Förra året fyllde författaren och fjällskildraren Tore Abrahamsson 80 år.

Åttio år är en avsevärd tid i en modern människas liv.

I dag verkar fjällpersonligheter blomma upp, vissna och försvinna ungefär som sällsynta blommor. Kanske är det lika bra det. Det är väl innehållet och kvalitén som räknas!

Likaledes under denna åttioåriga tid, har synen på fjällen intensifierats och exploaterats. Inte minst i nya medier och i nya fotoböcker kommit och gått om just fjällen. Vi har glatt sugit till oss detta. Köpt nytt och upplevt om och om igen

För mig har Tore Abrahamsson betytt oerhört mycket. Jag tror han gjort det även för en betydande del utav min generation. Utan hans beskrivningar och utgivna böcker tror jag knappast för Svensk Fjällvandring hade blivit det, det är i dag.

Det är inte lätt att bli en banbrytande person, kanske inom detta ämne. Men säkert samtidigt svårt. Att ge ut fotoböcker om fjällen kan ju te sig som en lätt uppgift idag, men för Tore Abrahamsson som dels samtidigt verkade som folkbildare, fjällskildare och arkitekt, kom skildringen av den moderna fjällvandringen att bli något som kanske tog den vandringslystna folkhemsgenerationen just på sängen och utmanade den med basala fakta.. Vi ville nu alla vandra och vi upptäckte samtidigt att vi kunde.

När jag nu i bokhyllan min drar ut mitt otroligt tummade och vattenskadade exemplar av: ‘Detta är Sarek’ utgiven 1973, inplastat och omhäftat, kan jag bara känna en så oerhört stark längtan ,att om och om igen läsa och titta på dessa kartblad. Det är som livet som ung tjugoåring igen uppenbarar sig om igen. Och jag önskar verkligen att jag själv kunde och fick uppleva den känslan igen. Att köpa boken som ny och att sitta och titta i den.

Leva sig med, med ögat, genom kartor och vandringar.

Få böcker har använts lika mycket som denna. 

Jag frågade mig redan då. Hur i helvete kan en enskild människa omforma, skriva och ge sig i kast med ett område som är så mäktigt, som kräver så mycket och samtidigt vara så generös, objektiv och berättande och hålla sig till sakligheter utan att ‘flumma ut’.?

När jag och mina kompisar låg i ett tält i Rapadalen och läste detta på tidigt sjuttiotal. kunde vi inget annat än förundras och nervöst bara slumra i natten under en kort sömn, för att nästa morgon verkligen se om alla uppgifter stämde som stod i boken. Tore Abrahamssons böcker kom att bli en slags ‘kanon’ något ,som var en rikslikare för hur vi ville vandra, hur vi ville uppfatta fjällmassiven och givetvis hade vi fått denna bild inom oss genom just boken. Nu fanns det någon som kunde skildra fjällen på samma våglängd som vi upplevde och såg dom.

Jag känner idag en oerhörd tacksamhet emot denna person, som idogt tog sig tid att förmedla skriva och sakligt berätta fakta. Jag tror att det var behövligt. Man kan nog jämföra det hela med en slags ‘funktionalism inom fjällvandringen'. Tore Abrahamson  själv blev då just här, om här ändå den arkitekt som rensade upp, förtydligade och klargjorde i fjällmassivens labyrinter det vi alla ville ha. Drog upp klarheter och rensade bort onödigt.Många förstod detta intensiva och sakliga språk och många kom att önska sig dit upp. Sakligheten blev biljetten som inbjöd.

När “Fjällvärld- Tidlöshet och trygghet” kom ut 1986 insåg jag att Tore Abrahamsson beskrev fjällvärlden igen, på nytt. nu mångbottnat och samtidigt storslaget. Denna bok är väl egentligen den ultimata fjällskildring vi alla vill ha, den fjällskildring vi alla vill skriva och deltaga i.

Vad kan komma efter och vad kom egentligen efter? Upprepningar, kopior och mer kommersialism? Internet, digitalkameror och internationalism?

Hur vidgas vårt medvetande av det vi läser? Hur påverkas vi som fjällvandrare utav det vi läser och tar till oss?.

Kan vår egen upplevelse fortfarande upplevas som unik och genuin utan att ironiseras och förlöjligas av andra medier.. Likväl kvarstår ju den frågan för varje seriös vandrare, ungefär som den frågan ställdes av Sten Selander:

‘Vad har då en fjällvandrare framför ögonen’?

Nåväl....

I dag har ju alla ruggigt bråttom när dom vandrar i fjällen. Helst ska allt gå på en dag.

Tore Abrahamsson skriver på ett ställe i denna bok, nått som gjort ett stort intryck på mig, inte bara som fjällvandrare utan påverkat mitt totala liv:

“ I den splittrade vardagen har jag svårt att se vad som är väsentligt. Jag ser mängder av uttryck för människors liv och verksamhet, tror att en sak i ett visst ögonblick är viktigare än något annat, men har svårt att i ett längre seende klara ut vad som är vad, därför att ingenting vid en närmare prövning är vad det ser ut att vara.”

“ I den orörda fjällvärlden kan jag alltjämt se livet som det varit och är före tidens gräns. Här finns alltjämt samspelet mellan sinnena i behåll, opåverkade av människan. Livets ramar är givna, dess flöde oavbrutet, frågorna kan ställas med öppna ögon. Här kan jag se mot horisonten, och samtidigt förnimma att jag ser bortom den”

Visst är det oerhört bra!

För när jag trött efter en fjällvandring kommit hem och öppnar en bok av författaren Torgny Lindgren och där läser, är det nästan på samma stig jag känner att jag åter igen trampar i en okänd fjälldal, på något okänt fjäll.

”Människan förstod sig icke på saktfärdigheten, hon begrep endast sådant som rörde sig i hennes egen hastighet. Berget som föll sönder och tallskogen som stod och dog och stenarna som växte upp genom matjorden begrep hon icke, inte ens sina egna naglar förstod hon, huru de tillväxte. Tiden kunde hon taga till sig, men aldrig saktfärdigheten. Det var därför människan läste tidningarna, för att blåsa upp sig med händelserna och tiden. Men saktfärdigheten var ohyggligt mycket segare och starkare än tiden, tiden tog fort slut, men saktfärdigheten tog nästan aldrig slut. I saktfärdigheten var snart sagt allting samtidigt.”

Tack och grattis på åttioårsdagen!