Oundviklig är faktiskt årets fjällbok.

För alla oss Sarekälskare är den nu nyutkomna boken om Axel Hamberg ett måste på alla sätt och vis!

Uppsala Universitet har gett ut en lysande bok under redaktion av Lars Andersson. Fantastisk på alla sätt och vis och som sagt omistlig för oss fjällälskare och Sarekvandrare.

(©) Foto: Las Andersson. Uppsala Universitet.

I boken har hela gardet av kunniga professorer i landet ställt upp och skrivit initierat om legenden Axel Hamberg. Här kan vi lägga oss nu tillrätta i soffan, med trötta ben kanske efter vandringen i sommar, eller i en skön säng och bara läsa och njuta., och återigen läsa, läsa om Hamberg i alla möjliga skepnader. Som polarforskare, som glaciolog och som framförallt som Sareks store geograf.... Här finns just i artiklarna, och framför allt den initierade närvaron i Hambergs’ anda, som exempelvis den artikeln av geologen Olaf Svenningsen om Sarekskollans mörka svarta stenar, eller Per Holmbergs’ om dess blåkalla jöklar. Dessa två artiklar är kanske de bästa berättade i antologin, då dom två ju vistats där en avsevärd tid dessutom.

Inte bara det, hela läsningen av boken blir som en ny ‘julafton’ så här på sensommaren, om än något akademisk. Vart man än tar med sig boken och tar upp den, känns den ideligen aktuell, läsvärd och intressant. Boken får på nått vis ett skeende och ett vetenskapligt liv för nästan hundra år sedan, att leva upp igen. Dom svartvita fotografierna känns idag ovanliga, spänstiga och rentav overkliga och talande till oss, på ett språk som inte nutida färgfotografi ens kan nå.

Man kan tycka att Sarekskildringarna genom åren har blivit mer privata och upplevelseinriktade. Vandringar, som numera skildras har ju nu nästan kantrat över till underhållningsgenren under de senaste åren. Faller inte folk ner i Sareks strida jokkar eller ramlar ned i snösprickor, så har dom åsikter om ditt och datt’. Beskrivningarna har dessutom på senaste tiden dessutom kommit mer och mer att handla om speciella färder, personliga spår, eller att fånga ett ovanligt fotografiskt ljus någonstans. Berättelserna handlar mer och mer om vandrarna själva än om platsen. Sarek har blivit till en slags emotionell avtrycksplatta för moderna och fartfyllda samtida fjällvandrare som vill göra egna avtryck, och söka sin egen spänning och attraktion. Mytologin om området blir i dessa påfrestande, ibland rentav ointressanta och nästan löjeväckande då dom uppträder i bloggvärlden.

Axel Hamberg är på nått vis Sareks början. Precis som ett luddigt, dunkelt svartvitt fotografi, ett efter ett annat, dyker bild efter bild upp. Sarek får en gestalt, blir tydligt och inte bara en hägring.

Alex Hamberg på Sarektjåkkå 1895, tillsammans med Tourda, Rassa och Ribbja(©) Uppsala Universitetsbibliotek.

På något vis bor det en Axel Hamberg i oss alla Sarekälskare tror jag.Och många är väl dom som vill och anser sig ha anspråk på miljön numera utan att egentligen ha några kunskaper eller tillföra något. Är det inte numera guidade turer, så är det nyutgivna böcker som mer och mer banalt och innehållslöst knaprar på och antastar Nationalparken ifrån alla möjliga håll och kanter.

Är det Sareks öde att sluta som en slags äventyrspark för adrenalinjunkies? Att bli en ‘Adventurepark‘.

Dagens bloggare söker äventyr i Sarek baserat på sin egen intensitet och sitt egna bildflöde. Någon vetenskaplig originalitet eller äkthet saknas ofta dessa blogginlägg. Den nutida blicken blir, då Vetenskapen lämnat området rentav banal kanske.

Sareks landskap fylls av alltmer och delvis även nya grupper efter Axel Hamberg. Trängseln ökar i markerna och alltfler gör anspråk på att antingen företräda landskapet eller avbilda det på rätt sätt: påfallande många försöker göra det båda.

Men även Hamberg ansåg att Sarek var hans eget revir och bara hans. I boken stöter man ett par gånger på ‘det kyliga svaret’ han gav till andra forskare: ’Sarek-det är mitt’!.

Boken ger en bra och uttömmande beskrivning utifrån detta. Man frågar sig då man lägger ifrån sig boken. Hur kom det sig att något nationellt och gemensamt kom att förvandlas till något ‘privat‘, just under en tid av nationalistisk självmedvetenhet. Genikult och respekt kanske ifrån forskarvärlden. Boken tar sitt just sitt avstamp i Hambergs arktiska tidiga forskning och just när Sarek blir nationalpark och beskriver utförligt dom energiska vetenskapliga tillvägagångssätt Hamberg använde för att samla ihop sina data under sina decenniers tålmodiga vistelser där. Hyddor byggs, meteorografer, barografer ristar kurvor på pappersrullar och hydrometerografer snurrar och knarrar bland fjällbjörknas löv och jokkarnas brus. Hamberg själv bestiger toppar med en osedvanlig tåga för att vara akademiker, rentav ett tjugotal det andra året 1896, de flesta över 1800 meter styckena vid 30års ålder. Och han är först på dom. Bara det en prestation. Vetenskapsmannen blir till bergbestigare och alpinist.

Döma av interiörbilderna röks det en hel del under årens lopp. Sitter inte Hamberg själv och blossar på en fet Havanna så är det Edlund eller Hofling eller någon annan forskare eller inbjuden samegubbe som blossar nöjt i ‘upptäckartrivseln’ på sina sura snuggor. Men detta är ju år 1916, och då är det är långt bort i framtiden till vårt eget egendomliga självcentrerade friluftsliv med lättviktiga plasttält och egendomliga spartanska hälsoråd.

Oscar Edlund och Manne Hofling i hemtrevnad, rökandes i Pårtetjkåkkå.

1916.(©) Uppsala Universitetsbibliotek.

En teodolit.1908 (©)Foto Lars Andersson, Uppsala Universitetsbibliotek.

Som Sarekskildare är Hamberg magnifik, energisk och underhållande även att läsa för oss idag. Det vet säkert alla som läst hans lilla viktiga turisthandbok (Sarekfjällen, 1922) och kanske till och med gett sig själva tid att läsa hans berättelser i tidiga STF böcker. Men dock, hans stora vetenskapliga material är ännu idag outgivet. Hans dagboksanteckningar är tyvärr inte utgivna i tryck heller, -mer än på den mycket informativa Hambergsidan- och hans fotografier ca: 1800 stycken är inte katalogiserade nämnvärt. Hambergs fotografiska gärning utanför den rent vetenskapliga är heller inte vidare utredd vad det verkar, och utlagd i ett fotohistoriskt perspektiv utanför seminarierummen.

Och vi vet inte om eller när en sådan fotografisk forskning är möjlig. Men man tycker ju det. Hamberg är ju en otroligt noggrann fotograf. Och säkert var kameran hans bästa vän. Svensk tidigt landskapsfotografi och den bildvärld och dess kontext den befann sig i borde locka kanske någon akademiskt fotografiskt skolad att gräva djupare, inte bara i hans bildvärld utan även i denna fjällnatur som format vårt lands identitet vid denna tid.

Det känns därför befriande och nästan överraskande nytt att någon nu försöker sig på en sammanfattning, utav den geografiska vetenskapliga delen. På så sätt är väl i alla fall första steget taget mot en bättre bild av Axel Hamberg. Och den kan eller kanske kan rentav en ge oss en ny upptäckt om Hamberg bortom år 2012, bortom den idag rådande snäva och privata vandringsberättelsen man möter på upplevelsebloggar. För någonstans tror även jag att Sarek och Hamberg är kanske två olika saker. Bortom detta eviga tröskande om upplevelser i bloggosfären och privata upplevelser som mer och mer dominerar vårt läsande numera, finner vi i alla fall här i denna mästerliga bok en solid forskartradition baserad på kunskap och vetenskapliga principer som framkallar något gemensamt som vi kan värna om.

Detta vårt gemensamma kulturarv är således en resurs för oss alla. Storslaget, nödvändigt och värt att återupptäcka.