Anneli och Muztagh Ata 2010, del 3

Efter närmare en månads oavbrutet kämpande hade jag till slut blivit utslängd ur baslägret p.g.a. av felaktigt tillstånd. Jag var väldigt trött mentalt men inte helt nedbruten. Jag hade faktiskt en hel del kämpartag kvar. På't igen!

Väl i Kashgar tog jag in på mitt gamla hotell. Det var väldigt skönt att få lägga mig ner på sängen och bara vara en stund. Toalett och dusch på rummet, rena lakan, rena handdukar, tandborste, tandkräm, tvål och schampo, kam, ja, allt som man behöver finns på kinesiska hotell. För en stund bara njöt jag. Sen shoppade jag massor av frukt, Red Bull och mjölk och även blommor för att göra den världsliga njutningen på mitt hotellrum fulländad. Min favorit Jägermeister hittade jag dock inte.

Fixargrabben kom och vi gjorde en deal. Han skulle fixa nytt tillstånd och stå för en del av kostnaderna av det och även stå för transporterna. Det skulle vara ett riktigt tillstånd med mitt namn på tillståndet och miljöavgiften och ersättning till kinesvaktens omkostnader, som är obligatoriska, skulle ingå.

Det ska tilläggas att grabben inte hade haft någon profit på förra dealen jag hade haft, som alltså sket sig. Anledningen var att han istället hoppades på att jag skulle rekommendera honom om allt gick bra. Nu fanns ju istället all anledning att varna allt och alla för honom så det var ju inte helt bra ur hans perspektiv. Dessutom hade det blivit mycket snack i hans egna led om att jag blev utslängd och att det var han som hade fixat detta, han fick skämmas helt enkelt. Slutligen hade han fått nys om att jag håller på att skriva en bok där min tur till Muztagh Ata avses vara med och han ville gärna nämnas som en bra fixare i den, så han skulle kunna tjäna på det framöver, kanske t.o.m. bli känd, om allt blir bra igen så skulle jag kanske till och med kunna komma att rekommendera honom på Internet.

Visst, sure, absolut, vi kör på det, bara du fixar...

Medan jag väntade tvättade jag kläder och lagade lite småsaker som gått sönder. Jag knäckte ju en tältbåge när jag packade ihop tältet men det var ingen fara, sånt har jag med mig extra av. Jag försökte dessutom vara lite konstruktiv turist och åkte till djurmarknaden. Huja, det vore något för djurens vänner att ta tag i. Djuren bands ihop hals mot hals i långa rader och fick stå så i timmar i stekhettan.

Det visade sig att avbrottet till Kashgar inte alls var så dumt, faktiskt riktigt bra rent av. Jag kunde verkligen vila upp mig, äta ordentligt och få alla grejer, inklusive mig själv, rena och hyfsat hela, jag laddade om både fysiskt och mentalt.

Fixarkillen kom tillbaka och japp, han hade fixat en deal med ett nytt tillstånd. Om 10 dagar. Jag hade sagt till honom att jag kan vänta max 3-4 dagar och så kommer han med en deal om 10 dagar. Nej, nej, nej. Då sa han helt plötsligt att han började förstå, - att om ni västerlänningar säger fyra dagar så menar ni verkligen fyra dagar och inget annat! Smart grabben, smart, du börjar fatta! Suck. Det sa jag inte men jag tänkte det. Och mycket därtill.

Samtidigt vet nu andra företag att jag är tillbaka och letar efter nytt tillstånd. De vet också att jag berättade om priserna i baslägret, - att ett visst företag skulle ha 11 000 kr för bara en del av tillståndet osv. Det företaget fick skämmas för sitt hutlösa pris och nu påstod de att de tidigare inte alls ville ha 11 000 kr utan bara 7 000 kr, men att jag aldrig fick veta det. Herregud vilket resonemang och sånt tjafs hade jag inga marginaler för alls, - grabbar, det var då, jag har väl ingen energi att tjafsa om vad ni ville ha för priser för evigheter sen. Goa gubbar! Nu erbjöd de mig att åka med dem för 7 000 kr men jag avvaktade. 

Till slut får fixargrabben till det. Jag kan åka nästa dag, mitt namn finns med tillståndet, priset är ca 7 000 kr och av detta betalar han 2 000 kr själv. Alla obligatoriska avgifter ingår, likaså resa fram och tillbaka till berget. Okej, bättre än så kan jag inte få men jag fordrar att jag inte behöver betala en enda yuan förrän jag har fått okej från kinesvakten i baslägret att allt är okej. Okej och deal. Vi bestämmer tid för avfärd nästa dag. 

Nästa morgon ringer han i ottan och vill att vi ska åka NU. Att man ska åka tre timmar senare är ju inte så svårt att leva med men att helt plötsligt åka tre timmar tidigare, när man inte har klivit ur sängen, inte ätit frukost, ingenting. Suck, suck, suck. Jag sa till honom att jag skulle äta frukost osv, sen kan vi åka. No sir, vi måste åka med en gång! Jo, han brukade kalla mig för sir! Okej då, men jag måste shoppa lite yoghurt och dricka att ha med i bilen och så får vi stanna på vägen och köpa bröd för annars blir jag åksjuk och kräks i bilen. Okej sir!

Färden till berget var nu betydligt besvärligare då de stora nederbördsmängderna hade spolat bort vägen på flera ställen och vi tvingades köra lite huller som buller. På andra ställen fanns vägen kvar men det forsade ner vatten över vägen. Det enda som fanns att göra var att köra rätt över vattnet och be en bön att man inte ska spolas med. Insha allah, - om gud vill! Det gick bra. Värre gick det för bilen som de hissade upp ur en sjö när vi passerade. Fast det berodde på att karl hade kört alldeles för fort i en kurva. Det gick också bra, akbar allah, - gud är stor!

Den här gången byttes åsnorna ut till mer moderna varianter den sista biten.

Det var meningen att jag skulle gå allra sista biten men min åsnekille plockade upp mig och skjutsade mig ända fram. När jag dundrade in i baslägret bakpå motorcykeln kände jag mig helt klart cool. Det enda som saknades var en fana.

Det blev väldigt spänt ett ögonblick när jag dundrade in, typ – kommer hon, vad sjutton gör hon här, hon får ju inte vara här längre. De flesta önskade att jag skulle få stanna medan elak-kineserna önskade att jag skulle bli bortkörd igen. Alla väntade spänt på vad kinesvakten skulle säga. Han gick iväg för att kolla så tillståndet var korrekt och när han kom tillbaka och gjorde V-tecken så jäklar anåda, yes, Muztagh Ata, here I come!

Jag lämnade Sverige den 27e juni. Nu var det den 27:e juli och jag var åter i baslägret. Jag hade fyra veckor på mig innan jag var tvungen att vara tillbaka i Kashgar för att hinna till Peking i tid till mitt flyg hem. Det var lika mycket tid som en del hade för hela sin resa. Jag var dessutom acklimatiserad till 5 000 m.

Jag skulle dock behöva betydligt mycket mer tid att acklimatiseras än de andra eftersom jag ville försöka tälta på toppen. Det är stor skillnad på att ”bara” gå upp och vända på en viss höjd, jämfört med att gå upp på samma höjd och slå läger där. Speciellt om lägret/toppen ligger på över 7 500 m. Men jag har möjlighet, det här kan gå, så fokus Anneli, tänk på något kul!

Jag tog fram mina absolut lyxigaste grejer jag hade i mattunnan och till efterrätt dukade jag fram min lyxgodispåse och min sista jägermeister. Den skulle jag ha att fira med men det var ju tusen gången bättre att dricka den nu så jag blev på så bra humör som möjligt och ökade mina chanser att ha något att fira. Min åsnekille, som numera hade avancerat till min mc-kille, åkte dessutom hem och hämtade yoghurt till mig, som välkomstpresent, -livet är en fest, heja, heja, heja!

Jag var dessutom utvilad och välgödd och både jag och utrustningen var ren och hyfsat hel. Anneli, det här är faktiskt inte alls dumt, stäng av det som varit och du har ett jättebra utgångsläge, heja, heja, heja! Jag firade stort i tältet.

Jag hade nu slagit upp mitt läger i en annan del av lägret. Det skulle senare visa sig att det var en himla tur, vilket jag återkommer till. Regnet vräkte ner. Det vräkte och vräkte och vräkte ner! Det verkade aldrig vilja ta slut. Katastrofnyheter om svåra regn och översvämningar i Kina och Pakistan hade nu nått världen och japp, det som svämmade över i Pakistan fick vi i huvudet först och sen rann det ner för sluttningarna och ner i Pakistan. Kanske inte riktigt allt men det kändes så. Vägen ner till Kashgar spolades bort rejält. Kilometervis alltså. Kineserna hämtar dock mineraler i området och behöver sina vägar så de var snabbt fixade. Värre var det för byborna lite längre norrut som fick hela sin by översvämmad, de fick klara sig själva. Värstingöversvämningar, värsta i mannaminnevariant.

Jag hade gott om bränsle så jag kunde hålla torrt i mitt tält men många fick problem med blöt utrustning. En del gav faktiskt upp pga. av vätan. Som jag förstod det fanns det främst två anledningar till att folk fick dyngsurt. Många hade shoppat full matservice, även uppe på berget, och hade ingen egen matlagning så de hade helt enkelt inga kök att elda med och eftersom de behövde ut i regnet varje gång de skulle äta och gå på toa så blev de ofta blöta och grejerna med dem. Bland de som hade kök så var många inte vana vid att elda inne i tältet så de fick samma problem. Jag eldar i tältet och är jag i baslägret så eldar jag massor och har det varmt och supermysigt. Hur bra humör skulle jag bli på om jag skulle ha det vått och kallt?

Rätt var det var kom det vatten forsande nerför berget och bäcken svämmade över och många fick det blött värre. Jag hade dock redan från början valt en liten kulle att sätta tältet på så jag klarade mig. Det var inte många minuter det var uppehåll men när det väl blev en minut så var jag ut på stört för att röra på mig och få ordentligt med luftombyte i lungorna.

Istället för att bara se deppigt väder så fort jag öppnade tältdörren så byggde jag mig en blomsterrabatt utanför tältet, - så det första jag såg nu när jag öppnade tältdörren var glada blommor! Heja, heja, heja, den som är gladast vinner!

Det enda som bråkade nu var urinvägsinfektionen. Jag hade antibiotika men det ville inte hjälpa helt, det bara dämpade. Konstigt nog så hade jag en annan antibiotika också, som alltid hjälper, men av någon helkonstig anledning så glömde jag bort det. Problemet med urinvägsinfektionen var att jag behövde kissa stup i ett och när jag blev nödig hade jag typ sju sekunder på mig. För det mesta hann jag men "för det mesta" är inte alltid så det blev till att tvätta en dag. Sovsäcken klarade sig nästan. Det var inga problem att få den torr men goe lukten jag fick dras med sen. Ähh, det var inte så farligt, det var bara en liten småskvätt och det mesta gick att vädra ur.

Vädret höll i sig men jag kunde ju inte sitta där i baslägret och vänta på bättre väder, det verkade vara en förfärligt regnig säsong men då får man väl gilla läget då! Så jag fixade i ordning min packning och begav mig upp på berget på ännu en acklimatiseringstur.

Jag kommer att komma ner igen vid liv men det kommer inte alla att göra.

To be continued.

Gå till del 4

Till min hemsida
Till min facebooksida där jag skiver om äventyrslivet back stage.
(Båda öppnas i nytt fönster)