Som den inlandsnorrlänning jag är har jag aldrig förstått mig på det här med att åka skridsko på naturisar. Skridsko åker man ju (om det nu ska vara alldeles nödvändigt) på uppspolade isar på sommarens fotbollsplaner, alternativt i ishallar. Utomhus? Knappast! Antingen är isen blank, och då är den nylagd och för tunn att gå på  och livsfarlig. Något som alla vettiga mammor håller sina barn på behörigt avstånd ifrån. Eller så är den tillräckligt tjock för att gå på, och då är den också täckt med ett par decimeter snö, så att man kan köra skoter på den, åka skidor eller pimpla. 

Men det var förr i tiden, när vintrarna var som de skulle.

I fjol satt jag veckan före påsk vid fikabordet på jobbet och gnällde över att tiden var ur led efter att pappa hade berättat att det inte var någon snö alls i stugan. Inget att köra skoter på, och isen var så blank och hal att man inte vågade sig ut på den utan broddar. Alla mina påskplaner gick om intet. Jag som hade tänkt köra ut på isen med skotern och sedan sitta på renskinn med ansiktet vänt mot solen och dra upp abborrar innan det var dags för kafferast ute på holmen. Suck! "Tar ni med er skridskorna då?", undrade en välvillig själ, uppfödd vid kusten. "Knäppskalle" tänkte jag först, "inte kan man väl åka skridsko på en sjö heller". I samma stund jag avslutat tanken insåg jag att jag just avfärdat en hel folkrörelse och månghundraåriga traditioner. Klart som tusan att man kan åka skridsko på sjöar! Det är ju det folk gör när det är snöfri is på dem!

Så skridskorna fick följa med, och det blev en härlig upplevelse (bortsett från att mina fötter bara tålde 2-3 minuter i mina alltför små loppisfynd innan de värkte upp till knäna...) Solen sken och vinden ven. Allt som inte var förankrat blåste bort, så det hände flera gånger att min käre livskamrat fick skrinna iväg och hämta bortblåsta fiskelådor, sparkar, handskar och annat löst. Men jag fick mitt fiske och jag fick sitta på mitt renskinn med solen i ansiktet i alla fall.

 Här kommer en stolt morfar med en nöjd treåring, styrda av vindkraften.

Så när vi nu skulle upp igen till jul och vintern visade alla tecken till att bli ett totalt fiasko så slängde vi med skridskorna i takboxen på vinst och förlust. Och det var ju faktiskt helt körbart på sjön! Men eftersom hönsmamman inte riktigt visste vad man kunde vänta sig av isarna efter en veckas töväder i december, sattes åkgränsen ganska hårt. Barnen fick inte åka längre ut på skridskor än vad de får lov att gå ut när de badar på sommaren. (Det fick väl egentligen inte pappan heller, men han är vuxen och låter sig inte hunsas på samma sätt av någon anledning)

Och hur förklarar man för en sexåring hur det kan komma sig att isen låter som en...ent? Eller som att en jätte sitter under isen och håller på att bryta den i stycken för att få isbitar till sin jättegrogg? Där och då kändes det som att forntidens föräldrar hade det lite lättare, som kunde skylla dylika företeelser på oknytt av diverse slag. Jag fick i alla fall en stor förståelse för att så många myter kunnat leva vidare. Tänk att få kunna avfärda frågan snabbt och enkelt:

"Mamma, varför låter isen så konstigt?"

"Det är sjöhäxans mage som kurrar! Kom unge så går vi och äter lunch."

Nu fick man istället börja komma med teorier om att isen fryser och att isbitar är större än vatten och att isen måste ta vägen någonstans, och då blir det trångt på sjön och då blir det jättestora sprickor och då smäller det som åskan när isen rör på sig för att få plats.  Jag hoppas att jag inte ljög för henne...

Någon natt senare fick vi en decimeter pudersnö, och då gjorde jag något jag tidigare bara hört talas om. Jag tog med mig snöskyffeln ut på isen och skottade upp en alldeles egen skridskobana till mina små töser. Och vet ni vad - det var riktigt roligt!

Tänk om det kunde vara lika roligt att skotta garageuppfarten klockan sex en tisdagmorgon för att få ut bilen...

Det blev en lång stig ut till den blankaste isen, och sedan en lagom stor bana för ett par småttingar som mest sitter på rumpan. Sexåringen, som lärt sig en del dagen innan, blev mäkta glad. Fyraåringen, som var ledsen för att storasyster lärt sig åka men inte hon, och som inte heller gillade att hon trillade och slog rumpan hela tiden, ville hellre sitta med mamma på stora stenen i skogen. Efter ett förtroligt mor-dotter-samtal och en soffkudde  instoppad i overallen över lilla stussen, följde även hon med ut och halkade glatt omkring en stund. Och vi lärde oss att det är lättast att åka när man inte märker att man gör det. Hoppas bara att jag också kan lära mig åka ordentligt en vacker dag. Ett första steg blir väl att skaffa ett par skridskor som faktiskt passar på mina fötter...