(Och en liten vink till Britt...) 

Jag stod ute i farstun i fjällstugan och var precis på väg ut till skidbacken när någon sa:

"Vad har du gjort med jackan?"

Det visade sig att jag hade fått flera små brännhål i tyget på ryggen. Boven i dramat var valborgsbrasan från i våras.  Jag hade väl på känn att jag gått lite väl nära, men det är ju så svårt att låta bli!

Hur som helst så blev jag ändå glad! Det här innebär ju att det kanske inte är helt oförsvarbart att börja fundera på att köpa den där skitsnygga jackan jag såg på Stadium före jul. Den som jag verkligen inte behövde eftersom jag ju redan hade en fungerande och i mina ögon tämligen ny skidjacka. Jag har nämligen ett lite speciellt förhållande till mina friluftskläder. Från det att min kropp slutade växa på längden har jag egentligen aldrig haft ordentliga friluftskläder. Under sena tonåren och tidiga 20-åren undvek jag så gott det gick att vara utomhus under den kalla årstiden. Blev jag ändå medlurad på något skoj, så fick jag alltid låna varma handskar, skoterskor, hjälm, täckbyxor eller vad det nu kunde vara av någon annan. Det slog mig aldrig in att jag kanske borde införskaffa egna. Skulle jag köpa - eller önska - mig kläder så var det snygga stadskläder som gällde. Något annat fanns liksom inte.

Men så träffade jag min blivande man, vars familj hade fjällstuga, gudbevars. Så jag fick ärva min svågers urvuxna skidkläder, och var nöjd i flera år. Jag till och med använde dem någon gång. Och för ett halvt decennium sedan började jag väl bli vuxen, och insåg att det kanske vore trevligt med kläder som faktiskt var avsedda just för mig, från början! Så jag köpte mig till slut en fin röd jacka med tillhörande grå täckbyxor, och kände mig rik. Det fortsatte med att jag skaffade egna handskar, tillräckligt varma fulskor och flera mössor. Och helt plötsligt så blev allt så mycket lättare. Jag höll mig ju varm när jag var ute, men trivdes ändå med vad jag hade på mig!

Och nu håller alltså mitt första egna skidställ på att sjunga på sista versen, och det gör mig så glad. För inte nog med att jag kommer att få nöjet att shoppa nya kläder - jag kommer också att ha en alldeles egen uppsättning fulkläder som jag inte behöver vara rädd om! Jag kan med gott samvete stå nära årets majbrasa med fuljackan utan att behöva vara rädd om den (vilket ju tydligen inte var min starka sida i alla fall...). Och jag behöver inte vara rädd för att slita hål på brallorna om jag ska vara med och dra fram ris att lägga på nämnda brasa, eller hålla på med andra oömma aktiviteter. Och jag törs testa olika impregneringsmetoder på dem utan att vara rädd att förstöra plaggen.

Mina handskar hade jag också nött ut så att det bara återstod ett tunt tyglager längst framme vid fingertopparna. Det betyder att jag har använt dem flitigt, och då känner jag mig stolt över mig själv.

Jag håller sakta men säkert på att arbeta bort den lata innesittardelen av mig, även om det går långsamt. 

En dag kanske jag rentav kan bli en sådan som kommer att ha kläder att låna ut...