Ett äventyr lever bara under den korta tid det fortgår. Ska det leva vidare och kunna kommunicera längre krävs det minnen åt eftervärlden.

Hårdföra alpinister brukar säga att det är först genom och efter ansträngningen belöningen kommer. Den estetiska upplevelsen av fjället kan i viss mån graderas utifrån den prestation någon utfört. Först när toppen är nådd kan landskapet nedanför vecklas ut och beundras. Och först då när andra gett bevis på detta, kan denna upplevelse förmedlas och även kanske även konstateras. Likheten är beviset tror vi.

Otaliga är alpinismens och det höga topparnas vedermödor genom historien. Främst kanske konstaterade och dokumenterade på senare år, och då genom en allt snabbare fotografisk utveckling.

Bilden som behövs för detta kom tidigt i vetenskapens tjänst, även om det inte fanns någon kamera att tillgå. Och genom vår ökade kunskap om omvärlden kom bilden av fjället att förändras. Likheten och sanningen om både äventyr och vetenskap krävde bilder.

Göran Wahlenbergs teckning utav glaciärerna vid Sulitelma är ett sådant exempel. Wahlenberg var nu ingen konstnär, men tvingades ‘ändå’ att nedteckna vad han såg. I dag kan vi tycka att den bilden ser väldigt ‘primitiv’ ut. Lite toppar och lite stenar och en massa sprickor. Men det var först när bilden hans kunde sättas i relation till dom senare fotografierna som bilden egentligen började berätta. Berätta om dessa isars framfart, tillväxt och senare avsmältning. Dels läses en bild av sin egen samtid, men i det långa loppet förändras den läsningen och bilden börja leva sitt eget liv. Hade det varit ett fotografi hade det bara berättat om år 1807, nu är det inte ett fotografi, utan en teckning, och i sin natur så talar den alltså till oss på ett helt annat sätt.

Wahlenberg hade med sig en ’Hålram’ ett hjälpmedel för att åstadkomma detta topografiska landskap. Som botanist hade han säkert även lärt sig teckna, men var ju ingen konstnär. En konstnärlig tolkning av miljön hade ju dessutom vid denna tid tett sig helt omöjlig. Denna nästan isometriska redovisning var ju helt enkelt resultat av tidsanda och konvention.

Göran Wahlenberg ‘Utsikt av Sulitelma och dess glaciärer ifrån Lairo’ 14 Juli 1807 Utmätt och ritat. Wahlenberg 1808.

Wahlenberg tittar inte ‘genom någon lins’ utan landskapet adderas med hjälp av fastställda punkter i ramens ytterkanter. Denna metod att avbilda landskap var högsta mode nere på kontinenten och varenda herrskapsman bar runt på förenklade manicker‘. Topografi var på det sena sjuttonhundratalet högsta mode inte bara i vetenskap utan i princip all natursyn.

1881 står Charles Rabot på Sarektjåkkå. I en efterföljande gravyr gjord 98,då efter hans fotografi kan vi idag se och särskilja fotografiets förlorade skärpa, men inte riktigt begripa gravyrens skildring. Landskapet tycks med våra ögon sett, ’se tafatt ut’ Det saknas något, närvaro kanske?. Rabots gravyr framstår idag emellertid i all sin fyrkantighet som ett märkligt konstverk, ett grafiskt blad, mer betonat och mer fast än om det skulle varit ett svartvitt fotografi. Ett fotografi skulle här, med vår tids läsning naturligtvis ge oss ‘en mer detaljerad’ bild utav fjällryggarna, snöfältens utbredning och annat. Men, med den tidens bildmässiga krav på publikation och spridning kom utsikten att bli en läsbar, användbar och begriplig gravyr, beroende på tryckteknik och bokillustration. Dåtidens böcker kunde helt enkelt inte återge en fotografisk bild. Det är här vi börjar närma oss massbild och populärbild.

På Rabots tid befinner sig fotografiet i ett mellanläge och är bara ett hjälpmedel att se, ovanligt och vetenskapligt.

Bilden är faktiskt det första högfjällspanorama av svenska fjäll som gick på export. Detta är ändå inte för så länge sedan. Den är samtidigt bland det tidigaste och mest exakta utav fjällen vi har. Våra högsta fjäll blir på export till svenska alper och nu extrema. Borta är romantiken.

Charles Rabot ‘Glaciärer vid Sarektjåkko’ 1898.Rabot/Paris Librairie Hachette 1898/Au Cap Nord

Hade någon konstnär anmodas att ta sig till Sarek för att skildra något högt och ensligt fjäll, hade det antagligen blivit något som vi i dag inte skulle kunnat identifiera alls Eller ens identifiera oss själva med. Något som i viss mån liknat de norska nationalromantiska målningarna ifrån förra avsnittet.

På denna tid var även kommunikationer något som definitivt avgjorde vad som kunde avbildas utifrån ett staffli. Dit man inte kan ta sig, därifrån kommer heller inga bilder.

Något friluftsmåleri som nere på kontinenten typ’ det franska, (ungefär som konventionell impressionism) fanns överhuvudtaget inte i Sverige på 1800 talet. Och det är ett fullständigt unikt under att denne ytterst märklige Fredrik Svenonius gav den unge veke John Bauer uppdraget att teckna av Kårsavagges glaciär. Brevledes kan man följa detta, genom ett intensivt dirigerande ifrån Svenonius till Bauer. Där John Bauer nästan hopplöst försöker ögna igenom Svenoinus nylanserade jökelskrift och med rädsla skriver till sin fru, ‘att han inte riktigt vet om han ska orka med alla order han fått‘. Men visst, en kommande kändis har stor gravitation.

Ett fjäll avbildas alltså utifrån det sammanhang det är ämnat att ursprungligen avse. Vår egen kortsiktiga tro att vetenskap ska följa exakthet, är något vi bildmässigt lärt oss sätta i samband med fotografiets uppkomst.

Innan den subjektiva och uttryckande personliga konsten fullständigt exploderar under nittonhundratalet med fjällmotiven, nås höjdpunkten inom det romantiska måleriet med norske Harald Sohlbergs ‘Vinternatt i fjellene‘. Detta är i ett Norge som fortfarande är i union med Sverige under denna tid. Kanske är det Nordens mest kända och betydande fjällmålning.

Harald Sohlberg. ‘Vinternatt i Rondane’ 1911 (1901)(©)Nasjonalmuseet for kunst. Oslo

Likhetens gränser

Sohlbergs målning är kanske det mest hårddragna, ifråga om personlig laddning konstra illustration. Han riktigt tänjer på gränsen till vad som går att identifiera ‘i siluett och horisont‘. En starkare bild av ensamhet och fjäll är svår att finna i europeisk konst. Ett hårt skidförarliv ledde fram till detta måleri. Sohlbergs måleri om den isiga fjällvärlden hade stor betydelse och inspiration för Nansens polarforskning. Bilden har blivit ‘ikonisk’ och kommit att påverka bildseendet av bergskildring långt utanför Norge.

När jag själv en gång på nittiotalet var lärare i förhörsmetodik på polishögskolan gav jag eleverna uppgifter så att identitet och individualitet kunde särskiljas visuellt i miljöer för brottsplatsundersökningar. En plats autencitet är beroende av att vi inte bara kan urskilja, utan även kan särskilja betydelsebärande element. Det mesta inom bildseende är beroende av dessa faktorer. För vittnespsykologer är det en nödvändighet.

Inte bara är fjället som motiv en perceptionsfråga inom konsten. Som vi vill att det ska se ut, så avbildar vi vår omgivning.

Den personliga önskan varje fjällvandrare bär på, är att göra sitt landskap rättvisa i sin avbildning. Eftersom det samtida måleriet ofta släppt detta krav, har fokus i stället hamnat på fotografiets möjligheter att ge oss denna information. I den populära fjällvandringskulturen är Th S Gudjohnsen(1867-1937) ett exempel på detta. Dels att med ett försök till fotografisk skärpa ge sina berättelser illustrationer, men även att försöka bevara den nästan nu försvinnande avbildning som topografisk kvalité och innehåll. Som informationsbärare har hans bilder nästan gått motsatt väg. Det som betraktare en gång såg som en exakt information har ånyo ändå glidit ifrån oss, och bilderna har på något egendomligt vis förlorat sin information och blivit till tidsdokument istället.

Th S Gudjohnsen ‘Ladjujaure’ Kebnekaise, faksimilutgåva 687/990, STF 1989.Privat ägo.

Man kan kanske tycka att det är en överloppsgärning att särskilja fotografi ifrån måleri. Idag har ju många naturfotografer pretentionen att med sitt fotograferande vara måleriska konstnärer. Skapa vackra stämningar och liknande. Olika bildbehandlingsprogram erbjuder detta, att föra ihop konst med natur.

Avsaknaden av samhälliga strukturer.

En mängd individuella synsätt på bilder präglar i stort sett vår naturbild idag. Dessutom skenar nya detta synsätt iväg så till den milda grad numera att en diskussion om bilder eller avbildningar inte får rum, utan den blir alltid omkörd av nya skildringar. Det hela går i två filer så att säga.. En ‘vanlig körfil’ där samtalet om strukturen finns, och där en önskvärd diskussion skulle kunna få plats, och färdas i sin takt framåt. Sedan finns den här ‘omkörningsfilen’ Den i vilken där alla kör om i snabb och rasande takt. Dessa nya medier ständigt drar ifrån och som i sin tur blir omkörda.

Tidigare var givetvis den individuella skildringen av fjället ett kuriosum som kunde falla tillbaka på något som vi inte visste något om.

’Det okända' eller 'Det som vi inte visste något om‘. Det kan tyckas konstigt, men för några sekel sedan visste vi ju inte hur vår omvärld såg ut. Men ändå skapades det bilder av det okända.Förr fanns ju inga referensramar så då kunde man ta till vad man önskade.‘Skarva lite sådär..’ Fantisera och lägga in vad man ville.. När Linné ritade av Fjällen försökte han så gott han kunde antagligen efterlikna det han både sett eller såg.

Idag i den hyperindividualiserade världen vi lever i, ser jaget sällan några strukturer utan för sig själv. Vi ser sällan vare sig, klimatkris, arbetslöshet eller social oro, runt omkring oss, som skulle kunna vara något som helst hinder eller påverka vår syn på fjället. Vi är alltför fokuserade på vår egen värld, och ser sällan det gemensamma motivet. Alla har sin egen värld av fjället, sin egen lilla berättelse att förmedla och försöka göra sig hörd med. Alla bygger sina privata bubblor.

Man brukar säga att i vårt samhälle är individen en slags ‘totempåle’ kring vilken vi alla dansar.Man kan säga att naturbilden här gjort en stark ’U-sväng’ utifrån detta, och av där gått ifrån att skildra något gemensamt, till att skildra individens inte bara syn på naturen, utan av sig själv.

Istället för att skildra naturen som sådan, skildras jaget i första rummet idag. Jaget ska spegla sig i naturen med andra ord. Den inre subjektiva uppfattningen av naturen ställer sig alltså framför naturen som sådan.

Det är idag“individen” som är ledare för naturen. Din naturupplevelse är beroende av att du själv gör något själv. Detta manifesteras i ofta extrema påhitt, där kanske äventyrssporterna främst dominerar, men även den vanliga grå fjällskildringen har under de senaste decennierna fått sin beskärda del i detta genom att oftast något skall markeras, en händelse av något ovanligt slag där någon ‘individ‘ står eller självmedvetet placerar sig i centrum. Varför vara vanlig frågar sig individen? “när du kan vara extraordinär” och hur kan det vardagliga lilla grå jaget få uppleva vildmarken? Jo, allt hänger på dig själv!

Din fjällvistelse och din bild av fjället är helt och hållet beroende av din kapacitet som individ numera.Fjällräven Classic har blivit en‘modern rit’ och kanske en inkörsport för många att få kunna känna de nödvändiga behoven, av rörelse i ett landskap. Man kan säga att det är en slags manifestation av det samtida jaget. ‘Mindfullness‘, ‘social finess‘, och annan individcentrering, ofta med ord ifrån manegementvärlden, står i centrum för hur bilden av fjället karvas fram. Idag har du inget att göra på fjället om du inte: bär rätt, bär lätt eller är fit’

På sextio och sjuttiotalet kan man ta ett motsatt exempel. Miljörörelsen, Naturskydd eller sammanslutningar som exempelvis:‘Argaledei‘ fanns med betoning på sammanhållning, ansvar och förståelse av enkla medel. Där det sociala och gemenskapen stod i centrum. Man satt mer kring en lägereld helt enkelt. Man hade lite stickade tröjor och gummistövlar på sig, och var helt nöjd med detta. I dag har vi en total motsats till detta. Lycra och goretex.

'Vårt Lappland’ har numera blivit ‘Mitt Lappland‘ eller, som ofta i bloggvärlden ’Min grej’ .Det överindividualisiska påverkar det kollektiva således.När alla sedan lyckats bli mästerfotografer eller framstående fjällskildrare kommer kanske en enorm tröttnad utbreda sig. Kanske är vi då redo för en gemensam fjällbild.

Per Holmlund/Marika Wennbom ‘Pårtejekna 1963-2008’(©) VotumGullers förlag.'Glaciärer‘-Per Holmlund 2012

Vad föreställer då denna bild? Jo, Pårteglaciärens avsmältning och volymminskning under årens lopp. För någon som aldrig sett bilden, eller för någon som inte är bekant med att läsa av vetenskapliga bilder framstår bilden som ‘en amöbalik mångfärgad blaffa’ helt utan innebörd. Något utan horisont och profil. Kan en sådan här bild ge oss information om något vi upplevt?

Mer omöjlig skulle den vara om den presenterades i en främmande miljö. En fjäril kanske i Indonesien, en drömbild av en gudom, en blomma, en hand, eller utspilld vätska på golvet?

Tänker vi på Pårteglaciären tänker vi ofta på ett fotografi kanske med is på. De flesta associerar säkert till sina egna vandringar. Vi ligger oss själva närmast i våra egna minnesbilder.. En bild vi tagit eller någon annans fotografi. Vi tänker i alla fall inte på den som en färglagd karta

Att skapa sig en bild utan någon natur framför sig. Skapa sig en bild av ett ‘Fjäll' utan att ha sett något. Hur går det till?

Men även ett fotografi är inte verklighet i ett större sammanhang.. Bilden skapas i det utrymme vi får dels av att titta på kartan och dels den minnesbild vi gör oss av att vi en gång sett denna ismassa. Det är i detta glömda utrymme bilder skapas, nya som gamla. Att dom sedan fästs på ett material är något helt annat.

Ska vi i framtiden tillskapa oss nya bilder, nya referenser till vår omgivning är alltså det i detta ‘mellanrum’i vårt inre, mellan det sedda och det ihågkomna, vi ska leta för att hitta nya och ‘osedda bilder‘, vetenskapliga som konstnärliga eller varför inte massbild eller inom populärkultur.Alltså i det utrymme som på vetenskapsspråk kallas: ‘modellavståndet’

Det är där i detta mellanrum, mellan det sedda och ihågkomna som framtidens bilder av naturen finns.

Friedrich Nietzsche skrev en gång något väldigt bra om konstens väsen. Han sade: ‘ En konstnär måste vara ett med naturen, med ett kaos där han helt glömmer sig själv och där hans lust och smärta är ett i ett rus. Tillståndet förnims som ett slags stämningsmättad inre musik, men plötsligt syns också musiken- som en liknelseaktig drömbild’

Det är dessa drömbilder som konsten förmedlar utav fjället. Liknelseaktiga om man vill. Det är där fjället tar form, inte i former som är fjäll, men som är som fjäll.. Former som återklingar otaliga stämningar, ekon av stunder då den yttre och inre naturen var ett och samma.