Anneli och Muztagh Ata 2010, del 6

Jag hade tagit mig igenom en mindre existentiell kris och var återigen på gott humör när jag kröp till kojs i mitt läger på 6 000 m. Jag var omtulad av det som skett men hade insett att poängen med min resa var att jag skulle träna på att kämpa och var full av tillförsikt.

Tyvärr har jag inte många bilder från de här dagarna så vi får hålla till godo med texten.

När jag vaknade nästa morgon var jag på mitt bästa brahumör igen. Jag gillar softa mornar och jag skulle dessutom bara upp till camp två som bara var 200 höjdmeter rätt uppför en backe modell blå skidpist så jag softade rejält. Snart började det komma folk nerför berget och eftersom sikten var dålig stannade de flesta för att fråga efter riktningen. Det var som sagt som en skidbacke men med glaciärsprickor huller som buller, så det gällde att hålla kursen. Jag pekade ut riktningen, ditåt, ungefär som att peka på lilla visaren när klockan är halv ett. De flesta gick hyfsat åt det hållet jag pekade.

Snart kom några grabbar på skidor och de frågade också och jag pekade återigen åt klockan halv ett. De pekade mot klockan tio. Nej nej nej, ditåt, du ser en pinne där borta nu, dit ska ni, det är längre ner ni ska svänga vänster, sa jag.

Huja, grabbarn visste precis vad de höll på med och visste vart det skulle men de lyssnade i alla fall lite på vad jag sa och satte av i riktningen klockan halv elva. Jag kunde se dem genom fönstret i tältet, helt åt fanders åt fel håll. Vad gör man när folk inte vill lyssna och tycker sig veta, det verkligen en bra fråga. Mindre än hundra meter bort i den riktningen fanns ett sprickområde och precis rätt in där körde en av grabbarna. Jag hörde bara illvrål och kastade mig ut ur tältet. Ännu mera elände! Men nej, han hade kastat sig och låg precis på en liten rygg mellan två sprickor. Bara några decimeter till godo. Hej och hå. 

Som sagt, vad gör man? Det kunde ha resulterat i en av olyckorna vi läser om i tidningarna; ”Ung man dog när han skidade ner i glaciärspricka”. Det är precis just där och då som man ska försöka förebygga att det händer men vad sjutton ska man göra? Grabbarnas attityd var att det absolut visste vad de höll på med. Inte lätt.

Efter lunch gick jag upp till camp två. Jag har fått för vana att gå efter lunch, då slipper jag morgonstressen, ja, ni vet hur det är, man ska iväg så snabbt som möjligt men man kan ju undra varför. När dagsetapperna bara är några timmar så satsar jag hellre på bästa möjliga njutning och humör, sover ut, njuter och tar det lugnt. Dessutom slipper jag bära på lunchen och bränslet som går åt för att ordna lunchen.

Det blev en kort dagsmarsch men det räckte gott efter gårdagens alla mentala vedermödor. Det var nu mycket eländessnack i lägret, om allt möjligt, om den döde spanjoren, om folk som hade förfrusit sig, och nu hade dessutom en grabb gått bort sig. Historien är helt makalös. Jag återger det så gott jag kan, minnet bråkar som sagt.

Grabben, en tysk har jag för mig, hade varit uppe med två kamrater och de hade av någon anledning kommit ifrån varandra. Jag har för mig att kamraterna hade gått iväg under en fika men den tredje killen inte var färdigfikad än, eller nåt sånt. Hur som helst så var han kvar ensam. Han var snart helt snurrig av höjdsjuka och hjärnödem och irrade runt högt upp på berget. Sikten var obefintlig och det kunde rimligen bara sluta på ett sätt, dvs. på absolut värsta sätt.

Men som av ett mirakel gick han rätt mot ett tält som han tog skydd i. Där inne hittade han bränsle och ett kök men inga tändstickor men det hade han turligt nog själv. Där fanns ingen sovsäck eller nåt men han höll sig varm med hjälp av köket.

Han hade telefon, jag vet inte om det var en vanlig mobil eller satellit, men turligt nog så funkande den. Han ringde sin flickvän hemma i Tyskland. Han ska ha pratat fullständigt i nattmössan men flickvännen förstod två saker, - dels att han var helt snurrig och dels att han befann sig i ett av de två gröna tälten, (eller någon liknande detalj om tälten).

Flickvännen ringde till det tyska reseföretaget men det var stängt men av helkonstiga tillfälligheter, jag minns inte riktigt hur, fick i alla fatt i någon som fick fatt i typ ägaren till företaget. Hon berättade att hennes pojkvän var på ett berg som hette Muztagh Ata, att han var helt snurrig och att han befann sig i ett av de två gröna tälten. Det skickas då ett meddelande till den tyske läkaren i lägret, att grabben är i ett av de två gröna tälten.

Nere i baslägret var det kaos i det tyska lägret eftersom en grabb saknades. Vädret var dessutom eländigt däruppe så det var bara en tidsfråga innan grabben skulle dö av framför allt kylan om han irrade runt. Tyskarna hade en läkare i sitt team och som hade knäppt på sin mobil men pga. av viss fördröjning av meddelanden till Kina hade inte meddelandet kommit fram. Precis när han skulle upp för att leta efter grabben testade han mobilen igen och japp, det finns en grabb i ett av de två gröna tälten.

Problemet var att all världens efterforskningar talade för att det inte fanns någon camp med två gröna tält. Alla som kom ner från high camp och hade passerat alla lägren sa samma sak. Ingen camp med två gröna tält. Attans.

Men man var ju ändå tvungen att leta efter grabben och herregud!! Över highcamp, uppe på en liten platå på 6 900 meter, stod det två gröna tält. I ett av dessa tält hittades en förvirrad men välbehållen tysk grabb som hjälptes ner. Han hade varit helsnurrig men förstått att det var bäst att han höll sig kvar i tältet. Hej och hå igen.

Nästa morgon använde jag en av de fördelar som faktiskt finns med att vara ensam tjej, till att hjälpa en kille. Han hade nästan helt slut på mat och bränsle och var därför var på väg ner. Han verkade vara vid god vigör för övrigt. Jag sa att jag skulle fixa en depå åt honom, att jag kan få massor med överbliven mat mm för att jag är tjej, att jag skulle lämna en depå här som jag markerade med några bambustavar som jag skulle knyta ihop i toppen. Okej, sa han och gick uppåt igen. Jag fixade en depå åt honom, det var inga problem alls att få ihop mat, några burkar gas, toapapper och lite småkul överraskningar, han kunde stanna flera dagar till om han ville. Var det tänkt. Den främsta anledningen till att jag alltid bär på mina pinaler är att jag inte vill riskera att de stjäls. Som sagt. Jag återkommer i detta spörsmål.

När det var dags att gå mot läger tre var det gott om folk i lägret men vädret var inte bra alls. Det var inte speciellt kallt, strax under nollstrecket, men det blåste som skam, sån där kall vind som man lätt förfryser sig av och sikten var ganska dålig. Jag tog det lugnt och såg till att få i mig mycket vätska och kom iväg bland de sista. Före mig hade bl.a. en dansk grupp gått.

Efter bara hundra höjdmeter behövde jag ta på mig ett par byxor till. För att inte bli kall i vinden när jag tog av mig överdragsbyxorna drog jag tältet över mig som en vindsäck. Eftersom det blåste satte jag fast den med några pinnar. Herregud vilket spektakel jag orsakade! Det kom två gäng som aldrig hade sett den här manövern och guiderna passade på att vräka ur sig all uppdämd frustration det hade inom sig. Jag skulle genast gå ner eftersom jag inte visste vad jag höll på med, maken till tältuppsättning hade de aldrig skådat! Ja ja, det blir nog bra ska ni se. Det där är en typisk grej som jag kan bli grinig av, korkade ärthjärnor som förstör mitt bra humör! Jag ska fundera ut några bra repliker till nästa gång, så jag kan hantera situationen gentemot grabbarna och samtidigt behålla humöret uppe.

När jag hade fått på mig byxorna och även stoppat i mig lite att äta knallade jag vidare. Snart försvann sikten helt och det var som att gå i en mjölkcistern. Snart kom en ryss bakom mig och han såg inget han heller. Jag hade min GPS med en del markeringar från när jag var uppe sist så jag knäppte på den. Den var lite snurrig men jodå, vi kunde ta oss fram i rätt riktning och snart såg vi några pinnar och kunde följa dem. Rätt var det var såg vi inget men det fanns nu gott om spår i snön som vi kunde följa. Ryssen frågade mig om jag tyckte att vädret var okej, eller rättare sagt, om det var "normalt". Normalt kanske man inte kunde säga men jag tyckte det var okej. Så visst, ja, det är "normalt". Blev det värre kunde jag stanna precis där jag var och gräva en camp tills det blev bättre. Ryssen var trevlig så han kunde få husera i mitt tält också om han behövde!

Jag som ville försöka att tälta på toppen hade mat med mig för över en vecka till så ryggsäcken var tung, men eftersom jag var välacklimatiserad gick det ändå ganska fort, och när sikten lättade lite för ett ögonblick såg jag de andra framför mig. De första hade gått över tre timmar före mig men jag var ifatt dem 100 höjdmeter före highcampen, och med ca 27 kilo på ryggen. Det gör extremt stor skillnad om man är ordentligt acklimatiserad. Jag hade ju varit uppe i highcamp på 6 8000 meter i flera dagar så nu var jag stark, kände inte av några höjdbesvär alls och knatade på bra uppför backen och kom ifatt de andra.

Rätt var det var börjar folk skrika hysteriskt. Det kom danskar springandes ner för berget skrikandes om kaos och att det var helt livsfarligt där uppe. Det befann sig i totalt paniktillstånd och det gick inte alls att få fram vad som var fel. De fortsatte att springa ner i kaos och det fanns inget i världen jag kunde göra för dem.

Jag gick fram till den plats där de kom ifrån men fick ingen klarhet i vad som hänt. Folk fortsatte bara upp. Jag fortsatte också och tänkte att det kommer väl ett svar när jag kommer upp till high camp. Desto högre vi kom desto tydligare blev det att jag var acklimatiserad och de andra inte var det. En del mådde ruskigt dåligt och rätt var det var kollapsade en bärare strax framför mig och snart en till. De föll som furor. Den ena hade bara gympadojor och jeans. Vad i  hela friden skulle jag göra med dem nu då? De var inte avtuppade men låg som en säck potatis i backen. Vi befann oss precis nedanför high camp på 6 800 meter och jag själv hade blivit iskall om fötterna och behövde få komma in i tältet, så jag gick upp dit och började bygga läger.

Jag tog av min ryggsäck för att börja gräva mig en platå. Då visade det sig att ingen annan hade fattat att vi var framme i high camp. Smart. Här går guider, bärare och klienter och ingen har en aning om var de är. Ja herregud min skapare. Jag började i alla fall gräva. Då visade det sig att det inte fanns en enda kotte till som hade en spade. Så de stod där på rad och bara tittade. Någon började skyffla snö med sin isyxa men kom ganska snart farm till att det inte var någon höjdare. Ryssen var lite mer kreativ och grabbade tag om min spade så snart jag släppte den en sekund men jag fick be honom att vänta tills jag var klar. Jag skyndade mig så snart jag kunde och sen fick han ta över den. De andra skippade snöskottningen och byggde sina tält i ungefär samma lutning som backen. Störtskönt.

Ja herregud vad mycket tomtar det finns i bergen. Ingen spade! Dessutom ingen navigeringsutrustning, inga kartor, inga kompasser, inga GPS:er. Och bärare i gympadojor och jeans. Bärarna kom upp strax innan jag var klar med tältet, dumpade sin packning och försvann fort ner igen. Företagen som lejde dem verkade inte bry sig ett ögonblick om deras hälsa, de hade fullt sjå med att hålla ordning på sig själva.

Senare fick jag klarhet i hur det hängde ihop med de panikslagna danskarna. De hade fått info om att deras guide skulle gå före dem upp till high camp och förbereda tältplatser men när de kom dit var det helt tomt och de trodde att de hade blivit övergivna. När de kutade ner kände de inte igen sin andre guide, ryssen som jag hade gått med en bit, för han hade dragit på sig en stor dunoverall som de inte sett tidigare. De fick panik, kutade ända ner till baslägret och åkte till civilisationen bums. Det kunde ha slutat precis hur illa som helst men som tur var kom ingen till skada.

Den danske guiden såg jag aldrig till i high campen den dagen. Förklaringen till det var att han hade gått bort sig alldeles. Han var 100 m högre upp på berget, vid 6 900 m. Där finns en liten platå och en snömur från ett tidigare läger. Det är fint att tälta där men det kan vara ruskigt blåsigt, vilket han också skulle få erfara. Anledningen till att han tältade där var för att han trodde däremot att han var i high campen. Noll koll. Märkligt nog så hade han inte gått ner när hans klienter inte kom, han stannade kvar där uppe. Dessutom så var det ingen som började leta efter honom. Han är ju guide, det är ju han som ska hålla koll på de andra, men vem har koll på guiden? Jag visste inte om allt det här då utan fick de sista pusselbitarna klara för mig senare när jag gick ner för brget. Ja, herregud vilken soppa.

Så småningom kom alla i ordning i campen, en del hade gått ner redan samma dag men de som var kvar kom in i sina tält och fick i sig mat och varm dryck. Nästa dag var vädret fortfarande eländigt. Ytterligare en heldag i tältet då jag fick försöka hålla mig gott humör. Jag vet inte riktigt vad jag tänker på alla dagar då jag bara sitter där i mitt tält, men det går aldrig någon nöd på mig, jag har tusen kul saker jag kan tänka på.

Jag blev dock lite grinig på det eländiga vädret, - Muztagh Ata är känt för att vara ett vädertrevligt berg! Nästa dag var det lika eländigt så på eftermiddagen tog jag ett snack med den där solguden igen. Vad sjutton liknar det här! Jäkla skit! Det är bara bluff och båg alltihop i alla fall!

Hoppla! 

Det tog inte ens en halvtimme så började det klarna! 

Den där solguden är då himla mysko! Inom en timme var himlen blå!

Jag njöt inne i tältet som blev varmt av solen. Nu gick det ingen nöd på mig. 

Ryssen gick ut och sträckte på benen först. Han kollade att folk mådde bra.

Han kollade mig också och jag kollade honom. Han fotade mig och jag fotade honom.

Det visade sig att han var läkare så han hörde sig för om mina njurar som återigen hade börjat bråka. Jodå, de gjorde ont men jag kissade fortfarande, om än inte normalt så i alla fall tillräckligt för att vi båda skulle vara överens om att det inte var någon fara å färde.

Men tyvärr, snart mulnade det på igen och innan jag kröp till kojs var busvädret och den närmast obefintliga sikten tillbaks igen.

Nästa morgon var vädret skräp och de andra bestämde sig för att gå ner. Jag avvaktade och bestämde mig för att vänta till efter lunch och se om väderguden ville vara mig nådig men inget hände. Väderprognosen sa dessutom att det skulle bli dåligt väder om två dagar, vad nu det innebar. Jag var ju väldigt mentalt trött redan när jag lämnade baslägret och sedan dess hade jag haft en existentiell kris och massor med elände dagarna i ända. Det fanns inte mer jag kunde göra.

Muztagh Ata, isbergens fader, jag ger mig! Jag ger mig!!

Anneli, det är dags att åka hem! Det bästa med att resa bort är att komma hem. Anneli, du är på väg hem.

Men som vi vet så är det inte över för att man beslutar sig för att vända hemåt. Man ska ju ner också.

To be continued.

Gå till del 7

Till min hemsida
Till min facebooksida där jag skiver om äventyrslivet back stage.
(Båda öppnas i nytt fönster)