Det behövs mer girlpower därute och jag har hittat väldigt många kvinnor som gjort fantastiska bestigningar av berg, första expeditioner etc under 1900-talet som jag aldrig hade hört om tidigare just därför att vi tenderar att glömmas bort eller inte nämnas lika mycket ibland. Såsom Elizabeth Coxhead, Nea Morin (t.ex enda kvinnan i en expedition 1959 till Ama Dablam), Elizabeth Le blond (t.ex var med och startade Ladies Alpine club i Schweiz 1907) som alla gjort väldigt mycket intressant med tanke på deras förutsättningar.
En 22årig tjej som har myror i brallan och svårt att sitta still, ser det mesta som att det går att göra till ett äventyr och tycker det är otroligt roligt att lära känna nya människor.
Hallådär, här är en 24 årig pratglad, utåtriktad och energisk tjej som pluggat Vildmark & Äventyrsguide i Åre och numera är utbildad fjälledare & guide. Testar gärna mina egna gränser och har väldigt mycket myror i brallan så sitter helst inte still för länge innan jag hittar på något. Befinner mig i Jostedal på somrarna och just nu i Björkliden vintertid.
Sover hellre utomhus än inne.
Intressen: Alpinism, Klättring, Friluftsmat, Expeditioner, Vandring, Turskidåkning, Navigering, Mountainbike, Multisport, Paddling, Foto, Löpning, Utförsåkning, Resor
Kategorier:
Etiketter:
Annan aktivitet, Cykling, Expedition, Foto, Fysiskt träning, Guide, Klättring, Läger, Lättpackning, Löpning, Paddling, Skidor, Vandring, Vågsurfing, Väder, Webbplats, Äventyrare
Etiketter:
Fjällfest, Glaciär&kajak, HärligaLappland, Inspiration, Jämtlandstriangeln, Klättring, Kvinnliga äventyrare, Projektarbete, Spontant, Tur, Äventyr
Kvinnlig äventyrs inspiration
De sista sidorna av den 364 sidor innehållsrika ”Space below my feet” (1961) är till ända och jag kan inte sluta fascineras av denna fantastiska kvinna bakom boken, Gwen Moffat, en av världens första kvinnliga bergsguider. Som i 20-års ålder droppade ut från armen och drevs av sin passion för berg och äventyr och levde därefter. Hon är en sann inspirationskälla på alla plan och att läsa om hennes olika klätteräventyr, hitch hikes, boende i stugor i skogen i princip helt utan pengar, när hon genomför sina första klättringar som förste man, utan vare sig sele eller hjälm utan repet runt magen och att de klättrade under förutsättningar man knappt kan föreställa sig idag. Det var pure climbing. Min redan växande dragning till alpinism och glaciärer bara växer och hon är utan tvekan en påverkan i att jag ska fortsätta. Inte sätta gränser utan se möjligheterna vilket gäller det mesta här i livet, inte bara äventyrsmässigt utan det mesta man vill göra vad det än kan vara. Jag har länge hört av mina kompisar: ”jag vill också göra det du gör, det verkar så himla kul.” Men gör det då? Säger jag samtidigt som jag får till svar att det går inte för att de har heltidsjobb osv, ibland får man offra saker för att vinna annat. Det ger en mer i slutändan. Det är därför jag själv valt att bli guide, för att jag brinner för äventyr och att dela med mig av det och försöka peppa och inspirera andra att vidga sina vyer.
Slettemarkspiggen via Slettemarkskampen
Nu när höstens färger börjar pryda Norges fantastiska natur och min säsong hos Icetroll för denhär sommaren är över är det dags att utforska mer av Norge. Efter att ha städat ur vårt guidekollektiv och rullat ur underbara Jostedalen tog min vil, Haggan, mig till Fondsbu. Fondsbu ligger i södra delen av Jotunheimen och här jobbar min kompis Lisa. Vi bestämde oss för att ta en långtur igår och fick hit min kollega Matias dessutom. Väderleksrapporten visade molnigt, lite regn, inte så blåsigt men att det skulle skina igenom sol under dagen. Kring 9 på morgonen traskade vi iväg från Fondsbu, längs med sjön Bygdin och i alla nyanser av orange. Anmarschen var låååång men vacker innan vi nådde foten av första lilla berget på 1850 möh som vi skulle ta oss över påväg mot Slettemarkskampen. Det var dimma, halt och mycket scramble. Vidare upp mot Slettemarkskampen möttes vi av massvis med snö, ripor, nyfikna vesslor och vi fann vår väg upp till kammen som var helt täckt med snö. Fortfarande molnigt och på gränsen till whiteout nådde vi Slettemarkskampen (2032m). Utsikten därifrån sägs vara fin men vi såg inte så mycket just då. Därefter hittade vi oss neröver mot ryggen till Slettemarkspiggnenocy repellerade oss ner och scramblade över. Sista stigningen upp innehöll endast snö, vi kröp på alla fyra ibland och letade stabila stenar att hålla oss i. När vi var på förtoppen sprack det upp och blev BLÅ himmel och sol ovanför molnen. Vi kunde se alla 2000m+ toppar sticka upp över molnen som små upp och ner vända glasstrutar. Som ett stort fluffigt duntäcke täckte allt vi såg. Sista kammen och själva Slettemarkspiggen (2164m) var dagens krux då det var lite klurigt och väldigt smalt. Vilken pangdag vi hade och time ing att nå toppen precis då. Vägen tillbaka vart spännande då vi möttes av dimmen igen innan vi kom under molnen och solen lyste upp alla toppar och dalar i magiska färger och Matias var hungrig som en femåring och undrade hur långt det var kvar i evigheter samtidigt som han sa "what tha hack are you having for breakfast because your'e always so energetic".
Ett stort steg i rätt riktning
Igår var det ett stort steg framåt i min klättring. Efter att jag och Ida sprungit runt hela klippan i Hell på äventyrs promenad och letat eventuella möjligheter att sätta topprep insåg vi att det verkligen är ett sportklätterparadis. Vilken fantastisk stenkvalitet och så mycket roligt att klättra. Jag och Ida gjorde oss redo för att jag skulle göra min sportklätterdebut, lite pirrigt och nervöst men mest taggad var jag. Först testade jag att hänga i quickdrawen i första bulten för att få in känslan och sedan gick det som på räls upp till ankarpunkten. Jag hade klarat min första sportklätterled, utan att tappa fästet eller känna mig rädd och osäker. Det var en sådan otroligt härlig känsla att stå där uppe och titta ner på Ida och prata med henne, vara totalt bekväm och säker på vårt teamwork och göra ankaret innan jag kopplade in mig och Ida tog ner mig på marken igen. High five, hjärtat som slog i 220 och lycka i hela kroppen med ett leende i hela mitt ansikte. YES. Nu vill jag bara klättra mer. Och mer och mer. Det började regna så vi packade ihop och tog oss ur vår bubbla vid klippan för regnet öste ner påväg till bilen. Men vi alla tre var lyckliga, för vilken eftermiddag det hade varit. Hur brukar ni känna när ni klarar av något som ni väntat länge på att få göra?
Idag regnar det, är grått och mulet utan att det gör speciellt mycket. Det kommer betyda fysövningar & planeringshäng. Jag är en av många ambassadörer för kvinnliga äventyrare och vad passar inte bättre än att sitta i planeringsmode med Ida inför höstens äventyrs resa. Mer om det när mer är klart men vad det kommer innehålla är nog rätt tydligt, klättring.
När man trivs bäst ute
Nu har min tid i Skåne bytts mot att göra en liten roadtrip norröver innan jag ska göra mig redo för att fara över till Norge. Min lilla mini roadtrip till Sundsvall kommer bestå av att hälsa på kompisar och att besöka klätterställen jag åker förbi för att utveckla mig själv. Var förbi Kjugekull idag och där finns massa kul och utmanande. Åka bil långt ensam är lite rastlöst om man har myror i brallan som mig så därför utnyttjar jag det till max. Det är ett bea tips om man har tid & möjlighet. Den största delen av tiden har jag spenderat med tjejkompisar och på äventyr, antingen i klätterhallen eller ute på klippa, sprungit, jag har testat boulderblocken inne i centrala Malmö, jobbat lite, varit i Habo Ljung och testat lite av grunderna för att övergå från snö till surfkite och gjort vardagsäventyr som att lära mig bättre att stå på händer och gjort chins i trappor osv.
Men över till en fundering. Något jag insett med tiden där nere är att jag, eftersom jag mestadels bodde ensam i ett torp på landet, kunde känna mig mer obekväm och lite rädd än när jag bor i tält. Vilket är en lite spännande upplevelse måste jag säga. Jag vetinte varför denna känsla dyker upp, men jag tror min längtan till berg och fjäll börjar ta över. Det är nog så att jag behöver komma ut och bo i tält ett par dagar, minst, och känna in den fantastiska luften, tystnaden, kok kaffe och att kunna dricka vatten ur bäckar och bara vara. En stuga på fjället är en annan femma, där trivs jag oftast också helt okej men bäst i tält eller under bar himmel. Vart trivs du bäst? inomhus eller utomhus?
Klätterapa på g
Kontraster till gårdagens klätterhäng ute i Kullaberg med att springa runt på gräsmattan i strålande sol med gräsklipparen och musik i öronen som överröstar ljudet. Igår var en bra dag, ta med tok sköna och peppade människor ut i lagom varmt och molnigt väder till för dem ett helt nytt område och klippa. Förra gången blev jag i princip stekt så folk tror att jag varit utomlands med min vänstra axel. Igår blev det topprep dagen till ära och vi maximerade dagen. Jag lyckades dessutom genomföra en av mina hårdaste leder någonsin, vilket kändes helt fantastiskt kul. Att bli sådär lagomt utpumpad, får tänka inför varje move och verkligen LETA efter nästa flytt, sätta kroppen i alla möjliga olika lägen för att ta sig upp. Helt klart dagens bästa. Jag vill bara göra mera. Det ger en sådan kick. Nu har jag dessutom beställt min första crashpad och jag kan inte vänta på att få ta mig till Kjugekull och testa den så fort den kommer.
Det känns så kul att hitta något jag tycker om och bara vill göra mer av, lära mig mer och bli starkare.
