(Vid Mavasjaures strand med sånna där gråa hagel och drivande regnmoln)

Ja ni..

Det händer alltid en massa konstigheter i fjällen eller hur?.. Minnen stannar kvar. Även om jag som ensamvandrare är mån om högkvalitativa tältplatser, prickar även jag stundom inte in rätt ställe, utan tyvärr, hamnar även jag ibland så oerhört fel att man nästan skäms för att minnas det själv.

En sådan plats var nog vid 'semaforen' då man ska ta sig över Mavasjaure, vid etappmålet där. Det finns ju två ställen som sagt, ett precis när kan kommer fram just till stranden och ett några kilometer längre bort. Där sjön är lite smalare. Jag gick till det lite längre bort, för jag inbillade mig själv att det på något vis skulle vara lättare där att det då var närmare för dom där på andra sidan att komma över och hämta mig med båt...

(Bild av ett typiskt Mavaslandskap. Det är vare sig Dag eller Natt!

Nått mitt där, mitt emellan. Det här var i mitten av Juli. året 2006).

Nåja..

Det är liksom en backe ner där, till det första stället, sedan vinglar den varierande leden ...ja, detta är ju då inte någon direkt lätt & bekväm led detta som Kungsleden, fast det ju finns rösen och röda markeringar. Stigen är i det hela obefintlig mestadels... Upp och fram , hit och dit, över en otroligt jobbig sträcka, med nedrasade björkstammar och knyckliga stenar och vide och björkskogoch myrflak. På ren skär svenska: en skitterräng.

Man undrar om inte Fjällräven Classic kunde platsa här?..Varför vissa platser glöms bort, typ Södra Rapadalen och sånt här.. Jag måste göra ett foruminlägg om detta nån gång tänker jag..

Grejen var här, denna dag, att det otroliga soliga behagliga vädret jag tidigare, och som jag naivt trodde skulle bestå och ditills haft under denna mastodontvandring snabbt förbyttes i en kylande iskall kallfront och det började ösregna och snöa,och det mitt i sommaren i Juli. Det är ju inte hela världen att det snöar egentligen öh..men, går man i jobbig terräng med redan blöta björkgrenar som riktigt daskar en blaskigt dyngsur, så just inte snö det man direkt längtar efter. Lite snö går väl an', men snöblask just då, när man är sådan genomsur av svett och regn är ju inget vidare kul. Dessutom går man och inbillar sig, som en slags uppstressad storstadsmänniska... ‘att bara jag kommer fram dit till stranden‘, lär ju en båt komma och hämta mig!

Fan trot'...

För man tror ju, att lokalbefolkningen är ‘så pass serviceminded’ att dom kommer ungefär ‘som en tidtabell‘, typ när man står här i rusket i Stockholm och väntar på en buss vid en hållplats på en gatkant. Ja, ungefär som på övriga båtleder längs Kungsleden.

Många tycker nog att Mavasjaure är världens ände, men jag tycker tvärtom, att efter ett veckolångt irrande runt Stuor-Jervas och Ikkesjaure att man nästan kommit till en liten civilisationen, till en by och där det förhoppningsvis ska finnas nått. I alla fall då en utlovad båt som kvickt tar en över..

När man väl kommer fram till det där rastskyddet, så inser man ju att tältplatser om det finns några, inte direkt är nått som erbjuds rakt upp där. Det är bara en strandkant med vassa sumpiga klippor längs stranden.

När man väl vänt ut den där vitmålade semaforen med den där rostiga veven inser man att det antagligen kommer dröja ganska länge innan någon båt tar en över. Är det dessutom oväder så får man gott skruva ner förväntningarna. Man får ta skeden i vacker hand.

Nu i efterhand finns det ju mer bisarra och märkliga dumpningar då det gäller båthämtningar i fjällvärlden.

(Tänk bara på dom där två kvinnorna för nått år sedan, som skulle gå den nya Gräns-sömmen-leden, ifrån Ritsem och blev avsatta på en omöjlig stranddel av Akkajaure, och gott och vackert fick stanna kvar på stranden tills båten kom och hämtade dom efter en vecka.. Hur kul är detta, på en skala ifrån ett till tio?)

Nåja, när jag nu senare på kvällen mer eller mindre kommit fram till att ingen båt skulle komma, började jag leta efter en tältplats, och den måste ju ändå vara i någon slag närhet av semaforen. Då ju jag förväntade mig en transport över. I väntan på det.. Jo...Jag lade mig i nått som kan liknas vid en myr. Ja hjälp!. Men sånt går det med, även om värsta mygginfernot rasade där. Det blev lite Wettexduk över liggunderlaget.

Efter en dags slappande, efter nästa dag alltså, började jag tycka att platsen där var ganska lökig och att lokalbefolkningen mittöver nog fick ta sig samman nån gång nu och komma och hämta mig, Jag såg ju med kikare hur dom knallade runt där på gårdstunet mittöver och förväntade att dom nångång ändå skulle komma över och hämta mig.

Man har ju inte obegränsat med tid på nått vis..

Så.. Jag började allvarligt att överväga att traska vidare, och att på nått vis ta mig över vidare österut mot sällare vandringsmarker, bort mot Njuongerjaure och Miekaks-fiskecamp, men i och med att jag är en benhård och beslutsam person och inte gärna överger mina intentioner tvekade jag och beslöt att ge det hela en ytterligare dag..

Jag frågade mig. Hur många vandrare går här egentligen? Inte många tydligen.

Ovädret då?, jo det hade nu lagt sig och klockan fem, mitt i natten, om man så säger på ett mer civiliserat och storstadsmässigt vis, hör jag då mitt i drömmen - Ljudet av en båtsnurra... ‘Men herregud min skapare’ tänker jag.. Kommer dom såhär mitt-i-natten och ska hämta mig? I en sådan här okristlig timma?. Ljudet av båten kom närmare, uppenbarligen var det i alla fall en båt. När jag drar ner dragkedjan på tältet, ser jag ett äldre knubbigt par i åttioårsåldern i en plåtbåt, rakt upp på stranden här.. Jizus..klockan 05!

--‘Hej! Vill du köpa fisk?’ Två hela proppfyllda plastkassar med sprattlande rödingar hålls upp framför mig. Dom här två runda personerna är enna’ riktigt gå-på-iga krämare vad det verkar. Dom är bryska och samtidigt genuint lappska.

--‘Öh ?’ Svarar jag knappt med ögonen öppna. Vad ska jag med typ femton kilo fisk med såhär mitt i natten. Jag är ju inte vidare hungrig ens inte såhär. Om det nu är morgon eller natt... å' nån frukost vill jag då rakt inte ha..och inte just fisk.

Men vis av erfarenhet har jag lärt mig att just neggiga’ Stockholmare’ uppe i fjällvärlden, inte är mycket ansedda av den bosatta lokalbefolkningen. Vandrare är här nått man träffar för att man på nått vis kan tjäna pengar på dom.

Och jag själv är mycket för begreppet: ’Support  the local business’ i glesbygden. Annars dör ju bygden och folk flyttar därifrån! Och sådan utveckling vill man ju inte heller bidraga till..

--‘Du kan ju koka dom nu och ta med dig resten. Du får hela kassen för en femtiolapp!’ säger gubben.

Jag får stanna kvar här en hel vecka om jag ska äta upp all den här fisken, tänker jag.

-- ‘Jag vandrar själv ' svarar jag. 'Jag undrar däremot om det finns någon båt som kan komma över och hämta mig, vet ni det?’

---‘Jodå, vi bor här i Mavas. Vi kan gå över till honom som kör, och säga att du ska hämtas om du vill. Du måste ju bara vrida ut semaforen så den syns bara. Det syns inte vidare mycket därborta. Är det blåsigt åker inte båten och är det för soligt syns inte semaforen, det blänker för mycket och dom har svårt att se över glittret i sjön‘.

--‘Jag har varit här i tre dagar nu’och jag vred ut skylten igår ju..', Nu låter jag sådär sur som jag just inte vill göra

--‘Ack Ack!!..Men då är du välan' hungrig och då skulle det väl smaka med lite färsk fisk’ .. plirar gumman tillbaka.

---‘Är ni ofta uppe såhär på nätterna‘? frågar jag lite misstänksamt, fast jag ju inte borde lägga mig i lokalbefolkningensi mitt tycke något udda vanor..Men fiskmångleriet börjar ju onekligen verka både billigt och intressant. Det här kanske är deras grej tänker jag..kränga fisk till strandsatta här, för hur annars har dom sett mitt undangömda tält?. Nån gubbe med båt har ju inte ens sett semaforen..

---‘Det är bästa tiden på dygnet, Det har ju blåst i går och vi skulle ha dragit näten i ju går morse, men då var det ju på tok för blåsigt‘

Nånstans känner jag att det är dags att aktivera dom här åldriga och pratglada  pensionärerna i nått annat än fiskförsäljning.. typ, då i en konkret överfart. Och inte bara stå så här och lulligt babbla om ditt & datt’.

Jag själv kan inte bli kvar här i detta myggiga Ödeland med en kasse fisk i händerna dessutom..Bara det ett öde..

‘Hur mycket fisk får jag för en tia’? frågar jag i stället nyfiket, samtidigt som jag ser nya jättestora regnmoln torna upp sig inne i Norge.

- ’Du, du får hela kassen. Du verkar ju hungrig pojk’ av din långa vandring !! Jag tycker det är väldigt rart när äldre folk kallar en 53-åring för ‘pojk‘. Antagligen därför går fiskköpet igenom. Lantis-smicker går alltid hem. 

 --Okej’  svarar jag och gubben ger mig kassen med firrarna i lika självklart som om det var i en basar i Damaskus!

...

Jag kokar sedan fisk på Trangiaköket i rasande fart som det vore nått slags kockprogram på teve4, eller som om det var ‘den sista måltiden’ eller nått. Allt går i rasande fart och klockan åtta på morgonen har jag rensat kokt och stuvat kokt fisk, kilovis i plastbyttor med bröd. Magen på mig själv är som en tunna av allt fiskätande. Jag känner mig nästan spyfärdig. Lukten av rensad fisk ligger tung över tältplatsen.

Röding är ju jättegott, en delikatess verkligen, men jag har fått en överdos just nu på nått vis.

Tidigare i veckan träffade jag några förbittrade och förgrämda fiskare vid Sieldutjåkko som sånär inte fått nått napp. Det var för varmt för fisken.

Röding ska tydligen fiskas med nät och i båt. Det begriper jag.. Då får man en sådan här nedtyngd fiskebåt som dessa gamlingar hade.

Först på eftermiddagen kommer gubben ifrån Mavas över och hämtar mig. Han begär 800 för den här överfarten.

‘Det går ju inga vandrare här och bensinen är dyr’ blir svaret. Jag orkar inte diskutera om svartjobb eller om skatt utan finner mig i detta rövarpris. Vad är alternativet?. Simma över själv?Bygga en flotte? Dessutom mår jag illa och orkar inte ha någon palaver just nu. Jag borde satt Länsstyrelsen på honom tänker jag...

Jag var i Mavas en gång förrut på sjuttiotalet. Det var jättelänge sedan tycker jag nu.. Det är faktiskt samma gnidiga gubbe nu som då där. Folk ändras inte eller åldras däruppe. Det är bara en själv som åldras. Jag känner inte igen mig ett dyft på stranden i björkarna. Den där gistna affären finns kvar. En chokladkaka kostar 70 kronor.. Rövarpriserna är som i Tokyo.Turistanpassade? för vilka?

Men är det inte märkligtmed detta fjällvandrande.... Man minns mindre och mindre ju mer man vandrar.. Det är svårt att minnas återsedda platser i fjällen. Platser man ser igen... platser man återkommer till. Varför återkommer man?

Numera verkar allt där i Mavas tragiskt igenvuxet dessutom. Det finns en flådig ny stugby och helikopterplatta nu där. Jag har inget minne av den ens ifrån förr. Jag tycker platsen verkar så igenväxt, gammal fast den är ny. Det växer tydligen nått enormt i fjällen nu för tiden i alla fall, runt dessa ensliga boningar. Förr fanns det väl ett behov att hålla nere vegetation, eller man högg ned eller eldade upp det man hade framför sig.

Mavas och Årjep Saulo lär jag nog aldrig komma till igen. Vandringsminnen är som gamla kåtor tror jag. Dom falnar ner och blir ett med marken!

(Bilder ifrån vistet nedanför Årjep Saulo)

(Den otroliga stranden vid Ikkesjaure)

(Nourt Saulo. En topp jag aldrig varit uppe på)