Muztagh Ata och fuck world records! #2

Resan till västra Kina hade gått bra. Däremot hade det varit lite strul med tillståndet men det var löst och jag var nu redo för första acklimatiseringsturen upp på Muztagh Ata, 7 546 m.

Jag hade packat ihop mig och ryggsäcken vägde runt 27 kilo. Jag planerade inte att vara uppe så länge, max en vecka. Det var stekvarmt så jag väntade med avmarschen till eftermiddagen. En del går tidigt på morgonen för att komma upp innan värmen sätter i som värst men det har aldrig varit min melodi, jag gillar att ha det gott och då ingår det att ta det lugnt på morgonen. De flesta går dock mitt på dagen, i stekvärmen, men urk, nej tack. Fast ibland bara skyller jag på att jag gillar att ta det lugnt, när det egentligen handlar om att jag bara är så jäkla seg och inte får gjort det jag ska och därför inte kommer iväg förrän sent. Typ som den här dagen. Hrm, men äh, jag försöker att inte kriga för mycket med mig själv om det, jag ser gärna lite bättring men värre än så är det inte.

Sista morgonen i baslägret, fortfarande hel och fin. Nu kör vi!

Det var stekhett i baslägret när jag satte av upp mot berget.

Jag satte av uppåt och första biten gick bra, man går bara på en grusstig i sicksack uppför en snäll slänt. Enda faran är väl att det ibland kommer åsnor springades med stora packningar och att man får kasta sig undan så man inte knockas av packningen. Efter två timmar kände jag att jag hade fått i mig för lite vätska under dagens värme. På tok för lite vätska rent ut sagt. Jag tycker mig ha märkt att vätskebrist till stor del går att hantera mentalt, om jag bara vet med mig att jag har vätskebrist och lyckas slappna av så tycker jag att jag faktiskt kan klara att upprätthålla en hyfsat bra funktionsnivå även med vätskebrist. Däremot finns det en ökad risk för höjdsjuka om man har vätskebrist men jag var välacklimatiserad till baslägrets dryga 4 400 meter och skulle bara upp ett par trehundra meter så det var lugnt. Så jag körde på och försökte göra något positivt av det, bra vätskebristträning Anneli, kanon, fixar du galant!

Fokus på positiva grejer - åhh, äntligen moln, himla skönt med lite skugga ibland!!

Ja ja, man kan ju kaxa sig lagom. Det fanns varken vatten eller snö att smälta i nattens camp heller. Inte en droppe. Det hade det funnits året innan men inte i år. Det var inte så att jag utsatte mig för en stor fara, det var bara ungefär en timmes promenad nerför grusstigen för att komma tillbaks till baslägret och allt gott det fanns att dricka där. Ner är ju lätt, segare är det uppför, framför allt om man bär en tung ryggsäck. Men nix, jag hade inte ett ögonblick lust att gå ner och sen upp i ett par timmar för att hämta något att dricka så jag körde på med min s.k. vätskebristträning.

Det blev till att gå och lägga mig utan vatten, att packa ihop mig nästa morgon utan vatten, och gå hela vägen upp till nästa camp, ytterligare några hundra meter upp, fortfarande utan vatten. Den morgonen satte jag av ganska tidigt eftersom ju kroppen var på nedräkning men det tog ändå flera timmar innan jag var framme. Nästan ett helt dygn utan en droppe vatten och jag kunde bara äta sådant som inte fordrade vatten att tillaga men det var lugnt, ölkorv, wildchips och choklad är det ju inget fel på.

Det funkade alldeles utmärkt. Jag mådde bra vad gäller höjden, det skulle jag inte leka med, men det här var faktiskt riktigt intressant. Jag trodde att jag skulle börja smälta vatten det första jag gjorde när jag kom fram till nästa camp, där jag visste att jag skulle kunna fixa vatten helt säkert, men nejdå, jag reste tältet och fixade och grejade, och sen började jag smälta snö. Det gick alldeles utmärkt.

Sånt här är bra och värdefulla erfarenheter. Den värsta faran med t.ex. vätskebrist i ett skarpt läge är att man jagar upp sig så inibänken. Gör man inte det så är det inte så farligt som man kan tro. Så det är bra att fokusera på sånt som gör att man inte jagar upp sig utan istället tar det lugnt och slappnar av.

Den mesta maten jag har med är utvald för att ge bästa möjliga näring, men några grejer är med för att ge mesta möjliga glädje. Ett typiskt bra tillfälle att ta en av de där gladare grejerna i matpåsen!

Jag gillar att utforska hur jag mår i olika situationer och det är just sådant som sedan skapar trygghet och marginaler när det skiter sig av någon anledning. Just det här att veta hur jag fungerar. Nu vet jag att jag kan hålla mig lugn och fin och fungera bra även med ganska ordentlig vätskebrist om jag bara kan förhålla mig till det på ett lugnt och avslappnat sätt. Sedan tidigare vet jag att om solen hade gassat hårt samtidigt så hade jag inte alls haft samma chans att fungera bra utan att jag är over and out betydligt snabbare och hade förmodligen behövt stanna och smälta snö vid första bästa snölega som jag hade passerat innan jag kom fram till platsen där jag skulle slå läger den här kvällen.

Man bör väl tillägga att jag inte svettades några större mängder och det inte längre var så varmt men det hade ändå gått närmare ett dygn sedan jag märkte av att jag hade vätskebrist och då hade jag dessutom burit upp min 27 kilos ryggsäck ytterligare en camp. Det ska också tilläggas att skulle det hända något skulle det ta mig kanske två timmar att gå ner till baslägret, värre var det inte, och som sagt, jag testar gärna hur jag reagerar men under ordnade förhållanden tack.

Så typiskt, nästa morgon var marken täckt av nysnö. Fast hade det snön funnits där redan från första dagen så hade jag ju aldrig fått testa på vätskebristen.

Första natten hade jag sovit på 4 800 meter och andra natten på 5 100 meter. Då har jag fortfarande 300 meter kvar till det officiella camp 1. Jag gör höjdmässigt på tre dagar vad andra gör på en dag. Jag vill inte riskera att bli höjdsjuk och jag blir inte höjdsjuk. Väldigt enkelt. Det fordrar dock disciplin. Nu lekte jag vätskebristträning och det var ju ett projekt i sig, men annars fordrar det disciplin att inte fortsätta upp när man mår bra. Jag har mitt höjdschema och jag följer det och nej, jag blir inte höjdsjuk. Ta i trä bör väl tilläggas. Jag vet inte hur många böcker jag läst om bestigning av höga berg och där tuffingarna beskriver hur tufft det är för att de mår så himla dåligt. Jag tycker i ärlighetens namn att de är fullständigt korkade. Varför i hela friden sitter de där och mår så dåligt? Varför acklimatiserar de sig inte bättre så de slipper må så dåligt och dessutom få oändligt mycket större chans att nå toppen? Är det mer macho att må dåligt och vara höjdsjuk eller vad? Höjdsjuka människor har dessutom en tendens att beskriva de yttre omständigheterna så otroligt mycket värre, blåser det 16 sekundmeter och sikten är dålig så är det värstingstorm. För de är inte rediga i huvudet. Långsamhet rules i bergen.

Det blir kväll och jag sitter alldeles ensam. Det är inte alldeles tyst. Det blir det högre upp men nu kan jag fortfarande höra ljud nerifrån dalen. Karakorum Highway, dvs. vägen mellan Kina och Pakistan, går precis nedanför berget och jag både ser och hör trafiken. Muztagh Ata ligger en bit ifrån andra berg så man får inte den där närheten till bergen ikring som jag föredrar. Här känner jag mer ensamhet, bergen är lite av mina kompisar men här finns inga närliggande kompisar att kolla på. Bara stenslätter och långt bort kan man se berg. När man kommer högre upp kan man i och för sig se ända bort till K2 och det är lite häftigt men inte än. Jag tänker på nästa berg som jag vill testa, Cho Oyu, 8 201 m som ligger magnifikt precis bredvid Mt Everest och med flera gigantiska berg runt ikring. Vilken skillnad.

Ganska tråkig utsikt.

Det blir en vacker solnedgång som ger klipporna en nyans av koppar. Jag vet att jag ska ta ett ordentligt snack med livet när jag kommer högre upp, det har jag planerat, men jag börjar redan nu. Jag funderar kring varför jag håller på med det här. Varför jag är där. Vad det är som har drivit mig hit. Jag var på samma berg året innan och det året hade jag fått ett smärre psykbryt för jag inte visste varför jag höll på med det här. Nu hade jag försökt att reda ut det ordentligt på hemmaplan innan jag åkte men jag hade lärt mig året innan att de förklaringsmodeller jag hade inte höll på 7 000 m höjd. Så jag ville känna efter ordentligt, rannsaka mig själv, så jag var bättre förberedd för det tankar och känslor som skulle kunna dyka upp när jag kom högre upp.


Hur har vi det med saker och ting Anneli? Det tål att funderas på.

Mitt samtal med livet som jag brukar kalla det fortsatte nästa dag samtidigt som jag fortsatte upp till det officiella camp ett, fortfarande en enkel grusstig, och jag slog läger där. Mitt inre samtal pågick kontinuerligt som en slags meditation samtidigt jag gjorde mina sysslor. Efter två nätter fortsatte jag uppåt men nu hade snön tagit vid och jag gick med snöskor uppför en slänt som var som en snäll skidbacke. Där stannade jag i två nätter och lapade höjd och snackade vidare med mig själv och livet. Ibland blev vädret uselt och ibland var det strålande sol men det gjorde ingen skillnad, jag var mest försjunken i mina tankar.

Baslägret vid röda krysset, mitt första läger vid gröna krysset, sen en natt vid det blå krysset, det vanliga camp ett vid gula krysset och sen backen upp till mitt läger. Jag satte upp flaggor på vägen, inte för att jag inte tror mig kunna hitta ner ifall sikten blir obefintlig, jag kunde t.o.m. kompassriktningen utantill i huvudet och hade dessutom gps, utan jag satte upp dem för andras skull. Året innan hade jag mött människor som hade varken navigeringshjälpmedel eller kunskap om hur de skulle bära sig åt vid obefintlig sikt. Dessa flaggor skulle kunna rädda liv. Men det var värst vad krokigt jag satte dem, man kunde ju tro att jag hade haft redigt kul dricka till frukost!

Här bor jag med isfallet bakom knuten. Isfall är ett område där en glaciär knycklar ihop sig, ofta i en sväng.

Sysslorna som skulle göras rullade på med autopiloten. Det har krävts många månaders tältande för att få en sån där autopilot som sköter ruljangsen så jag själv är fri att fundera över vad jag vill. Ja, det hade faktiskt blivit runt 20 veckor om året i tältet de sista åren. Livet blir egentligen väldigt enkelt i bergen för de rent praktiska saker som jag sysslar med är så basala sysslor, - t.ex. ska tältet stå stadigt och vara hyfsat helt så det inte riskerar att gå sönder när det stormar, jag ska få i mig tillräckligt med vätska, energi och näringsämnen som dessutom ska vara fritt från farligheter som t.ex. bakterier, jag ska hålla mig tillräckligt hel och ren och där kretsar det mesta kring att magen ska vara okej och huden ska varken brännas sönder av solen, spricka av den torra luften och kylan och den ska inte heller förfrysas. Typ sånt. Då blir livet väldigt enkelt och det är en skön känsla.
Även menyn börjar gå på autopilot - scrambled eggs, soyabitar, salami och lite rotmos, en typisk annelimiddag med mycket proteiner. Till det en hel kastrull med te med massor av pulvermjölk. Sen massa nyttiga bär och grejer till efterrätt, knökfulla av antioxidanter och näringsämnen för att hjälpa kroppen att återbygga sig. Jag tror mer på proteinrik mat och mycket näringsämnen än kolhydrater.

Däremot så funderade jag desto mer och tankarna rullade på. Jag fortsatte fundera över varför jag håller på med det här och tyckte mig vara på det klara med hur det ligger till och vara nöjd med det.

Rent arbetslivsmässigt så är det här med äventyr inget jag avser syssla med på heltid för all framtid. Jag gör det nu för att jag dels vill lära mig att skriva och det är förhållandevis odramatisk att göra sina skrivmisstag i genren äventyrsberättelser. Jag missade dessutom många av mina ungdomsår då jag var sjuk i många år och tycker mig ha massor av kul saker i livet att ta igen så jag gottar mig så att säga ett tag, och dessutom mår jag väldigt bra av det här. Så de här är saker som går bra hand i hand, jag behöver lära mig att skriva och då kan jag skriva om äventyr för det mår jag himla bra av att hålla på med just nu. Bra, det är en förklaring som känns bra för mig och som jag är tillfreds med även nu på berget.

En dag på jobbet? Tja, jag sitter ju här och inandas första bokens rekvisita!

Sedan kvarstår ju frågan varför jag roas så väldigt mycket av det här. Det är jag också klar med. Jag älskar att klura över hur man ska göra för att klara en viss sak. Om jag vill tälta ensam på toppen av ett berg som är 7 546 m högt, vad behöver jag göra för att klara det? Det är tokintressant. Svaren ligger en del i ren kunskap om hög höjd, utrustning och friluftsliv osv, men också färdigheter i detsamma. Jag behöver alltså både veta vad jag behöver för utrustning och sånt men också kunna hantera den i alla tänkbara väder och vindar. Som exempel. Men allra mest handlar det ju om mentala bitar. Jag brukar säga att det är 10 % hårdvarukunskap och 90% mjukvarukunskap. Hur måste jag tänka för att klara det?

Två dagar då jag bara funderade och ägnade mig åt mentala förberedelser och trimmade mjukvarukunskapen.

Mest tänker man väl på mer akuta situationer, t.ex. om det blåser värdtingstorm och man blir fast i tältet i dagar så måste man ju hålla sig på bra humör osv. och då är det ju en mental färdighet att veta hur man håller sig på bra humör sittandes i ett tält i flera dagar. De flesta pallar en natt i storm, efter två nätter går ungefär 80% ner, efter tre nätter går alla andra ner. Jag har trimmat mig på det där och sitter lätt en vecka till. Intressant som tusan.

Eller om det blir kaos- och katastrofläge för att sikten är obefintlig och några har gått bort sig i dimman eller någon har trillat ner i en glaciärspricka eller tältet blåst sönder i stormen och det gäller att vara stenskarp i skallen och tänka rationellt. Det fodrar träning, självkännedom och massa andra saker. Det är himla spännande och jag är otroligt road av de mekanismerna.

Anneli, litar du på dina egna reaktioner om det blir kaos- och katastrofläge? I vilka situationer kan du inte hålla dig lugn och tänka rationellt? När du inte kan det, hur reagerar du då? Vad kan du göra för att förhindra att det blir negativa konsekvenser av de stunderna? Funkar den planen i katastrofläge? Viktiga frågor som jag vill vara färdig med innan jag bestiger ett sånt här berg alldeles ensam. Jag funkar bra och litar på mina reaktioner i skarpt läge i bergen men konstigt nog så funkar jag inte ens hälften så bra i vardagens lite skarpare lägen hemma. Hur nu det kommer sig.

Men det handlar ju också om att tro att man kan klara det. Att jag, Anneli, kan fixa det här. Om jag går runt och tror att nej, det där är inte sånt som sådana som jag kan klara, då blir det inte lätt vill jag lova. Tror jag t.ex. att jag kan klara att tälta på toppen av Muztagh Ata, 7 546 m, alldeles ensam? Japp, det tror jag. Resan dit, till att kunna tro det, att just jag kan det, är ju inget som jag har fixat genom en fika på stan med en galen kompis som satt griller i huvudet på mig. Det har varit en lång resa som tagit flera år och jag tycker det är väldigt intressant hur jag måste snacka med mig själv för att tro att jag kan klara en viss grej.

Anneli, visst sjutton klarar du det här. Du har den praktiska kunskap som behövs, du är i tillräckligt god fysisk form, du har självdisciplin att ta det lugnt med höjden, du har förstånd att vända om det blir farligt, du är seg som skam och orkar kämpa, du kan lätt vänta ut en storm inne i tältet i en vecka, tja, Anneli, du har det som behövs, visst sjutton klarar du det här, varför skulle du inte göra det? Ja, jag trodde att jag skulle kunna klara det om bara vädergudarna ville vara mig nådig.

Snälla, snälla vädergudar, var mig nådig! Jag vill väldigt gärna komma upp på det här berget men det är inte ändå inte det viktigaste, allra viktigast är att jag kommer ner igen. Snälla, låt mig komma hem igen.

Det är sådant som jag roas av i samband med mina bergsresor. Som driver mig vidare. Som lockar mig till större utmaningar. Jag trivs dessutom väldigt bra med att vara på tu man hand med livet, som jag kallar det. Jag går själv, inga bärare, ingen utrustning som cashas på berget i förväg, naturellt, dvs. bara med den luft som naturen själv erbjuder. Det är jag, min ryggsäck, berget, bergsgudarna och livet på tu man hand. Det är en skön frihetskänsla.

Muztagh Ata, isbergens fader, jag ber min allra ödmjukaste bön, du bossar och du äger, jag är bara din gäst och jag ska visa dig all respekt jag förmår, jag ber dig bara att vara mig nådig.

Så jag funderade över det där. Om de här förklaringarna fortfarande funkade så det inte skulle bli som året innan när jag blev sittandes i ett isfall och var helt förstörd för att mina förklaringsmodeller inte längre höll och jag inte visste varför jag höll på med det här. Nu tyckte jag att förklaringsmodellerna höll. Bra.

Dessutom visste jag att om jag kom upp på toppen så skulle det bli den högsta solobestigning som någonsin gjorts av en svensk utan att ha camps eller annan utrustning på berget i förväg. Alla svenska bestigningar, både av män och kvinnor, har skett med någon form av hjälp på berget. De används bärare som bär upp utrustning på berget i förväg, de används camps som står redo på hög höjd när de är på väg mot toppen, det används bärare som bär syrgas åt en som plockas fram när så önskas, en del har t.o.m. kock med sig upp på berget som fixar mat och smälter snö och hela köret, det klättras på rep som andra har satt upp åt en, ja, det klättras t.o.m. på stegar som andra har satt upp. Alla får naturligtvis göra som de vill, no hard feelings där alls, utan det jag just nu tänkte på var att om jag kommer upp så är det faktiskt den högsta solobestigning utan hjälp som någonsin har gjorts av en svensk. Jag. Skulle jag vara den som står för det? Märklig känsla. Och då ville jag dessutom försöka tälta på toppen. Ännu märkligare känsla.

Jag visste också att om jag kom upp med mitt tält på toppen så skulle det bli den högsta topptältningen i världen utan hjälp. Jag visste att jag skulle komma hem med ett världsrekord om jag klarade det. Det var inte alls det som drev mig till det här, som att en del vill göra saker just bara för att bli bäst och slå rekord. Så var det inte för mig, men det skulle bli en bonus. Kom jag upp med mitt tält skulle det bli världsrekord. Det visste jag

Jag, Anneli, som kan slå rekord? Nej, känns inte helt verkligt faktiskt.

Det måste i ärlighetens namn tilläggas att det inte är ett värstingsvårt världsrekord. Det finns alpinister som skulle fixa det här hur lätt som helst men de sysslar inte med att tälta på toppen av berg. De sysslar med annat. Jag sysslar med att tälta på toppen av berg. Jag visste att det fanns högre topptältningar men det hade skett med hjälp. Jag kör utan hjälp. Högsta topptältningen i världen utan hjälp. Jag. Jäkla märkligt.

Men det var bara en bonus. Jag måste göra det som är ärligt mot mig själv. Det jag tror på. Varför vet jag inte, det bara är så. Då mår jag bra. Priset är ibland skyhögt men jag har inget val. Gör jag inte det betalar jag ett ännu högre pris. Inte det liv andra förväntar sig av mig eller det som är macho och coolt utåt. Det som är true jag. Ärlighet mot mg själv. Jag gör inte det här för ett rekord. Det är helt okej att göra saker för att man vill slå rekord, men det är inte därför jag gör det här. Rekord är inte viktigt. Okej. Det är en bonus. Japp, det var jag också tillfreds med.

Anneli, är du rätt ute nu?

Jag trodde att det var så. Jag trodde att rekord inte var viktigt. Jag visste inte att längre in i själen pågick ett annat samtal. Ett samtal som jag inte hörde. Som har med helt andra mekanismer att göra. Som skedde parallellt med den diskussion jag förde i tankarna. Som handlar om prestation. Om att slå rekord. Sånt som jag egentligen inte tycker är viktigt. Eller hur är det egentligen. Anneli, varför är du här? Varför gör du det här?


Till del 3.

Till min hemsida!
Till min NYA Facebooksida! (en del av er är kvar på den gamla som ska avvecklas!!)
(Båda öppnas i nytt fönster)


Publicerad i samarbete med: