Vädret i fjällen var fantastiskt under sportlovet.  Solen strålade från klarblå himmel och skidbackarna var perfekta.

Det var därför med viss vånda jag i början av mars loggade in på Facebook och såg alla vänners underbara sportlovsbilder medan jag själv var kvar i stan och jobbade. Med så härligt sportlovsväder, hur stora var då chanserna att påsken också skulle bli fin? Med tanke på min vanliga tur - närmast försumbara!

Men som vi vet så här i efterhand, har ju hela mars varit helt osannolikt vacker på många håll. Må vara att vintern söderut varit den kallaste och längsta i mannaminne, men här uppe har det helt enkelt varit riktig vinter, utan att för den sakens skull vara smällkallt. Så vädret höll sig även över påsken. Soligt, vindstilla och perfekt snö, och hela familjen frisk. Vad mer kan man begära?

Utsikt över Drommen

Och den här gången kom vi äntligen iväg på en lite längre skotertur också, till den lilla Anarisstugan. Om jag inte missminner mig är det STF:s minst besökta fjällstuga, så det gjorde att det kändes extra bra att vara en av dem som faktiskt tittar in. Maken har velat åka dit i många år, men det har liksom aldrig blivit av. Är vädret tillräckligt bra så är det ju lätt hänt att man hellre håller till i slalombacken... LIte fusk förstås att inte ta sig dit för egen maskin, men just den här dagen åkte vi och mötte väldigt svarta och hotfulla moln, och med tanke på hur snabbt vädret kan slå om i fjällen var vi glada att dels kunna gå in i fjällstugan och fika, dels att vi kunde ta oss åtminstone någon kilometer av de dryga två milen innan snöyran hann ikapp oss. För det var inte roligt när den väl gjorde det.

Det var barnens första besök i en fjällstuga av det här slaget, och de var rätt imponerade av hur välordnat det var i all sin enkelhet. Att det sedan också fanns godis till försäljning PLUS att mor råkade ha kontanter på sig var ju inte heller så dumt. I stugan övernattade några yngre tjejer, som var ute på skidtur när vi kom och sökte tak över huvudet en stund.

Anarisstugan

Men visst gav det mersmak, och man blir sugen på att återvända någon gång under den myggiga årstiden.

Överlag var det som om livsandarna återvände på ett nästan religiöst sätt av den här påskledigheten. Orken och lusten kommer som ett brev på posten när man får vistas bland fjällen, och man kan inte riktigt hålla sig tills det blir barmark, och man får tusen uppslag och ideer om vad man ska göra, platser man vill se, tältplatser man vill prova, bär man vill plocka, fiskar som ska dras upp, leder som ska rödmarkeras och kläder och mat som ska testas i fält. Och peppar peppar - nu har jag satt saxen i silnylonet och klippt till bitarna till mitt lilla enmanstarptält (Drommen 1), som legat i malpåse i hemska fyra år. Tänk så fort tiden går när vardagen bara rullar på och man inte gör något speciellt...

Just ja. Jag skulle ju nämna nackdelen med det vackra vädret också. Det blev på tok för mycket skidåkning. Jag blev kvar i backarna liiite för länge varje dag, trots att kroppen protesterade, vilket tyvärr ledde till att jag fortfarande har ont i knäna och ryggen. Det är som man säger - är huvudet dumt får kroppen lida! Och mina hemska knän som kan ta år på sig att bli bra... Just som lusten kommit att börja ge sig ut och springa sig i form, tvingas jag inse att jag nog måste försöka få upp flåset på annat sätt. Under tiden ska jag sy tält. Och planera sommarens genomresa i Alperna. Äntligen ska jag få se Liechtenstein!

Tjingeling!

Utsikt från Hovdeshögen, med Åreskutan till höger mot horisonten