När jag gick i grundskolan så avskydde jag friluftsdagar. Man tvingades bryta det akademiska lugnet och rutinerna, för att hasa omkring i något skidspår i sträng kyla och bli förbiåkt av alla hurtiga skidess (som alltså blev klara med uppgiften och fick gå hem tidigare!), alternativt klafsa omkring i regnet och leka lekar, spela bollsport eller något annat onödigt. Av någon outgrundlig anledning skulle man alltid hetsas att pressa sig tills man fick blodsmak i munnen. Liiite bättre blev det väl när jag kom upp i tonåren och faktiskt började gilla orienteringsfriluftsdagarna, för det var ju riktigt kul att leta kontroller. Men det tog många många år efter grundskolan innan jag återigen frivilligt satte på mig ett par längdskidor. Glädjen hade liksom förtagits någonstans på mellanstadiet. Innan jag började skolan brukade jag åka elljusspåret med pappa, och då var det kul. Det var väl det där med att göra det i grupp och inte vara bland de bättre som gjorde det tråkigt. Och så här i efterhand misstänker jag att jag faktiskt lider av någon sorts köldastma eller liknande, för om jag anstränger mig hårt (läs: tvingas vara med i skollaget i skidstafett, eller springer långt för att hinna med ett pendeltåg) i kyla, så tar det uppemot en timme innan det slutar göra ont i bröstet. OK. Köldastma kanske är en påhittad pseudosjukdom som jag klänger mig fast vid för att den passar mig, men så är det. Allt sammantaget gjorde i alla fall att ordet 'friluftsdag' hade ungefär samma sköna klang som 'flourtant' eller 'oförberett diagnostiskt prov'.

Idag kom Ylva och sa att vi måste ta hem hennes slalomskidor från Bydalen, för hon behöver dem när de ska ha friluftsdag i februari. 

-VA! Ska ungen få åka slalom på skoltid, medan jag sitter på kontoret och administrerar kontrakt! Fyyyy så orättvist!

Den enda trösten för en avundsjuk mamma är att dottern åtminstone har vett att längta... Hoppas att det håller i sig några år till.