysslor och hade blivit en man och skulle senare under sommaren gifta sig. Jag gillade honom stenskarpt nu, han hade fått en ung mans artighet, han tyckte om att berätta hur saker fungerade där i trakten och jag lyssnade mer än gärna. Han var väldigt stolt när han fick uppdraget att köra mig på motorcykel till baslägret och dessutom var han duktigare förare än sin bror.

Sedan bodde jag en natt hos en familj i byn halvvägs upp till baslägret. Det var familjen till den åsnepojk som hjälpt mig mycket året innan. Här fick jag erfara ännu större möte människor emellan. Vad gäller pojken, som jag kallar pojk för jag är jämngammal med hans mor, så är han egentligen en ung man han också med sina dryga 20 år. Han var inte hemma men det gick sändebud över hela trakten att jag var där och han var väntad. Lustigt, alla visste hur han och jag hängt ihop året innan och hur han hade hjälpt mig och allt det fanns kvar. Jag fick besked att han arbetade långt bort och att han inte skulle hinna tillbaka innan natten.

Jag välkomnades in i jurten, bjöds på fin mat och bäddades ner bland alla madrasser bland de andra på natten. Under kvällen hade jag försökt lära mig så mycket av deras språk jag bara förmådde och hans mor visade mig hur man lagade olika maträtter.

Hon skulle snart få en sonhustru och som skulle flytta in i huset. Då skulle hon kunna dra sig tillbaka en del och behövde inte arbeta så mycket. Hon var 42 år. Jämngammal med mig. Jag själv känner mig knappt vuxen än.

Hans far var mycket glad över att jag var där och fascinerad över att jag kommit tillbaka han också, men han var bekymrad över något med magen. Han hade varit hos doktorn och fått en hel påse med mediciner, dessutom ett lavemang som han skulle ta inför en undersökning nästa dag. Det där lavemanget hade alla väldigt kul åt.


Ordentligt påpälsad för den väldigt långa motorcykelfärden till läkaren i Urumqi.

Nästa morgon kom sonen och det blev ett kärt återseende. Återigen är det helt fantastiskt vilka möten man kan få med människor. Tyvärr skulle han snart vidare men vi skulle ses i baslägret på kvällen. Han tog min packning så när jag skulle gå upp till baslägret slapp jag bära på något.

Jag bjöds frukost och sen fick jag inte betala ett öre för något. Normalt är det det deras business att bjuda in turister att bo i jurten och att servera mat så pappan knorrade lite i bakgrunden, han är en businessman ut i fingertopparna. Modern tyckte däremot att jag är deras vän, och dessutom tänkte hon nog mer långsiktigt, - pojken hade ju fått väldigt mycket av mig när jag åkte året innan, och om de var gästvänliga så skulle det kanske bli så igen. När jag sedan satte av mot baslägret fick jag jakyoghurt och en brödkaka med mig som färdkost.

Väl i baslägret visade det sig att pojken, eller ursäkta, den unga mannen, bodde i en jurt precis bredvid mitt tält. Han jobbade som kökspojk i år och sov i baslägret istället för hemma i byn. Det gjorde att han inte kunde komma med yoghurt till mig som han hade gjort året innan men istället kom hans lillebror med yoghurt till mig varje gång han var i baslägret.



Jag pyntade blomsterrabatter utanför tältet med en gång den här gången så de fanns där att bli glad av redan från början om jag av någon anledning behövde bli lite extra glad.

Jag får ofta frågan om jag äter frystorkad mat. Nej, det är inget jag mår bra av. I början av en tur kan man lyxa med färsk frukt och yoghurt i baslägret. Ett ägg och kaffe till det och frukosten sitter najs i magen.

Frukt- och gröntavdelningen i mitt tält.

Byta den här lunchen mot en påse frystorkat?

En typisk Annelimacka! =:)

Jag låg och bara lapade höjd några dagar och började samla ihop mig för en acklimatiseringstur uppför berget. Jag funderade en hel del över vad jag hade framför mig, jag körde mycket mental träning, fokuserade och ja, tyvärr, de dagarna började jag så frön till den största miss jag någonsin lyckats lura in mig själv på vad gäller äventyr. Jag visste att det är svårt att tälta på toppen av ett berg, speciellt om man gör det själv och utan läger eller utrustning på berget i förväg, som jag gör. Det är jag, min ryggsäck, bergsgudarna och livet på tu man hand. Det kostar på, det visste jag, men jag visste inte att det skulle komma att kosta mig så sju helsiktes dyrt. Jag var dessutom helt omdeveten om vad jag höll på att göra med mig själv.

Gå till del 2

Till min hemsida!
Till min NYA Facebooksida!
(en del av er är kvar på den gamla som ska avvecklas!!)
Till första delen i Muztagh Ata 2010
Till första delen i första turen till Aconcagua 2009
Till första delen i andra turen till Aconcagua 2010
(Alla öppnas i nytt fönster)


Publicerad i samarbete med: