Anneli och Muztagh Ata 2010, del 5

Jag var alltså tillbaks i baslägret efter en ganska slitsam acklimatiseringstur. Nu gällde det att vila maximalt, både fysiskt och mentalt, innan det var dags för ett försök att tälta på toppen.

Jag var trött i skallen när jag kom ner och det påverkar återigen minnet. Jag är inte säker på ordningen i det jag berättar men jag ska försöka få ihop det så gott det går.

När jag kom ner i baslägret kände jag inte riktigt igen mig. Det var så mycket stenskrovel som jag inte hade sett tidigare, mycket av stigarna var borta, ja, det hade blivit stenigt som skam. Vad i hela friden hade hänt?

Det hade ju varit mycket nederbörd och vad som hade hänt var helt enkelt att berget kom farande ner i baslägret en natt. Folk vaknade först av att vattnet steg snabbt inne i tälten och de fick kasta sig hals över huvud med sina saker upp på kullarna runt omkring. Mitt i natten i kolsvarta mörkret. Sen kom helt enkelt berget farande ner, rätt ner i baslägret! Där jag hade mitt tält första svängen i baslägret, innan jag åkte till stan för att fixa nytt tillstånd, där var nu flera meter med nytt stenskrovel! Hade jag haft mina saker kvar där så hade de varit begravda för all evig tid. Det var då en himla tur att ingen kom allvarligt till skada! Ilskna bergsgudar är inte att leka med.

Här tältade jag tidigare. Hela den här "ängen" begravdes av stenskrovel och stenskrovelhögen bakom tältet blev ännu högre.

I baslägret hade det kommit massor med nya människor i min del av lägret och det gillar jag. Jag går gärna själv men jag är absolut inte folkskygg, snarare tvärt om. Det var full ruljans.

Nyanlända tyskar hade ett stort baslägertält där de kunde samlas allihop. De hade också massor av mat med sig, trots att de hade mat inkluderad i sin service. Anledningen var dels att den mat som tillhandahölls var så snålt tilltagen att folk inte blev mätta, och dels så kan man bli sugen på allt mellan himmel och jord när man är iväg så här. Kan vara bra att tänka på om man planerar en sväng till berget. Jag inspekterade tältet och jag som gillar ljusa och luftiga bostäder tyckte det var himla bra.

Kolla här, här kommer räddningspersonalen med ett skadat mumintroll! Eller nej, kanske var det bara några matsäckar, men det såg precis ut som ett mumintroll!

Jag fick mig en ordentlig stortvätt, dvs. tvättade mig med en disktrasa som jag brukar göra. Även håret fick sig en omgång. Urinvägsinfektionen som hade bråkat tidigare satte igång igen men en av tyskarna var läkare så han hjälpte mig med lite dunderpiller. Konstigt nog så hade jag en hel burk med precis såna dunderpiller men jag glömde bort att jag hade dem. Varför har jag ingen aning om men det bara försvann ur skallen på mig. Tyskens piller funkade så äntligen blev det ordning på det.

Jag erfor något nytt på den här turen och det var att jag fick ont i njurarna på hög höjd. Det satte igång vid runt 6 500 m. En allmänt diffus smärta över njurarna och jag kissade dåligt. Jag brukar inte ha njurtrubbel i vanliga fall. Smärtan försvann så snart jag kom ner på lägre höjd och när jag kom ner i baslägret så blev det en himla sprutt på dem och jösses amalia vad jag kissade! På natten kissade jag i min flaska som rymmer en liter men det bara forsade över! Hur smart är man då, jag menar, man ser ju vart det barkar hän ändå bara fortsatte jag. Tokigt korkat. Inget spill i sovsäcken den här gången i alla fall.

Jag fixade med min utrustning, en del behövde tvättas eller vädras och del behövde lagas. Jag har fått några frågor om en del av utrustningen så jag tar några ord om det.

Jag hade två tält, Mountain Hardwear EV2. Det ena tältet stod uppsatt i baslägret när jag var på berget och det hade dessutom funktionen som reservtält om något skulle hända med det andra tältet. Varför jag har de här tälten har jag redan skrivit om så jag går vidare till sovsäcken.

Jag hade en Mountain Equipment Iceline med en lägsta damkomforttemperatur på -12 (lägsta herrkomfort -22) och det upplevde jag som overkill. Jag hade som kallast -7,9 på hela turen. Dessutom kan jag ju sova i alla kläderna om det blir kallt, inkl. dunkläder, så nej, åker jag igen blir det en lättare säck, förmodligen min Marmot Lithium membrain.

Jag hade bara med mig cellplastliggunderlag. Jag blir hypernervös av såna där uppblåsbara, att de ska paja vilket de ju också gör stup i ett. Så bara cellplast men två stycken, ett tjockt slätt och ett litet avkortat med kullar och dalar. Anledningen till att jag har två är att jag lätt blir kall underifrån.

Jag hade med bensinkök för att ha på berget men det gick inte att få fatt i vettig bensin. Som tur var hade jag ett Primus gaskök också, som jag avsåg att ha som baslägerkök. Det är definitivt inget lättviktskök och med en tung slang men just slangen var himla bra för jag kunde hålla gasbehållaren över lågan eller doppa hela behållaren i vattnet om den blev för kall. Funkade utmärkt ändå upp i topplägret på 6 800 m. Däremot läckte det gas där slangen kopplades till köket på hög höjd och som skapade en liten låga så det var både slöseri med bränsle och farligt.

Köket har piezotändare men den går inte att använda på hög höjd.

Jag körde med snöskor. Jag hade med stegjärn till isfallet men de behövdes inte det här året tack vare all nederbörd. Det funkar bra med skidor också.

Kör ni med snöskor så tänk på att det inte funkar med såna där runda rör runt om, de är avsedda att ha när man går på platten, de rullar på fint då, men här behöver ni fäste. Mina MSR är jag kanonnöjd med så när som att färgen flagar väldigt mycket på den ena.

På fötterna hade jag bara vanliga ordentliga stegjärnskängor av extra stor storlek. Jag hade med mig neoprenöverdrag men det var inget jag tyckte mig behöva. En dag blev jag väldigt kall om tårna men det var inte för att det var kallt utan för att jag hade druckit för dåligt och blodet blev tjockt. Dricker jag bara ordentligt så håller sig fötterna varma.

Millet-kängor av extra stor storlek, dock inte optimal passform. Scarpa har en del kängor nu som jag tycker är bättre.

Jag pysslade med mina pinaler samtidigt som jag vilade och försökte äta upp mig lite. Jag funderade också en del över min erfarenhet av att ha varit över 7 000 meter. Min förklaring till varför jag gör sånt här räckte bara till 7 000 meter, sen höll den inte längre. Vid 7 000 m krackelerade mina svar. Jag funderade på vad jag hade tyckt innan, att det är vackert, att det är så luftigt att tankarna får svängrum, att jag mår bra och att jag känner mig ganska cool. Det var inga svar som funkade över 7 000 m. Jag var tvungen att leta efter nya svar men jag kunde inte hitta något vettigt alls.

Över 7 000 m kände jag mig inte coolt längre. Inte för att jag var alltför rädd eller så. Ibland var jag lite skrajsen däruppe men det var bara för att det var nytt och ibland så spännande att det övergick till skrajsighet, men ingen riktig farlighetsrädsla. Utan det var mer att coolheten saknade värde.

Att känna sig cool har ju att göra med självbild men när det inte spelar någon roll, när min självbild inte påverkas av det jag gör, var hamnar jag då? Ute i värsta världsrymden där bara tomhet finns. Eller i en total frid? Vem är jag när inga yttre omständigheterna påverkar min uppfattning om vem jag är. Jag visste inte, jag hade inga svar på mina egna frågor och jag blev ännu mer omtumlad. Jag skulle ju upp igen var det tänkt, och jag hade ingen aning om varför.

Men det finns fler svar till varför jag gör sånt här. Jag är mycket road av utmaningar, - att försöka klura ut hur jag ska göra för att klara en sak. Det momentet fanns ju fortfarande kvar. Men det hade varit väldigt jobbigt och jag var mentalt trött så det var inte precis favoritläge för årets kluriga gåta längre.

Jag är också mycket road av hur vi människor är funtade och hur vi agerar och resonerar i olika situationer. På den fronten hade det ju bara blivit mer spännande. Men återigen, jag var ju trött, jag hade fått så det räckte att fundera över för flera år framöver vad gäller mänsklighetens vara och icke vara.

Men det finns en grej till. En grej som är större än allt det andra. Jag tror på en mening med det vi gör, och det gäller oavsett om vi inte förstår själva meningen eller inte. Jag trodde på att det fanns en mening med min resa och den tron fanns kvar. Den meningen hade inte förändrats utan det enda som hade förändrats var min insikt om att mina egna ego-förklaringar inte höll över 7 000 m. Jag fortsatte att tro på att det fanns en mening, trots att jag inte längre förstod ett ögonblick vad det handlade om. Det bör tilläggas att den här tron på en mening i det vi gör inte är något jag väljer att jag ska tro på, det bara finns där varken jag gillar det eller inte.

Jag vet inte om det var något av detta som drev mig upp igen. Jag packade ihop mina saker och begav mig iväg. Vädret var fint i baslägret men det var inte lika fint däruppe. Där rådde fortfarande skräpväder.

Första dagen gick jag upp till camp ett och stannade där en natt. Nästa dag gick jag genom isfallet och när jag nästan var igenom satte jag mig en stund för att vila. Och där blev jag sittande. I timmar. Jag hade uppenbarligen mer att fundera över.

Jag funderade återigen över vad jag gjorde där. Jag var så besviken på att mina svar och drömmar hade krackelerat så kraften rann ur mig alldeles. Men okej, jag kan söka nya svar, men tron på en mening med tillvaron, - vad sjutton var det för mening med det här? Det var ju så mycket strul och elände så jag hade ju blivit manglad ända in i själen. Vad sjutton gick det ut på? Jag blev rent av förbaskad. Vad sjutton gjorde jag där? Jag var bara lurad av vad jag vet inte vad, att jag bara lockats av något som saknar betydelse och som inte finns, fånig jakt på coola meriter och fåfänga.

Jag funderade över om jag skulle vända ner igen, vädret var uselt, men jag bara fortsatte att grubbla. Timmarna gick. Till slut hade jag suttit och grubblat så länge att jag började bli kall men jag kom varken upp eller ner. Jag satt med huvudet mellan knäna och armarna över huvudet och grät i förtvivlan för jag inte förstod vad jag hade där att göra. Jag satt inne i molnen så allt omkring mig var en blandning och grå och vit dimma. Men hur jag än vände och vred på mina grubblerier så lik förbaskad var jag helt och fullt övertygad om att jag skulle vara där. Jag förstod inte men samtidigt trodde jag på det jag gjorde. Snälla, snälla kan någon hjälpa mig med ett svar, vad går det här ut på? Jag grät och grät och visste varken ut eller in och jag började dessutom bli farligt kall. Okej, jag ger väl upp då, jag skiter i det här, livet är bara ett stort jäkla självbedrägeri, nu åker jag hem! Det funkar att kasta in handduken om en bergsbestigningstur men det var inte berget det handlade om, det var ju hela jäkla livet jag brottades med! Är det här utan mening så är allt utan mening. Jag var helt fördärvad.

Då blev det ett litet hål i himlen, pytte pytte litet men precis så att solen kunde kika ner på mig. Det varade bara en kort minut men jösses! Solstrålarna hade miljarder vattendroppar i luften att reflekteras mot så det blev genast alldeles varmt och det var som självaste solguden tittade mig rätt i ansiktet och sa till mig att Anneli, jag finns här uppe, jag finns alltid här men du måste kämpa! Jag bara stirrade som ett fån. Sen mulnade det ihop igen.

Jag fattade ingenting. Känslan jag hade kvar inom mig var att kom igen Anneli, du måste bara träna på att inte tänka på det som skymmer solen, ljuset och glädjen, Anneli, du är här för att träna på att kämpa, så kom igen, upp med dig! Bara så där, på en minut blev jag stark igen. Okej, jag är här för att träna på att kämpa och ja, det låter ju vettigt för det har jag sannerligen fått göra. Jag köpte det svaret rakt av och begav mig uppåt.

Men jag orkade inte så långt. Rent fysiskt alltså. Men det gjorde inget, jag grävde mig en liten platå till tältet och jag fick en trevlig kväll. Jag hade återigen ett svar på min fråga vad jag gjorde där och fick äntligen lite mental vila i det. Det är konstiga grejer som händer i bergen, man kan snacka med gudarna på tu man hand, - och de svarar! Helt mysko. Det var ju på ett berg som Moses hämtade hem budorden och inkaindianerna byggde sina tempel högt uppe i bergen så uppenbarligen inget nytt under solen! Hur som helst, jag lämnade det som det var, och yea, - här ska kämpas! Min existentiella kris var över. 

Det hade ju varit önskvärt att väderguden var på lika bra humör som solguden men nej, det var en ruskigt surmulen typ och än surare skulle han bli.

To be continued!

Jag på toppen av Mt Sinai där Moses hämtade hem de 10 budorden efter ett snack med Gud.

Gå till del 6

Till min hemsida
Till min facebooksida där jag skiver om äventyrslivet back stage.
(Båda öppnas i nytt fönster)