Det är kul att det händer saker i skidorterna även sommartid. Visst var det en besvikelse att vårt favoritställe Hovdebuan (som brukar ha kattungar, getter och servering) inte hade någon verksamhet den här sommaren, men det finns ju annat som lockar. Hästar till exempel...
En trevlig tjej som heter Elsa har ett stall med ett gäng hästar som man kan hyra för längre och kortare turer i trevlig fjällmiljö. Den kortaste är en halvtimmes nybörjartur, som även passar för barn. Eftersom jag kände mig generös, och har en och en halv hästtokig tjej hemma, så hade jag tagit på mig spenderarbyxorna och bokat en tid på fredagseftermiddagen för mig och flickorna.
Ida slog upp ögonen tidigare än vanligt den morgonen och frågade genast "När ska vi rida?". Hon hann fråga ganska många gånger till innan klockan blev tre...
Vi har som sagt en och en halv hästfanatiker hemma. Ida räknar dagarna tills hon blir tillräckligt gammal för att få börja på ridskola. Ylva har redan gått fem gånger, och på de fem gångerna hann betyget sjunka i fallande skala från "Det här är det bästa jag har gjort i hela mitt liv!" till "Snälla mamma, tvinga inte dit mig en gång till". Till slut kröp det fram att hon tyckte att det var tråkigt att rida, men roligt att kratsa hovar och rykta päls.
Vi dök upp vid stallet i god tid för att hinna vårda hästarna själva. De hade just kommit tillbaka från en heldagstur på fjället, så de var lagom slutkörda för att bära tre blåbär på ryggen en halvtimme. Ylva fick rida på en häst som hette Ida, vilket vi tyckte var omåttligt roligt.
Här går Ida först med ledd häst, sen Ylva och så jag. En kvart åt ena hållet och en kvart åt andra hållet.
Helt lagom för oss. Till och med Ida var nöjd och tjatade inte om att få rida mer. Och jag börjar känna mig gammal, för mina gamla kobenta knän mådde inte bra av att bändas runt hästens rultiga mage. Det gjorde lite ont i flera dagar efteråt, men det var det ändå värt. På en halvtimme hinner man som storstadsbo känna sig ganska tidlös och ett med naturen där man sitter på bara en enda hästkraft.
Vi sade tack och adjö till hästarna, och gick ner och kastade lite stenar i vattnet under bron som går över Storån. Via några blåbärstuvor gick vi sedan ut på bryggan där hyrkanoterna ligger. Vattnet var alldeles klart och stilla, och solen sken. Vi låg länge på mage på bryggan och tittade på fiskarna. Jag tror att det var lite öringyngel eller nåt. De flesta var prickiga i alla fall.
Vi hade gott om tid, och jag hade sett att man kunde hyra kanoterna för 50 kr per timme. Det tyckte jag var ett alldeles lagom pris för att man skulle känna att man hade råd med ett infall, så jag föreslog en liten kanottur. Ida blev eld och lågor, medan Ylva sa blankt nej. Och då blev det ju en lång diskussion om det här med majoritetsbeslutens vara eller icke vara. Som enväldig domare bestämde jag att principen om majoritetsrätt sätts ur spel när det är pengar inblandade. Jag lägger inte ut pengar på att ge mig ut på en tur som blir förstörd av att ett barn är på uselt humör. Dessutom har vi ju egen kanot nere vid stugan. Enda anledningen till att jag inte velat ta fram den var att det var så sanslöst högt vatten - och därmed väldigt strömt - nere vid utläggningsplatsen, att jag inte skulle kunna manövrera kanoten ensam med två barn i den. Vi lägger nämligen ut kanoten tjugo meter från forsens början. Och drunkna låter man ju gärna bli.
Sedan visade det sig att Ylva inte hade något emot att paddla, men hon ville inte göra det utan pappa. Jag vågade inte fråga om det berodde på att hon inte litar på mig som paddlare (hmpf!) eller om det var för att det var synd om pappa som var på jobbet och missade allt skoj. Jag gissar på det senare.
Några timmar senare kom äntligen far i huset. Det blev en sen middag, eftersom vi väntat in honom, som först skulle jobba hel dag och sedan köra 25 mil innan han kunde slänga sig ner vid dukat bord. Skönt att fira fredag och sprätta vindunk! Men det blev som inget av att sitta och fredagsrelaxa, utan direkt efter maten gick vi ner och tog ut kanoten istället, efter att vi berättat hur vi haft det under dagen, och att vi inte fått paddla utan far. Vinet fick helt enkelt vänta.
Och visst var det strömt i början, och visst hade jag träningsvärk i armarna ett tag efteråt, men det var riktigt riktigt härligt!
Sjön låg spegelblank, och vi såg vad vi tror var bävervak nägra gånger.
Den allra första gången jag var här, medan min man fortfarande var en veckogammal semesterflört, hade vi turen att se en bäver en lång stund precis framför kanoten. Det har inte hänt sedan dess, men man håller ju ögonen öppna. Det plaskade till ordentligt några gånger precis vid motsatt strandkant.
Ingen dum utflykt en fredagskväll. Bra uppladdning inför morgondagen...
