Att äventyra med livet som insats!

Bosnien, det bortglömda landet i hjärtat av Europa. Bosnien nämns i skrift för första gången på 800-talet och ordet Bosnien kommer från det illyriska ordet Bosona, ett ord som betyder rinnande vatten.

Man kan utgå från att namnet kommer från den magiska floden Una, Una som på latin betyder "den enda", den enda floden. Floden Una räknas än idag till en av Europas renaste floder och skänker liv åt 170 olika medicinska växtarter, 28 olika arter av fiskar och floden är en livsviktig del i 130 fågelarters liv. Här omkring lever björnar tillsammans med vargar och rävar, men där det finns liv finns det även död. I snitt dör sju personer varje år i floden. Att försöka bemästra den utan en kunnig guide eller "skipper" är lika med livsfara.

Jag kommer nu berätta om min dag på floden Una. Ett magiskt äventyr som väcker både kropp och själ.

Klicka gärna på bilderna.

På bilden sett från vänster. Min hustru, Katarina, jag, Hasse, Jonte.               Vid mina ben kan ni få en skymt av våran "skipper"

Vi kommer till Bosnien och staden Bihac efter några dagars äventyr i Slovenien. Vi har planerat att stanna över i Hasses stuga i två dagar innan vi reser vidare till den efterlängtade seglingen i Kroatien. Hela planen med vistelsen i Bosnien är att få paddla ned för den underbara floden Una. 

Hasses stuga byggdes på en mark som senare kom att räknas till det området för Unas Nationalpark, 2006. Stugan ligger i direkt anslutning till floden Una och är solcellsdriven. Kranvattnet kommer direkt från floden och är absolut drickbart. Däremot är avloppet kopplat till en septiktank. 

Denna plats är även slutstation för den 4-timmar långa raftingturen, passar mig perfekt.

Vi åker med guidens buss till det som blir startplatsen för vår färd. Här ges vi all utrustning som kommer att behövas, samt en kort lektion om säkerheten kring färden. Guiden berättar att vi kommer åka ner för forsar på upp emot 6 meter, samt att vissa delar av floden kommer att vara stilla, dock livsfarliga. Vi killar i gruppen försöker tona ned faran så att tjejerna inte blir allt för uppskrämda, men det är redan försent.

Vi är ivriga med att få på oss all utrustning. Vissa mer än andra.

Så snart vi är i flotten talar vår skipper om för oss att vi snart skall stanna till vid flodbädden. Det är nu viktigt att alla, med all sin kraft ror åt sidan så att vi inte följer med forsen. Denna fors är över 24 meter hög och har en enorm kraft. Det har talats flitigt om äventyrare som valt att dyka ned för forsen och nu senast gjorde den Brittiska tidningen Daily Mail ett inslag om det. Artikeln finns att läsa här.

Efter att skippern släppt av oss vid flodbädden tar han med sig flotten och släpper den ned för fallet. Efter att ha bett till högre makter och samlat mod tar han sats och dyker ned för det 24 meter höga fallet. Detta är direkt livsfarligt.

Se gärna mitt filmade klipp här.

Tanken slog mig för en sekund att göra hoppet. Idag är jag glad över att inte ha gjort det, men jag hade varit mäkta stolt om det varit jag på bilden :)

Vi hoppar åter in i flotten och här vet vi redan att nästa fors bara är 5 meter framför oss. Vi blir instruerade av skippern att luta oss bakåt och ut från flotten vid fallet, på så vis breddar vi tyngden och flotten blir då mer stabil. 

Att instrueras 20 sekunder innan forsen var kanske inte det mest geniala. Vi faller alla in i det iskalla, nästan 0 gradiga vattnet. Skippern talar senare om att han gjort detta medvetet, dels för att väcka respekt för floden, dels för att vi inte ska vara rädda för att falla i. Ingen skadade sig.

Vi paddlar vidare och möter en del forsar direkt vid start. Vi är nu klarvakna och adrenalinet står på max. Det är en blandad känsla av respekt och iver och jag är fast besluten om att bemästra vartenda fors framöver.

Floden är fantastiskt vacker. Jag kan förstå varför den kallas "Den enda floden", jag kan förstå varför äventyrare från alla världens hörn reser hit för att delta i den 3 dagar långa Una Regatta. En tre-dagars tur med hundratals deltagare som paddlar ner för denna magnifika flod. 

Efter ett tag hörs inte forsarna längre. Vi ror sakta in i den lummiga skogen och ett helt annat ljud träder fram. Vi kan höra bäckarna som sipprar ner från de omgivande bergen och ner i floden. Vi hör fågelsång och kvitter vi aldrig hört förr. Det är en mystisk känsla som tar vid och ingen väljer att bryta tystnaden.

Jonte och jag njuter av omgivningarna, bakom oss i flotten kan man höra kameran klicka.

Tystnaden avbryts. Våran skipper frågar oss om vi har lust att simma till Kroatien. Alla stannar upp, frågandes om han vart knäpp i huvudet eller om han bara skämtade med oss. Han skrattar och förklarar att en bit framför oss så går floden Una in i Kroatiskt territorium. Att vi längre fram kan stå med ett ben i Bosnien-Herzegovina och med andra benet i Republiken Kroatien. Hasse skämtar kort om att han glömt sitt pass innan han hoppar in i det iskalla vattnet.

Vi förstår rätt snart att man inte klarar sig i det kalla vattnet allt för länge. Efter några minuter börjar armarna att domna och en obehaglig känsla tar vid. Katarina försöker förgäves simma mot strömmen, som tur är finns skippern där för att plocka upp henne snabbt. 

Att se någon försöka ta sig upp på en flotte efter att ha simmat mot strömmen och med domnande armar kan för vissa vara en källa till skratt. Hasse har här med sina 110 pannor lyckats dra sig upp, dock arg för att Katarina med sina 45 kilo inte hjälpte till.

Vi är nu framme vid den Kroatiska delen av floden. Jag som själv är kroat talar vänligt men bestämt om för de övriga att ingen nedskräpning får ske, inga toalettbesök är tillåtna och om någon har invändningar så deporteras dom tillbaka till floden. Min sarkastiska jargong vart uppskattad. Ska kanske tilläggas att jag har dubbla medborgarskap, ett svenskt och ett kroatiskt. Dock ser jag mig själv som medborgare av planeten.

Jonte agerar ankare.

Vår guide berättar för oss om en man som levt större delen av sitt liv vid floden. Han har levt här utan tillgång till elektricitet, internet, telefon och andra onödigheter (sarkasm). Det är bara några få år sedan han blev borttvingad av nationalparkens säkerhetsansvariga. Den gamle mannen vart i 90-års åldern och gick sedan bort i vad man i folkmun säger, ett brustet hjärta. Han uppskattade inte att bli bortkörd från sitt hem.

I denna grottliknande boning levde mannen merparten av sitt liv. Vem han var, vart han kom ifrån och om han hade några annhöriga vet man fortfarande inget om idag.

Jag vill gärna påstå att min hustru hindrade mig ifrån att gå in i grottan, men så är inte fallet. Jag fick en olustig känsla där och valde därför att inte gå in och ta fler bilder. 

Back to the raft!

Efter en stunds paddlande med mindre forsar och mycket mer lugnt vatten, börjar energin ta slut. Jag tror de flesta av oss grubblar över den gamle mannen som levt sitt liv vid floden. 

Vår guide lättar upp stämmningen genom att berätta om den bro som vi strax kommer att möta. Där ska vi få hoppa huvudhopp och utsikten ska vara fenomenal. Samtliga i flotten börjar paddla för kung och fosterland.

Kanske inte alla då. 

Bron som vi snart ska få se har inte varit i bruk sedan andra världskriget och användes huvudsakligen till att transportera  kol och andra gruvfyndigheter. Det sägs finnas enorma grottor och tunnlar under floden. 

Jonte bedyrar att jag aldrig kommer våga hoppa i från bron. Att det ligger minor och andra farligheter där under. Detta är självklart inte sant, bara Jontes sätt att tala om för oss övriga att han inte tänker hoppa.

Som jag misstänkte, Jonte tar plats i vattnet med kameran i högsta hugg.

Det ska tilläggas att det var en fantastisk känsla att stå där uppe. Dessvärre hade jag inte kameran med mig för att fotografera floden ovanifrån. Man kan se ända ner till botten som ligger på mellan 4-17 meter. 

Från bron kan man se åt båda hållen in i de mörka tunnlarna som tågen färdats igenom. Det var en kuslig känsla, och fullkommligt tyst och fridfullt. Hasse gör sitt dyk på huvudet medans jag väljer att hoppa med fötterna först. Att hoppa från 12 meter med huvudet först låter inte rimligt för mig.

Det var verkligen ett uppfriskande dopp, men nu känner även jag att en fika skulle suttit på sin plats. Vår guide berättar att vi snart kommer fram till en plats som är perfekt för en paus.

Hur ska jag beskriva känslan? Då jag aldrig varit i Amazonas kan jag inte säga att känslan vid Una är densamma. Dock vill jag gärna tro att det vilar en liknande mystik och en dold historia här. 

Jonte, Hasse, Skipper, Frugan & Katarina.

Stort tack till dig Jonte som åt upp min smörgås redan i bussen på väg till start. 

Vi har snart kommit till slutet av vår färd och det är nu som det börjar bli riktigt farligt. Vår guide ber oss därför att spänna våra flytvästar. På bilden ovan kan man se avspärrningar kring ett så kallat "svart hål". 

Från ytan ser det ut som en mindre fors men under ytan finns det otroligt starka virvlar som är starka nog att dra ner hela vår flotte. Resultatet blir att samtliga deltagare sugs ned under ytan. Några veckor innan vår rafting tur var det en familj ifrån Ungern som hade paddlat här. Familjen ville absolut inte betala för en guide och bagav sig ut på floden i egna kajaker. Deras dotter som var 17 år gammal drunknade på denna plats och kunde efter två dagar tas ut från ett djup på 37 meter. Eftersom dödsfallen har varit så pass höga till antal vid denna plats så har regeringen nu beslutat att fylla igen hålen med sten ifrån de omgivande bergen. Detta väntas ske 2015.

Under vår färd har inga andra människor synts till på floden, vår guide berättar att man varnat för åskväder och att de flesta turerna blivit inställda på grund av detta. Dagen har stundvis varit mulen men nu börjar molnen dra ihop sig och vi kan höra åskan bortom bergen. Vi har nu 20 minuters paddling kvar och är ytterst glada över att ha upplevt denna flod.

Inga friluftsaktiviteter garanterar en säker utgång, det finns aktiviteter som är mindre farliga och de finns de som är mer farliga. När man rör sig i trakter som man inte känner till kan det vara väldigt bra att anlita en lokal guide eller någon med stor kunskap inom området för aktiviteten. Man lär sig att vara ödmjuk och respektfull mot Una och i gengäld får man en upplevelse som varar livet ut.

Jag ser redan fram emot mitt nästa besök och då vill jag gärna delta i regattan.

Min upplevelse på Una kan jämföras med den känslan jag får då jag ser på filmen Stand by me från 1986. Det råder ett närmare mystiskt lugn över floden, med en historia som sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden. Man har hittat spår av att vattnet en gång i tiden sträckte sig till de höga kullarna som ni kan se i bakgrunden på bilderna och först nu har man börjat utforska det grottsystem som finns under floden. Man har även hittat anknytningsplatser för mindre båtar på en höjd om 40 meter över dagens vattennivå och det råder inga tvivel om att floden har dragit med sig många människors liv till en plats vi aldrig kommer att få se.

Man bör vidare ta till akt att Una besöks av tusentals människor varje år och räknat till antalet besökare så är antalet dödsfall relativt lågt. Man arbetar ständigt med att göra farlederna säkrare genom att utbilda fler guider och att uppmana äventyrare om riskerna.

Mitt råd till er som söker efter detta äventyr är att ni absolut skall genomföra det. Det är fortfarande väldigt billigt i Bosnien, räknat till Skandinaviska mått och gästvänligheten är överväldigande.  

Jag tipsar gärna i den mån jag kan om boende, bra restauranger och vilken agentur man skall anlita till sina aktiviteter på Una.

Att ha bemästrat den flod som Romarna under Romarriket kallade för "den enda floden" har varit en helt underbar upplevelse som jag kunnat dela med vänner och familj, men även med er som finner artikeln läsvärd.

Lost Wanderer.