Anneli och Aconcagua 2009, del 4

Jag lämnade Utsidan för ett tag sen och med mig försvann det jag hade lagt upp. Jag har fått en hel del förfrågningar om det äldre materialet så visst, vi börjar med en repris på turen till Aconcagua 2009.  Det här var då. Sedan dess har jag lärt mig mycket och utvecklats mentalt ett par snäpp. Tyvärr förlorade jag senare min kamera och de flesta bilderna så vi får hålla tillgodo.

Första bangen

Så alla andra hade gått ner och där satt jag och filosoferade alldeles ensam. Men efter en stund kom det ett gäng trevliga killar och när en av dem fick höra att jag var från Sverige sträckte han in hela armen i mitt ventilationshål till tältet för att önska mig - god jul! Japp, det var julafton och han visste att det var då vi svenskar firar. Det var en av de bästa julklappar jag någonsin fått. En hand genom ventilationen. Det var grabbar som varit på flera 8000 meterstoppar och de svarade med stort engagemang på alla mina frågor och tyckte absolut jag skulle testa lite högre toppar. Det blev en minst sagt annorlunda julafton.

Julafton 2009

Grabbarna bestod egentligen av ett större gäng och just de här grabbarna var guider för de andra. De försökte att locka med mig på ett toppförsök nästa morgon och jag packade ihop pinaler så jag skulle kunna gå med dem, men den natten blåste det än värre, så när alarmklockan ringde fram på småtimmarna tänkte jag att de kan bara inte gå i det här vädret så jag somnade om ganska bums. Nej, de hade inte gått men de hade gått en stund senare när vinden hade lugnat sig lite och jag sov som en stock. Jag vill minnas att några fick vända men tre av dem kom upp, två av guiderna och en klient. 

Några kom under de dagarna upp på toppen men de allra flesta fick vända, vissa dagar var det inte ens värt att ens försöka, sades det. Säsongen hade startat ovanligt blåsigt, det gissades att det berodde på klimatförändringarna och El Nino. Aluminumkorset som stått på toppen i åratal hade t.o.m. blåst åt fanders. Jag minns att jag blev lite förbaskad på mig själv för att jag inte hade gått jag med, utan legat där och slappat, men påminde mig om att mitt projekt ju var lite annorlunda, jag skulle ju upp högre och tälta, för att se hur jag mår, disciplin Anneli, skärpning!

De packade ihop sig samma dag och gick ner och sen blev det väldigt öde. En bit bort fanns ett nödtält men bredvid mig fladdrade trasorna av ett sönderblåst tält. Därutöver fanns bara stenar och blåst. Och jag. Jag och mina tankar. 

Jag blev kvar någon natt till och kunde sedan fortsätta min färd uppåt. Jag gick upp till White rocks på 6200 m och byggde nytt läger där. Fortfarande väldigt lättgånget och fortfarande inga höjdsjukepoäng, ja, jag sov fortfarande lite dåligt på nätterna ibland men som sagt, det kunde ju också ha berott på blåsten. Annars mådde jag bara prima. Det fick klart godkänt. 

Första motvindsbeslutet

Det blev ytterligare en blåsig natt och nu hade jag fått problem med tältet pga. blåsten. Det blåste sådana kastvindar så hela tältet lyfte sig, även när jag var i. Ja, jag fick en flygtur emellanåt jag också. Det var bara linorna som höll det vid marken, och sten som jag lagt inuti tältet. Ett ytterligate problem var all sand. Blåsten förde med sig sand och denna sand kom i sådan rasande fart så när den piskade mot tältduken skars tältdken helt sonika sönder. Jag fick massor av småhål. Det var ingen fara å färde med det eftersom det gick att sätta silvertejp på insidan men det ska ju göras och dessutom hållas efter. Jag fixade tältet och förberedde mig för att nästa dag flytta upp ännu ett våningsplan, varvid det som bara inte får hända händer.

Dragkedjan på tältet pajade. Den hoppade "bara" snett och det är väl bara att dra rätt kan man ju tycka men jag drog så gott jag kunde men kunde inte få den i rätt läge. Dragkedjorna är gummerade så det är extra besvärligt. När jag stängde den gick den upp igen ovanför draggrunkan och om jag faktiskt fick ihop den så var det ett elände att få upp den igen, den satt som berget. 

Jag kunde inte tälta i den blåsten på 6200 m, och högre ändå, med ett tält som har en trasig dragkedja, det funkar bara inte. Om tältet skulle fyllas med vind fanns risk att hela tältet skulle hamna Påskön ute i Stilla havet, och jag kan ju inte sy ihop den enda öppningen varenda gång jag skulle stänga. Vad sjutton, jag kunde ju inte ge mig nu för ett trasigt tält, det är ju ett slag under bältet, jag hade ju inte ens varit på toppen än! 

Det fanns inget val, - eftersom jag inte fick ordning på dragkedjan så måste jag helt sonika gå ner. Ett motvindsbeslut så det hette duga. Jag kom på att jag ju kunde göra ett toppförsök innan jag gick ner och bestämde mig för att jag skulle göra ett försök nästa morgon. Jag skulle gå mot toppen och sen gå ner. Jag fick stängt dragkedjan för natten. 

Nästa morgon var jag dystert seg men kom till slut iväg. Jag hade inga besvär med höjden och var snart uppe vid Independenciahyttan på 6400 meter. Upp till 6300 meter var det söndagspromenadterräng men sen blev det lite brantare men fortfarande lättgånget. Sista biten upp till Indepedencia var en kort lite småbrant backe men inga problem om man mår bra. Det fanns förresten tältplatser både vid 6300 meter och uppe vid hyttan, inte lä men röjda platser. Vid hyttan tog jag en fikapaus. Jag kände att en tå hade domnat bort och tog en titt och såg till min fasa att den var helt kritvit. Absolut ingen färg över huvud taget, lika vit som en liktå. Jag var inte alls kall så jag försökte i första hand att vifta igång den, sparka och hoppa, men inget hjälpte. Så jag stoppade den i armhålan och i hrm... munnen..., men nej, fortsatt likvit.

Samtidigt kom det ett gäng ner för berget. De hade kommit från den andra dalen så jag hade inte sett dem tidigare. De hade varit på toppförsök men vänt för det blåste för mycket. De tog en fikapaus och sen delade de på sig, en del gav upp och en del gjorde ett nytt försök och begav sig uppåt. Jag fikade klart och tänkte att om jag lossar skon lite så vaknar kanske tån till liv, och fortsatte sen upp. Jag zig-zackade mig upp för en slänt i snö, stegjärnen behövdes ännu inte, och sen var det barmark igen. Det var en kort bit bort till traversen som var lätt och sen själva traversen som jag också upplevde som lätt. Problemet med traversen är vanligtvis blåsten, inte själva underlaget, i alla fall inte nu när det var barmark. Det var bara att gå.

Andra motvindsbeslutet

Jag var fortfarande stark och mådde bra så jag var snart ikapp och förbi de andra. Vid strax över 6 500 m var det dags att kolla tån igen och den var precis lika likvit som tidigare. Jag försökte med samma manövrar som tidigare men icke. Återigen var jag tvunget att fatta beslut i motvind, - om jag fortsätter finns risk att tån tar skada på riktigt och då har jag fattat ett dåligt beslut. Och ärligt talat Anneli, vem skulle byta en tå mot toppen av Aconcagua? Om man har sans och balans kvar i skallen så vänder man. Jag vände.

Intressant i sammanhanget är att de andra hade stannat, strax under 6 500 m, för att återigen dela på sig. En del tyckte att det blåste för mycket och bestämde sig för att vända och några fortsatte. Jag tyckte dock inte alls att det blåste så värst, visst, det blåste, men inte så inibänken att jag skulle komma på tanken att vända pga. blåsten. Jag tänkte senare att det måste ha berott på att de var så svaga, så den motvind som var, var helt enkelt för mycket för dem. Jag var bra acklimatiserad och var stark så jag besvärades inte av vinden något nämnvärt alls. Det innebär förmodligen att alla andra som också hade varit uppe och var dåligt acklimatiserade också hade sämre krafter att stå emot vinden och deras berättelser om blåsten måste således tolkas utifrån det. Det hade jag inte tänkt på. Nu tänker jag på det i fortsättningen.

Jag vände och var nere i ett nafs. Jag, och många med mig, kallar såna här berg för promenadberg och det här berget är visserligen högt men det är verkligen promenadnivå på själva terrängen, i vart fall när det är barmark. Precis ovanför där jag vände börjar en passage som många beskriver som jobbig då man går i lös morän, ett steg upp medför ett halvt steg ner. Jag fick aldrig testat på den där jobbigheten så jag kan inte uttala mig om just den.

Jag vände vid det gula krysset. Vid det gröna krysset finns en bra rastplats och säkerhetsutrustning. Det är där canaletan början, med den jobba moränen. Ibland har man tur och det är snö och fruset så man kan gå på snön istället. Höll till höger.

Jag kände att tån redan hade vaknat till liv när jag kröp in i tältet och när jag kollade den var den lika grisskär som vanligt. Nu var det för sent på dagen för att gå upp igen och jag hade bara att packa ihop mig. Inte en natt till med trasig dragkedja. Först stoppade jag i mig lite mat och tog mig en tupplur och sen gick jag ända ner till baslägret. Jag kom fram när det hade blivit mörkt och när jag förklarade att mitt tält var trasigt fick jag bo i ett förrådstält.

Jag funderade över tån och varför den hade blivit vit och tror att det berodde på att jag hade tagit av ett tunt lager sockor för att ge fötterna och skorna utrymme att expandera. Det gjorde att skorna blev en aning för stora och att jag gled fram i skon. Tån hade förmodligen nuddat i framkant, och jag som har dålig känsel i fötterna pga. av min cellsjuka kände väl inte att det nuddade och det nudda-trycket räckte för att cirkulationen skulle bli vred. När jag sen nästan sprang ner så stampade jag igång den igen. Alltid lär man sig något, - nästa gång behåller jag strumporna på och om det blir ont om utrymme på högre höjd så klipper jag av en bit av framfoten på den tunnare sockan så tårna får mer plats men foten fortfarande sitter stadigt i vristeneller ta med ett par lite tunnare innestrumpor eller nåt.

Andra bangen

I baslägret fick jag sköljt upp dragkedjan i ljummet vatten och dragit den på rätt plats och den löpte bra igen så jag satsade på att göra ett nytt försök. Jag var dock lite orolig att dragkedjan kanske var mer trasig än den verkade, att det kanske fanns någon svag länk någonstans så den skulle hoppa galet igen men tänkte att jag i så fall får gå ner igen. Jag blev kvar i baslägret över nyårsafton och bokade en nyårssupé med det företag jag bodde hos.

Det blev totalfiasko, - det visade sig att gubben som ägde stället, och som hade sagt att jag fick bo i förrådet tills någon behövde det och att jag dessutom inte alls behövde betala, egentligen inte alls ville ha det så utan hade velat ha betalt. Så han ordnade värsta skräpmaten. När jag sa till kröp sanningen fram och när jag sa att han ju kunde ha sagt till så hade jag betalat eller flyttat ut men att han inte behövde förstöra min nyårsafton för det, och fick medhåll från varenda kotte, så ångrade han sig.

Men det var för sent, jag tappade stinget alldeles och bangade ur. Jag som skulle gå upp mot berget igen nästa dag packade istället ihop mina pinaler för att lämna berget. Han skämdes som en hund och ordnade en mulåsna väldigt billigt, allt jag hade betalat för mat i baslägret, några pizzor, några halva brödlimpor och nyårsmidagen, drog han av på mulsånan så allt hade i princip varit gratis.

Andra som hörde att jag tappat stinget försökte peppa mig att hänga med upp igen och det här är det enda som jag efteråt tyckte att jag hade fattat ett himla dumt beslut om, - jag hade åtta dagar kvar på mina tillstånd och var kanske den mest välacklimatiserade personen i hela Amerika för tillfället, så det fanns ingen anledning att inte försöka igen. Men sen när jag tänkte lite till så kanske det var så att jag bangade ur för att jag egentligen inte hade mycket mentala marginaler kvar, att jag var för trött helt enkelt, och då kanske det var ett bra beslut i alla fall.

Jag kom iväg sent och gick sedan hela vägen ner till Punta del Inca och kom fram i mörkret sent på kvällen. Det var en promenad på 33 km så jag var helt mosig när jag om fram. På vandrarhemmet var det fullt men de trollade fram en extra säng åt mig. Där bodde en hel hord med bärare som sett mig på berget och de tyckte jag var en stor hjältinna och hämtade all frukt som fanns att frambringa och gav mig, serverade mig dricka och kaffe och te och bjöd också på vin som jag tackade nej till för då hade jag nog fallit död ned.

För dem var det strunt samma om jag hade kommit upp på toppen, jag hade haft disciplin att acklimatisera mig långsamt och jag hade fattat rätt beslut när jag gick ner, det var det viktigaste, och jag hade dessutom mental styrka att vänta i en vecka på 6000 meter och mer därtill, och orkade dessutom kånka på betydligt mer än de. För dem var min bragd mer värd än en toppmedalj. Det värmde ända in i själen. 

Motvindsfundering

Ibland glömmer jag bort vad som är viktigt och nu har tiden placerat rätt sak på rätt plats och jag är mycket nöjd. Då var jag nöjd men nu är jag mycket nöjd. Toppen och tån finns kvar till en annan gång och jag har fattat bra beslut. Jag fick också prova på att tälta på hög höjd en längre tid och hade inga nämnvärda besvär av höjden. 

Vad som är ett problem beror ju helt och hållet vad man har för fokus och vad man vill med sig själv och det man gör. En del skulle väl säga att det var ett problem med det trasiga tältet men för mig var det egentligen inget problem. Problem hade det kanske blivit om det hade blåst så mycket så jag inte kunde gå ner och dragkedjan inte gick att stänga, men nu handlade det om att jag var tvungen att fatta ett beslut som inte var lika kul som att stanna kvar. Att gå ner var ju inget problem i sig, det var bara till att gå. Men beslutsfattandet, där har vi ett eventuellt problem. Eftersom jag inget hellre vill än att fatta bra beslut så var det inget nämnvärt problem att besluta att jag skulle gå ner. Samma resonemang gäller för den likvita tån. Men om jag istället hade varit helt fokuserad på att nå toppen till varje pris, ja, då hade jag förmodligen haft ett problem. Det är dessutom första gången jag kommer hem utan att ha toppen med i bagaget och det har varit nyttigt att träna på den känslan också. 

Funderingar kring skador och motvind

Det här med att jag bara har fingerstumpar på ena handen är ofta inget problem. Däremot spricker fingrarna så inibänken över ungefär 4000 meter. De gör de på andra också men jag har ännu aldrig sett någon som har så eländiga sprickor som jag har. Det har nog med kollagen och min cellsjukdom att göra. Det här är besvärligt och fodrar ett himla pyssel med smörja och att plåstra om fingrarna, och det gör ibland jäkla ont rent ut sagt. Vid några tillfällen så ont att jag tog  smärtstillande för att vila från smärtan lite. Alltså bara ligga och vila rätt upp och ner med smärtstillande medel för jag har så ont i fingrarna pga. sprickor. Då är fingrarna illa spruckna. Men för stort problem? Nej, det funkar ju uppenbarligen det också.

På acklimatiseringsturen märkte jag att en enzym som förbrukas mer på högre höjd, och som jag har brist på, hade sjunkit för lågt. Det fixade jag lätt genom att pumpa i mig lite extra. Sen sjönk det igen i baslägret men det märkte jag inte med en gång utan först när jag såg att andra kunde gå problemfritt där jag inte hade en chans att gå pga. av försämrat mörkerseende. Återigen pumpade jag i mig lite mer enzymer. Det var också förklaringen till att jag hade blivit så överdrivet stressad en kväll, - enzymbristen påverkar även mentalt. Nästa dag var jag kry igen. 

Jag har som sagt dålig känsel i huden, framför allt i fötterna, vilket kanske förklarar att jag inte kände att tån nuddade i framkant, - om den nu gjorde det. Det får jag se upp med lite mer framöver. 

Mina mediciner gör att jag attraherar kryp i betydligt större grad än andra, även hemma med mygg och fästingar, och jag fick ytterligare ett bett i baslägret som orsakade lite nekros på ena handen och det tog två månader innan det läkte. Inga av betten orsakade dock, som tur var, några direkta problem. Det fodrades bara några extra dagar och tålamod. 

Men annars tycker jag inte att det var mycket att oja sig över. Jag är skruttig men om jag fokuserar på vad jag kan göra snarare än vad jag inte kan så löser det sig. Jag tänker möjligheter och påfartsvägar,, inte stoppskyltar och enkelriktat. Om alla var som jag skulle man bestiga Mount Everest ändå, men på ett annat sätt. Då gör jag så, - på ett annat sätt. Och så har jag kul. Så inibänken kul.  

Livsfundering

En fråga jag ofta får i såna här sammanhang är varför jag gör sånt här så det är lika bra att jag försöker svara här med en gång.

Jag var svårt sjuk i många år och är ganska skruttig än idag även om jag inte har döden hängande i farstun. Efter de åren älskar jag livet, jag njuter så jag nästan storknar. Allra trevligast är livet när det är enkelt. För mig är livet enkelt när jag kan vara fokuserad på precis här och nu och på det jag gör, att så att säga försvinna in i nuet. Det blir liksom liv i sin renaste form, jag blir ett med livet självt. Det är trevligt det. Jag upplever att det är lättare att försvinna in i nuet i naturen och gärna när naturen visar sina krafter. Utöver att det ofta är fantastiskt  vackert så är livet både större och luftigare. På de högre höjderna är luften dessutom så mycket mer lättänkt. När naturen får bestämma villkoren handlar det för min del bara om här och nu, jag ska se till att tältet står stadigt, att jag håller mig varm och lugn, att jag får i mig mat och dryck och att jag får sömn. That's it ungefär. Sen får livet allt resterande utrymme. Det blir bara jag och livet, som till slut blir ett. Förr i tiden gick människor ut i öknen, de s.k. ökenfäderna, för att bli ett med Gud, - kanske det är samma sak fast vi har andra termer för det idag. Väldigt trevligt är det i alla fall, oavsett vad det kallas.

En del undrar varför jag inte kan nöja mig med vardagslivet, - känner jag inte att jag lever då? Jo det gör jag, jag älskar att ligga hemma på kökssoffan med fönstret öppet och höra fåglarna utanför. Jag njuter så jag nästan storknar där också. Men det är lite som att om man tycker väldigt mycket om mjölk, som jag gör, så kan man ju ändå dricka ett glas rödvin ibland, eller en kopp kaffe. Det är ju också gott. Så då gör jag det, jag tar för mig av vad livet har att erbjuda. Och så njuter jag.

Om jag har fått nog av Aconcagua nu? Finns inte på kartan! På't igen! 

Sagt och gjort. Ett år senare var jag på plats igen. Och då jäklar!
Gå till första delen i Anneli back on Aconcagua!

Till min hemsida
Till min facebooksida där jag skiver om äventyrslivet back stage.
(Båda öppnas i nytt fönster)