Klockan var kvart i julafton. Jag hade sagt godnatt till föräldrarna och barnen uppe i storstugan, och var efter en avstickare in på damernas ute i skogen nu på  väg ner till lilla friggeboden nere vid vägen för att lägga mig att sova. Och världen var med ens så overklig. Midvintermörkret lyste med sin frånvaro. Fullmånen lyste så starkt att jag som stadsmänniska hade svårt att förstå det. Färgerna på mina kläder var tydligare och klarare än i den skumma belysningen på dans. Skuggorna var knivskarpa som på dagen. Utsikten över sjön var bättre än när det småsnöar på dagen.

 I ett fåfängt försök att fånga detta magiska hämtade jag kameran, och tog denna bild utan blixt, mitt i natten. Visst är den bara ett mörkt blurr så här i efterhand, men den kommer ändå att hjälpa mig att minnas den där känslan. Och återigen blir jag lite ledsen över alla sådana nätter som totalt går mig förbi hemma i stan, flera gånger om året. Vi är så många som gått miste om så mycket. Som har slutat tro på månljuset.

I

Och isarna sjöng, både denna natt och nätterna som följde. Det lät som om det var fullt med enter i nejderna, som talade till varandra på gammelentiska. Jag gick ut och ställde mig på bryggan och lyssnade på Bygdeträsket, mitt i natten. Länge stod jag där och förundrades. Ibland blev det alldeles tyst igen, och allt var som vanligt. Men så tog det fart igen, och det smällde och dånade i isen, både långt borta och nära. En gång smällde det till mellan mig och land, så att det skakade till i bryggan som jag stod på, och hjärtat flög upp i halsgropen. Härligt!

Det var verkligen en magisk natt. Vinternatt, men ljust. Inga ljud förutom de från isen och en hund som skällde då och då någonstans på andra sidan sjön. Inte en bil, inte en skoter, inget vindsus från träden, och inga ventilationsfläktar som surrade.  Bara jag och naturen, och efter en stund min mans knarrande fotsteg när han också sagt godnatt och börjat gå ner mot sovstugan.