Idag kom Ylva och sa att vi måste ta hem hennes slalomskidor från Bydalen, för hon behöver dem när de ska ha friluftsdag i februari.
Om att bygga tält, och diverse funderingar kring att vara en halvlat medelsvenssonfrilufsare med längtan efter friheten, lugnet och njutningen, snarare än strapatserna.
Har börjat bli vuxen och lärt mig att uppskatta naturen och dess oerhörda rikedomar mer och mer. Jobb, barn och andra intressen inkräktar dock ganska mycket på den lilla tid man har, så jag kommer inte ut så ofta som jag skulle vilja. Har blivit mycket inspirerad av "Fjäderlätt vandring" av Jörgen Johansson.
Drömmer just nu om att vandra genom Liechtenstein, i Slovenien och i Norge.
Jag har också fastnat i Gör-det-själv-träsket. Det är ju roligt både att skapa, och om detgår, spara pengar på att göra själv istället för att köpa dyra märkesprylar. Har under vintern 2007-08 lyckats sy mitt eget lilla tvåmanstält, och är mäkta stolt. Under kommande vinter kanske det blir en lättviktsryggsäck. Vi får se.
Intressen: Friluftsmat, Fiske, Vandring, Foto, Utförsåkning, Resor, Styrdans, släktforskning, gör-det-själv
Kategorier:
Etiketter:
Länkar:
Etiketter:
Fjällen, Funderingar, Fåglar, Gör det själv, Lättviktspackning, Sekelskiftesvandring, Tältprojektet, Utflykter, vandring, Ville vekster, Överlevnad
Länkar:
2014:
Mars
2013:
April
2012:
Mars, April
2011:
April, Maj, Juni, Augusti
2010:
Januari, Februari, Mars, April, Juni, Juli, Augusti, November
2009:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, November, December
2008:
Januari, Februari, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December
2007:
November
Mars
2013:
April
2012:
Mars, April
2011:
April, Maj, Juni, Augusti
2010:
Januari, Februari, Mars, April, Juni, Juli, Augusti, November
2009:
Januari, Februari, Mars, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, November, December
2008:
Januari, Februari, April, Maj, Juni, Juli, Augusti, September, Oktober, November, December
2007:
November
Youth is wasted on the young
När jag gick i grundskolan så avskydde jag friluftsdagar. Man tvingades bryta det akademiska lugnet och rutinerna, för att hasa omkring i något skidspår i sträng kyla och bli förbiåkt av alla hurtiga skidess (som alltså blev klara med uppgiften och fick gå hem tidigare!), alternativt klafsa omkring i regnet och leka lekar, spela bollsport eller något annat onödigt. Av någon outgrundlig anledning skulle man alltid hetsas att pressa sig tills man fick blodsmak i munnen. Liiite bättre blev det väl när jag kom upp i tonåren och faktiskt började gilla orienteringsfriluftsdagarna, för det var ju riktigt kul att leta kontroller. Men det tog många många år efter grundskolan innan jag återigen frivilligt satte på mig ett par längdskidor. Glädjen hade liksom förtagits någonstans på mellanstadiet. Innan jag började skolan brukade jag åka elljusspåret med pappa, och då var det kul. Det var väl det där med att göra det i grupp och inte vara bland de bättre som gjorde det tråkigt. Och så här i efterhand misstänker jag att jag faktiskt lider av någon sorts köldastma eller liknande, för om jag anstränger mig hårt (läs: tvingas vara med i skollaget i skidstafett, eller springer långt för att hinna med ett pendeltåg) i kyla, så tar det uppemot en timme innan det slutar göra ont i bröstet. OK. Köldastma kanske är en påhittad pseudosjukdom som jag klänger mig fast vid för att den passar mig, men så är det. Allt sammantaget gjorde i alla fall att ordet 'friluftsdag' hade ungefär samma sköna klang som 'flourtant' eller 'oförberett diagnostiskt prov'.
Vad som uppehållit mig
Julen är över, och livet återgår till det normala. Strax före jul fick jag ett skojmail med en bild på en man iförd ett par tjusiga stickade yllekalsonger med ett utskjutande fodral på framsidan för familjelyckan. De var dessutom lite fint mönsterstickade. Det hela såg mycket groteskt ut (se nedan). Som den goda hustru jag är så drog jag mailet vidare till min man, med frågan "Skulle du vilja ha ett par?". Föga anade jag att han efter en stunds övervägande faktiskt svarade ja. En fjällexpedition med vintertältning med grabbarna i mars utanför Kiruna var det som fick honom sugen på dessa practical-joke-brallor. Så jag fick helt enkelt stå mitt kast. Efter att ha värmt upp med att sticka fyra par tumvantar, gav jag mig alltså i kast med ett par specialstickade yllekalsonger för män. Jäklarns vad roligt det var!
När nu dessa äntligen är klara, provade och godkända kan jag börja ge mig i kast med nästa tält.
Ibland vaknar hönsmamman i mig
Kring nyår var det dags för säsongens första fjällvistelse. Man hoppas ju att det blir många fler! Ylva hade fått nya slalompjäxor - en lyx som mest är storasyskon förunnad. Hon blev måttligt glad på julafton, men sken som en sol när vi väl stod i farstun på stugan och skulle göra oss i ordning för att åka ut i backen för första gången. Bara farfar har snyggare pjäxor!
Vädret var lagom, och snön i backen var lagom packad. Men nog märktes det att det var tidigt på säsongen. Tallbacken gick förvisso att åka i, men den verkade helt opistad, och strån och stubb stack upp ur det tunna snötäcket. Lite småkul att åka slalom mellan kvistar man sett ut i förväg, men barnen fick kast på skidorna och vurpade. Bäst att hålla sig till de större backarna.
Tankar om värme
Det är ett mycket underskattat nöje att vara varm. Och nu talar jag inte om den typen av svettdrypande värme man upplever på playan i augusti, utan värme när det inte borde finnas någon.
Man står högt uppe på kalfjället. Termometern nere i dalen visar minus tio grader. Man hör de hårda snöflingorna träffa jackan med ett frasande ljud, och vinden viner runt kroppen och gör sitt bästa för att blåsa bort en. Men man känner inget. Alla sinnen säger att man borde vara blåfrusen, men kläderna håller kylan ute och man är varm, till och med om fingrar, tår och nästipp.Det är då man tar ett djupt andetag och bara njuter. Och man är glad åt yllemameluckerna, skidhjälmen, skidglasögonen, buffen och den vindtäta jackan. Och åt de något stora pjäxorna som man kan vicka på tårna i trots att man har dubbla sockar.
En gång är ingen gång. Två gånger är tradition.
Så är julafton överstökad igen. I år kom mina föräldrar till oss, och vi hade det lugnt och mysigt. För att döva samvetet, och få lite mer plats för julmaten, hade vi planerat in en liten julpromenad till fikaplatsen vid gravkullarna innan Kalle Anka. Vi gjorde samma tur för två år sedan också, så nu har vi bestämt att det är tradition.
Hela familjen fick följa med, till och med lilla katten Måns, som för säkerhets skull fick ha sele på sig för att inte komma bort i denna för honom okända terräng, Skelleftekatt som han är. Frågan är om han inte hade trivts bättre hemma i stugvärmen...
