Drömmar av Silver.

Ja just det. En beskrivning av en gruva som mest liknar dödsriket och det i det sälla vandringsparadiset Padjelanta.

Varför ger då Tore Abrahamsson inte ut en ny liten och för oss, för den här ständigt vandringshungriga publiken, en ny och för oss alla en bästsäljande liten bok, om exempelvis: ‘Detta är Padjelanta‘ , eller kanske ‘Detta är nya Okända Fjäll‘‘? Eller något helt nytt, lite småtrevligt om nått område som vi varit i, eller inte varit i.

För tidsandan säger väl att en ny småputtrig liten lättfattlig bok om något kärt fjällområde skulle kunna säljas jättebra, eller som bara kunde traskas igenom om igen.

Ja det kunde man ju fråga sig.

Då hade väl alla ‘fjällälskare'’ runtom i landet ju varit helnöjda!

Men, så blev det inte.

Borde dom inte nog vara mer helnöjdare nu, när det ges ut något så ovanligt som en jättelik fjällbok, med kulturhistoria och därtill med en särskild berättande substans.

Det här var väl säkert en bok som både förvånade och överraskade många.

Många undrar nog över detta boksläpp. Hur kan det nu komma sig att vår främste fjällskildrare efter Axel Hamberg då helt nyckfullt och nästan självsvåldigt bestämmer sig för att göra tvärtom gentemot rådande modetrender, gå emot konventioner och samtida fotogenetik, och ingående skildra med text här ett historiskt skede, därtill en plats, som ju ingen bemödar sig ens ta sig till.

Till en totalt okänd plats.Till en nedlagd och öde gruva. Ett svart hål.

För vem har ens varit där?

För hur många har egentligen varit uppe på Silpatjåkko, uppe på Kedkevare i Padjelanta? På en så hemskt öde och just totalt okänd fjällbrant, i det mest ödsligaste och dimmigaste av detta Padjelantas vidder?.

Ett område som för de flesta verkar lika historiskt dimmigt som väderleken!

Hur kan man idag, välja att skriva så oerhört mycket, och så otroligt ingående i text och så levande om något, som ju för de flesta, då det ju borde vara i dagens tidsanda, då ju skildras genom jättelika, utvikbara fotografier och då bara i jätteböcker och nu bara handlar om vackra och njutbara fjäll helst, om Rapadalen då, i sockerfärgade pastellfärgade solnedgångar, för att falla den samtide fjällvandraren på läppen?

Det kan man ju undra över.

Det var en uppenbarligen en omänskligt grym tid på 1600 talet. Helt mardrömslik.

“I September året därpå råkade jag ut för en olycka som förklarar varför jag inte kunde ta itu med silvertillverkningen som jag borde ha gjort. En tung stock föll över mig så hårt att det mänskligt sett betydde att jag var närmare döden än livet. Gud vare ärat, lever jag, och kan gå upprätt på marken, men det kan innebära att jag inte kan hörsamma kallelsen till sessionen den 14 Juli. För det bär jag nådigt om ursäkt...”

Så levande och samtidigt tragiskt skriver bergsmannen. Sven Fagg till Bergskollegiet i Luleå, året anno: 1687 och det står att läsa i slutet av den nästan lite bedövande, obehagligt spännande och lite gastkramande skildringen av ‘Drömmar om Silver’ om just silvergruvan uppe i Padjelantas branter.

Jag förvånas över den då förekommande frodiga bildfantasin som Tore Abrahamsson förmedlar genom boken. Här vävs gruvarbetarnas umbäranden ihop, med ett sällsamt språk och med sin säregna fabulerande berättarstil lyckas han här på nått ändå märkligt vis,Tore Abrahamsson dra in läsaren i särdeliga moraliska gåtor och spännande berättelser kring gruvan.

Det är på sätt och vis en lite övermäktig bok. Den passar liksom inte in i samtidens liv, eller i nutidens fjällvärld. Den har en mäktig och samtidigt mild stil. Den tar sig an de stora greppen, den omutliga polemiken och ger en klarhet ungefär som en fjälltopp av lågmäld ro. Och Tore Abrahamsson för, liksom i sin beskrivning, in människan plastiskt i landskapet - och in i tiden, i kontinuiteten och de historiska förvandlingarna. Det som präglar detta förälskat sakliga verk, är den allestädes närvarande och paradoxala känslan av något evigt och samtidigt obeständigt.

© Tore Abrahamsson

I den värld som Tore Abrahamsson nu här leder oss in i, finns påtagliga attribut av just denna undergångsstämning som här blir här så är påtaglig av den Svenska Stormaktstidens krackeleringar.

Likt ett känt Regalskepp, så verkar den där Silvergruvan i Kedkevare leva sitt högst eget egendomliga och lite öde liv. Jag själv kan inte lägga ifrån mig boken utan att få veta att allt ändå tillslut kommer täckas av en piskande och iskall snövind tillslut.

Det hela liknar till slut mer ett manus till en bisarr svartvit film, en slags obegriplig bedövande stumfilm, eller kanske rentav en märklig ond dröm som Tore Abrahamsson både här själv regisserar och till slut lotsar oss igenom. Det handlar lika mycket om maktlösa människors ondska, som om just silvermalm och drömmar

Tore Abrahamsson har sannerligen fått dessa avlägsna gråstenar i varphögarna att tala rakt ut i dimmorna till oss läsare. Sällan har han rört vid den sanna erfarenheten av närvaron kring dom som han här gjort här i den här boken. Boken är oerhört läsvärd ,ett svart dokument om vår svenska historia.

Samtidigt som jag vänder sidorna i detta smått historiska mästerverk av gruvhanteringen i fjällen, förvånas jag över att boken på nått vis blivit okänd här i media.

Och är det inte märkligt... Vår mest älskade och folkkäre fjällskildare av både de kända och okända fjällen, har nu lyckats med att skriva en fantastisk läsvärd bok som blivit just för oss: ‘Okänd‘.

Så på så vis, sluter här Tore Abrahamsson berättelsen kring våra svenska fjäll genom att genom sin i här kanske mest genomarbetade bok och i den ta fasta på människans eget öde: Arbetet, Livslögnen och Nåden.Dess nävrätt. Dessa viktiga begrepp berättade genom olika bergsmäns arbete och lidanden.

“Genom snödrivorna i svackorna, över vindpinade kala backar, längs sjöar med alltjämt öppet vatten banade de sig väg norrut. Långsamt. Mödosamt. Blöta myrar tvingade dem till tröttsamma omvägar, hårda fjällhedar gav tillfälle till återhämtning. Brusande jokkar stängde deras väg. Längre och längre ut i ödemarken fortsatte de, än ödsligare fjäll kantade vägen till drömmarna av silver.

De stapplade vidare, dag efter dag, ett lämmeltåg av människor. Tungt packade med proviant och utrustning för veckorna ute i fjället. Med järnredskap och krut för provbrytningarna på det nya silverstrecket. När de såg bakåt kunde de se spåren i snön där de gått som ringlande svarta ormar i landskapet”

Ja visst, det låter som det är början på en dröm eller kanske rentav slutet..

Och tydligen var det så. En dröm om silver.

© Tore Abrahamsson

Drömmar av Silver.

Tore Abrahamsson. Arena Förlag. 2009