Det har blivit en ovanligt lång sommarledighet för mig i år, eftersom jag hade kvar föräldradagar som skulle brinna inne 1/8 om jag inte tog ut dem. Och efter att ha varit hemma en vecka i Sundsvall med lediga barn men arbetande make stod jag inte ut längre. Det blir bara ett evigt trampande och väntan på att han ska komma hem från jobbet. Så jag gör som jag brukar - packade ihop ungarna och slängde in dem i bilen. Den här gången for vi till Östersund, och därefter vidare till Bydalen.
Härlig känsla att komma till stugan sent en alldeles underbar onsdagkväll. Solen sken, det var varmt och vindstilla och myggen verkade ha flugit vilse, för vi såg knappt en enda. Framför mig hade jag två hela dagar på tre man hand med tjejerna, innan resten av storfamiljen skulle komma efter.
På torsdagen tänkte jag att vi skulle göra ett nytt försök att traska upp på kalfjället ovanför Fjällhalsen. Jag var lite ängslig, för vid det förra försöket gick det ju inte helt smärtfritt - vilket man kan läsa om här: http://www.utsidan.se/blogs/ohrnellsblogg/11140.htm
Den här dagen regnade det åtminstone inte, och barnen verkade faktiskt lite tända på idén. Trots det fick vi en lite avig start. Det var - trevligt nog - trångt på parkeringsplatsen där vi skulle ställa bilen. Jag hade precis sagt åt Ylva att hon skulle vara försiktig med bildörren så att hon inte skadade bilen bredvid. Och vad händer tre sekunder senare?
Det var en ny fin bil...
Suck. Efter att ha skällt och tjafsat lite och förklarat att det nog INTE räckte med att lämna en hundralapp ur Ylvas plånbok, utan att detta skulle bli DYRT, gav vi oss iväg på stigen upp på fjället, lite halvsura på varann.
Och så är det ju som det är. Det ÄR brant och jobbigt att gå uppför. Så Gud vare lov och tack att det alltid är gott om blåbär den här tiden på året.
Ibland tror jag att dessa barn skulle kunna göra vad som helst bara man lockade med blåbär. Det tog oss åtminstone hela vägen upp på fjället. Då var orken slut, och vi började leta fikaplats. Vi mötte en man som kunde tala om att det bara var en liten bit kvar till en bäckravin, så då fick vi lite nya krafter.
Det var verkligen ett optimalt ställe. Det hade börjat blåsa ganska friskt, men nere vid vattnet i ravinen var det nära nog vindstilla. Jag började rigga Trangiat och fixa med lunch, medan barnen ystert gav sig ut på upptäcksfärd.
Och när de stod däruppe på kammen i snålblåsten under gråa moln och ropade "MAMMA - VAD VACKERT DET ÄR HÄR! DET ÄR JU HELT FANTASTISKT!!!", då kände jag att nu kommer payoffen. Det har varit värt att tvinga med dem när de inte har velat ibland. De ser storheten i naturen, mina barn. YES!
Så med viss bävan lät jag dem ta med fleratusenkronorsdigitalsystemkameran med sig uppför den branta ravinen - som ibland krävde att de gick på alla fyra - för att fota lite medan jag väntade på att vattnet skulle börja koka.
Så här kommer lite bilder som barnen har tagit. Första bilden blev av Drommen:
Ida (som synes är ravinen ganska brant)
Ylva ser nästan högtidlig ut. (Eller Amish - men för dessa tjejer är det kjol eller klänning som gäller året om, så jag bråkar inte när vi ska ut.)
Blodrot
Och så knäppte de på mig.
Sedan vankades nudlar och varma koppen. För skojs skull hade jag tagit med mig lilla metaköket också, bara för att se hur det gick att koka vatten på lite högre höjd. Till att börja med gjorde jag säkert av med 10 tändstickor innan jag fick den rackarns tabletten att börja brinna, och innan vattnet var varmt hade vi redan ätit klart. Men på pin kiv använde jag det vattnet till min pulvercappuchino.
Eftersom alla nu var mätta och belåtna och på gott humör (samtidigt), kändes det som ett lysande tillfälle att låta barnen ta hand om sin egen disk för första gången. Jag visade med några ormbunksblad hur man kunde använda dem som diskborste, och det var ju kul.
Sen lekte barnen lite runt bäcken medan jag packade ihop. Nu hade det ju dessutom börjat regna lite lätt. Och jag hann precis tänka "Vilken tur att ingen har blött ner sig", innan Ida kom smygande med svansen mellan benen och ena benet dyngsurt... Som tur är så har hon en snäll storasyster som lånade ut sin ena yllestrumpa, och med en torr strumpa i en blöt stövel gick det faktiskt bra att ta sig ner till bilen igen.
Dagen efter var det Idas dag...
Fotnot: Vi har ännu inte fått veta hur mycket vi blir skyldiga för den pajade bildörren. Usch.
