Det är ett mycket underskattat nöje att vara varm. Och nu talar jag inte om den typen av svettdrypande värme man upplever på playan i augusti, utan värme när det inte borde finnas någon.
Man står högt uppe på kalfjället. Termometern nere i dalen visar minus tio grader. Man hör de hårda snöflingorna träffa jackan med ett frasande ljud, och vinden viner runt kroppen och gör sitt bästa för att blåsa bort en. Men man känner inget. Alla sinnen säger att man borde vara blåfrusen, men kläderna håller kylan ute och man är varm, till och med om fingrar, tår och nästipp.Det är då man tar ett djupt andetag och bara njuter. Och man är glad åt yllemameluckerna, skidhjälmen, skidglasögonen, buffen och den vindtäta jackan. Och åt de något stora pjäxorna som man kan vicka på tårna i trots att man har dubbla sockar.
Vinden viner lite till och man glider iväg nedför fjällsidan i den överdrevade pisten. Sakta men säkert. Och när det till slut börjar bita lite i fingertopparna är det inte långt hem till en kopp punchspetsad choklad som man avnjuter innan man stapplar sig in i bastuvärmen. Eller om man nu föredrar att krypa upp i soffan under svärmors magiskt mysiga filt och bara somnar.
Sån värme är underskattad.
Fy för att frysa i onödan när man ska åka utförs!
/H