Kring nyår var det dags för säsongens första fjällvistelse. Man hoppas ju att det blir många fler! Ylva hade fått nya slalompjäxor - en lyx som mest är storasyskon förunnad. Hon blev måttligt glad på julafton, men sken som en sol när vi väl stod i farstun på stugan och skulle göra oss i ordning för att åka ut i backen för första gången. Bara farfar har snyggare pjäxor!

Vädret var lagom, och snön i backen var lagom packad. Men nog märktes det att  det var tidigt på säsongen. Tallbacken gick förvisso att åka i, men den verkade helt opistad, och strån och stubb stack upp ur det tunna snötäcket. Lite småkul att åka slalom mellan kvistar man sett ut i förväg, men barnen fick kast på skidorna och vurpade. Bäst att hålla sig till de större backarna. 

Efter en liten stund hade barnen blivit stadiga på benen och kom ihåg hur det var man skulle göra. Jag var väl lite fundersam när det gällde Ylva, eftersom hon tydligt deklarerat att hon numera minsann kunde åka hur bra som helst. Av självförtroendet att döma var hon snart sagt redo att ställa upp i världscupen. Vi försökte diplomatiskt påpeka att man alltid kan finslipa sina kunskaper och bli bättre...

Sen står man där uppe på fjället i kylan med en taggad familj.  Och några meter längre fram, till vänster om skylten, är krönet som man inte riktigt ser vart det tar vägen. Ner där ska jag släppa mina ungar. Min avkomma. Hu. 

Men det är klart att det gick bra. Vi tog oss bort till Drombacken, där jag tog av mig skidorna en stund och tog fram kameran istället. Kanske är det för att man tror att man ska glömma att man var där annars? Ibland funderar jag över vad det är som driver fram lusten att fotografera. Kanske mamma vet?

Här kommer i alla fall hela familjen som små prickar. När alla hade åkt förbi så hittade jag inte Ida. Vart i hela friden hade ungen tagit vägen? Så hör jag ett hojtande från höger. Helt plötsligt står hon och åker i släpliften helt själv! Men, men... Är det inte lite tidigt, tänker jag. Är min lillminsting redan så stor? Tja, hon är väl det. Hon står ju där och ser glad ut.

Sen dröjer det väl inte länge innan man bara ser dem till frukost för att sedan stämma lunchträff någonstans något speciellt klockslag. Och det är ju egentligen dit man strävar med sin uppfostran - att de små ska bli så självständiga som möjligt, så att de klarar sig på egen hand, i alla tänkbara situationer.  Men än så länge håller vi ihop i backen - så gott det nu går.  Och så sänder man en tacksamhetens tanke till alla de vetenskapsmän som under århundradena jobbat fram tekniken som gett mig mobiltelefonen. Tänk bara så många praktiska saker man kan säga i den:

- Nu är jag snart på väg hem - sätter ni på bastun?

- Vart i h-e tog du vägen egentligen? Du bara försvann!

- Hur såg det ut där uppe? Vågar jag mig dit, eller blåser man bort?

- Jaså ni är också här? Men ska vi ses vid serveringen och fika om en kvart?

Det finns mycket att förundras över.