Jag går med mitt barnbarn och min hund på skogsvägen. Där vägen tar slut öppnar sig en stig. När stigen tar slut går vi fritt i skogen. Inget är så fantastiskt fritt som att gå med en hund och en frågvis unge. Vi går planlöst. Vi behöver ingen karta. Skogen här är för oss tre något välkänt. Upplevelsen har inget mätbart värde, i alla fall inte i pengar.

'Ojna' betyder på gotländska ’Lamma’. Lammar gör fåren här på vårvintern här ute på karga hällar i snöslasket. Skogen här är ungefär mer som en buskskog. Gotlands bondeskogar är sådana. Namn finns på nästan varenda glänta eller stenmur här. Namnen är uråldriga. Stäike, Utoje, Alning. På äldre kartor finns än mer namn, än mer glömska och än mer frågor.

Lika mycket frågor ställer jag själv mig en dag som denna här i Ojnareskogen

I skogen här och på dom knastertorra markerna växer sällsynta och sårbara växter. Naturvårdsverket planerade här en gång en nationalpark.

Ängshöken flyger ovanför oss på eftermiddagen när vi går ned mot Bästeträsk i sensommarljuset

Senare på kvällen sitter jag hos min brorsdotters familj i hennes kök och dricker kaffe i den gamla släktgården. Köksklockan tickar mot en framtid som den alltid gjort. Vi pratar ekonomi pengar och skuldsättning. Realiter för dom som bor här. I det tjocka gamla familjealbumets fotografier radar trötta gubbar upp sig, som arbetat på det intilliggande kalkbruket i Bläse, med hackor och släggor. Den karga marken kunde knappt försörja de som odlade på den. Kalkbruket ingav i stället hopp. Hårt arbete gav dom stenlunga och alkoholism.

Kalkpatronerna som kom utifrån gav kredit till skuldsatta., eller fortsatt hopp om arbete till bygden som svalt.

Stockholmare, tyskar och ryssar kom och investerade i nya stenbrott. Konkurserna kom sedan. Namn som: Bonde, du Rietz. Cleve med flera både lurade och lovade. Och i dag familjen Rettig med Nordkalk som ger löften om en ny lönsam framtid för trakten.

Nåväl. Ett Gotlandstorp här i Fleringe står högt i pris nu idag när fastighetsmäklarna bjuder ut det, till och med här på norra Gotland. Men dessa hus i den expanderande turismindustrin är bara åtråvärda så länge som de vetter mot ljusa lyckor och välkänd allvaridyll.

Ett kalkbrott är inte någon utsikt för en sommargotlänning med fet plånbok att ha.

För att folk och deras djur de håller här ska kunna fortsätta bo kvar och leva, behövs dessutom ett fungerande dricksvatten, inte saltsmakande eller odrickbart.

Ibland tänker jag på att mycket kanske skulle vara vunnet om kunskapen om vad som växer och lever i landskapet vore större bland oss.

Det man inte ens vet att det finns, kan man ju inte sakna och man har inget intresse av att skydda det heller.

Kanske är det inte bara vackra bilder vi behöver att förstå ett landskap.

Inte Utsikter, utan Insikter.

Hamnen i Storugns 1914.

(©)Stiftelsen Bläse Kalkbruk Industriminne