Men över till en fundering. Något jag insett med tiden där nere är att jag, eftersom jag mestadels bodde ensam i ett torp på landet, kunde känna mig mer obekväm och lite rädd än när jag bor i tält. Vilket är en lite spännande upplevelse måste jag säga. Jag vetinte varför denna känsla dyker upp, men jag tror min längtan till berg och fjäll börjar ta över. Det är nog så att jag behöver komma ut och bo i tält ett par dagar, minst, och känna in den fantastiska luften, tystnaden, kok kaffe och att kunna dricka vatten ur bäckar och bara vara. En stuga på fjället är en annan femma, där trivs jag oftast också helt okej men bäst i tält eller under bar himmel. Vart trivs du bäst? inomhus eller utomhus? 

Det känns så kul att hitta något jag tycker om och bara vill göra mer av, lära mig mer och bli starkare. 

Hann hälsa på i Sundsvall i två dagar innan jag packade mina väskor och befinner mig numera på en liten gård i Skåne och varvar tid på klätterhallen i Malmö, jobb, hitta på grejer med likasinnade tjejer i Skånes omnejd med skogen och tystnanden jag har. I det lilla vita torpet med rött korsvirke är jag omringad av åkrar och skog nu under maj månad. Oändliga möjligheter att bara gå ut och sätta sig på en sten och njuta av fågelkvittret, en fin solnedgång över åkern eller ta en springtur och springa vilse. Det går, jag höll på göra det i förrgår när jag i  överenergi sprang iväg och följde en stig jag aldrig sprungit på förut så att jag fick ta samma väg tillbaka. Men det gjorde ingenting för det var fint och ett litet äventyr i sig. 

Ungefär som min turskidspremiär för året igår kring Fröå med samma kompis som jag tog min absolut första turskidstur med förra året, där blev det också lite av ett äventyr. Vi tog oss iväg vid två tiden och fick leta vår väg förbi bäckar och träd, det var puder, tyst och stundtals blåsigt. Det blev vindskyddshäng och fika när mörkret smög sig på och stjärnorna kom fram. Påväg tillbaka faceplantade jag med pannlampan på mig så näsan fick en smäll när jag for nerför backen vid vindskyddet. Sånt som händer. När det var mörkt och vi tog oss tillbaka i pannlampornas sken blev det en annan upplevelse, vi stannade och slog av våra pannlampor och tittade upp på den mörka himlen och stjärnorna för att njuta av att bara vara. Jag tycker så himla mycket om att hitta äventyr i det vardagliga, det finns äventyr i allt. 

I måndags hade vi innedag, vilket gav mig lite myror i brallan eftersom det var väldigt fint väder ute. Så direkt efter skolans slut, som förövrigt var en föreläsning med Lars Larsson (National Geographic Explorer) och väldigt intressant och lärorikt, gjorde det mig ännu mer peppad på att sticka iväg vid femtiden även om solen inte skulle finnas kvar alltför länge till. Jag fick med mig Humlan och Andreas ner på Åresjön, solen var fortfarande kvar och vi paddlade över sjön och en bit ner mot Brattlands hållet för att se byn och skutan från en annan vinkel. Det var fortfarande relativt stilla och lugnt på sjön och solen försvann inte förrän efter en liten stund. Vi tog oss iland och lutade oss mot kajakerna under tiden som vi förberedde middagen och njöt av utsikten tills det var dags att resa tältet och Andreas paddlade tillbaka. Stjärnorna började dyka upp och vi satt där en bra stund innan det var dags att krypa ner i sovsäckarna. På morgonen när vi vaknade var det tjock dimma över sjön så det var mäktigt att öppna upp tältet, tyvärr hann vi inte iväg innan dimman släppt, det hade varit roligt att navigera i den. Istället sprack det upp åt Mullfjällshållet och vi fick en vacker paddling tillbaka. Det vart ett riktigt bra beslut.