Lördag. Födelsedag. Enligt vad som nu blivit tradition så ska Ylvas födelsedag alltid firas i Bydalen. Och istället för blommor i en vas på brickan medmorgonfikat, får hon en bukett blåbärsris.

Lite senare på dagen kom kusinerna och farföräldrarna, och mellan allt ätande hann vi med lite lekar. Den så gott som öde  gräsplätten mellan uthyrningsstugorna lämpade sig väldigt väl för "Pepparkaksgubbar" och andra grupplekar.

Sedan kom vi till det här kruxiga. Det är Ylvas födelsedag. Samtidigt har jag tidigare under sommaren lovat Ida en tältnatt bara hon och jag. Detta är sista chansen, för dagen efter ska jag åka hem och börja jobba. Och jag kunde ju inte gärna ha tältat tidigare med henne, eftersom det hade inneburit att jag lämnat Ylva ensam hemma över natten. Det hade säkert gått bra för henne, men inte för mig.

Men med tre kusiner i stugan så visade det sig att Ylva inte skulle sakna vare sig mamma eller den där jobbiga lillasystern särskilt mycket, så vid niotiden när det började bli dags för kvällsfika, packade jag och Ida våra ryggsäckar och traskade ut i det fria. Ut i lugnet och tystnaden. Det är trevligt att vara många i en liten stuga, men jag är som sagt lite ljudallergiker, och mår inte riktigt bra av stojet.

Vi gick rakt över dalen och upp i slalombacken. Det var blött och slaskigt, och nu hade myggen också vaknat till liv igen. Ida var trött och hungrig och tyckte att det var jobbigt - förstås!

Den här gången var det tekniken som räddade turen.

1. Min mobiltelefon med tre animerade kortfilmer i. Det blev några film- och godispauser i backen.

2. Far i huset hade med sig fyra stycken walkie-talkies, och vi fick ta med en av dem. Var tredje minut tog Ida fram den.

"Pappa! Pappa, hör du mig? Ida till pappa, kom!"

Och den snälla pappan svarade tålmodigt varje gång.

Till slut kom vi i alla fall upp till barnbacken, där marken är tillräckligt plan för att man ska kunna sätta upp ett tält. Mitt stora bekymmer var att hela den tältbara ytan var full av Kung Karls Spira. Någonstans i bakhuvudet väste en liten röst:

"fridlyst.....friiiiidlyyyyst"

Var det så? Och vad innebär det egentligen? Jag vet ju att man inte får gräva upp fridlysta växter, eller ens plocka dem. Men hur är det med tältning? Får man tälta på fridlysta växter?

Nåväl. Solen var på väg ner, barnet var trött och hungrigt och det var jag också, så jag slutade vela och satte upp lilla tältet där Ida tyckte att det skulle stå. Fort var he gjort!

Vi hann in precis lagom till att det började regna - vart nu det regnet kom ifrån.

Så här glad och lycklig blev Ida över att äntligen få lite kvällsfika, och över att äntligen få tälta med mamma. Jag hade ju utlovat den här tältnatten som en muta. Tidigare under sommaren hade Ylva och en kompis till henne tältat hemma på gräsmattan, och då ville ju inte stortjejerna ha en lillasyster med. Jag fick Ida att stanna inne då, mot att hon skulle få sova med mig i röda tältet nån gång senare under sommaren.

Sedan vi krupit ner i sovsäckarna läste jag ett kapitel ur hennes hästbok, i skenet från lampan på min mobiltelefon. Den är verkligen bäst i världen!.

(Jag trodde att jag skulle hinna sy fast lappen på tältet, men det har inte blivit. Men MED kom den i alla fall. Man måste kanske testa och se var den gör sig bäst...)

När vi släckt och sagt godnatt var det mysigast i världen. Regnet smattrade lite lätt mot tältduken. Det var vindstilla, alldeles mörkt (!), lagom varmt i sovsäcken och mjukt och gosigt på det fridlysta underlaget.

Lik förbannat kunde jag inte sova!

Nu börjar jag verkligen bli lite orolig över min oförmåga att sova i tält. Kroppen klarar helt enkelt inte av att gå ner i viloläge. Pulsen går inte ner, och hjärnan spinner på högvarv med en massa konstiga tankar.

Undrar om det är så att jag inte tål för höga doser av frisk luft nattetid? Nåja, så länge jag "vaknar" utvilad så må det väl vara hänt, men det är jävlar så störigt.

Ida snarkade i alla fall gott hela natten.

När vi vaknade hängde regnmolnet tungt över oss, så frukosten (och lite godissnören...) avnjöts inne i värmestugan, som lyckligtvis var öppen.

Och så åkte walkie-talkien fram igen, förstås. När Ida hade fått i sig några tuggor av mackan och lite att dricka så orkade hon inte längre. Då ville hon hem.

-Men då får vi packa ryggsäcken först, sa jag, och sa åt henne att hämta sovsäcken så att vi kunde packa ner den.

Tänk så fort något går bara man har viljan. Hon blev klar i ett huj, och så sprang hon iväg nerför slalombacken, medan jag åt klart min frukost och rev lägret.

Det var rätt behagligt att få vara för sig själv och ta lite tid på sig. Jag kunde ju passa på att fota en blomma när jag ändå var på väg ner. Vacker är den, men jag har ännu inte hittat vad det är för sort.

Halvvägs ner i backen får jag syn på par glada barn. Det är Ylva och hennes kusin som kommit för att möta mig. Trevligt! Och så har jag helt plötsligt nya barn som tycker att det är kul att prata i walkie-talkien. Fast de pratar med Ida, som vid det  här laget hunnit hem till stugan.

Väl nere vid bron stod vi och kastade lite blommor och pinnar och lekte Nalle Puh-leken.

Sen kan man ju ha synpunkter på barnens klädsel. Efter att själv ha fått skrubba sina vita skor rena så kommer Ylva nog aldrig mer att ha på sig finstrumpbyxor och springskor när hon ska testa hur långt man sjunker ner i leran...