Värsta/sämsta friluftsminnet

Bara för att kontra med ett bra minne:

Häromåret var jag tillsammans med min farbror och hans kusin, uppe en sväng i Padjelanta och vandrade och fiskade. Inte heller någon jättelång resa men på 5 dagar hade vi gått runt 7 mil eller så, så vandrat hade vi gjort.
Vi kom ner för berget, rakt på Stipok-bäcken och tänkte fiska oss nedströms. (nu vet jag att det var fiskeförbud här men vi pratade med en same som inte verkade bry sig)

Till slut kom vi till Kutjaure och gick en sväng till STF-stugan för att säga hej och ta en paus.
Kusinen vår bor i Åkersberga och tål verkligen inte Göteborgsmålet, och vad tror ni vi får höra vid stugan? "Välkommen till Kutjaure" på den bredaste Göteborgskan man kan tänka sig.

På kvällen gick vi uppströms en bit efter Voujatätno och slog upp tältet. Där satt vi, vid tältet en fin sommarkväll, inga mygg, en liten eld och drar farbrorn fram pannkaksmix!
Kusinen fyllde år och han hade planerat med plättar (ni kanske säger pannkaka) och det åt vi och tittade på Kisuris toppen. Vilken kväll!
 
Har väl ett par jobbiga ögonblick som efteråt också satt sig som minnesvärda situationer. Nedan är tre av dessa:

1.) Ett var i vintras. Skidade ensam med pulka från Katterjokk i början av februari. Hade mina budgetskidor som egentligen är för smala för fjällturer men de brukar funka så länge som jag hittar skoter- eller andra skidspår. Hade köpt ett par stighudar i sista minuten men hade svårt att hitta fästen som passade den trubbiga spetsen. På fjället fick jag inte till en bra lösning och ringen ville fortsätta upp på skidan.

Dessutom började det snöa rejält den andra natten vilket lämnade c:a 30 cm pudersnö på morgonen. De smala skidorna bar inte alls utan jag sjönk ner 20-30 cm i varje skidtag. Dessutom funkade inte stighudarna som jag ville och jag fick ta av mig skidorna och pulsa uppåt i lössnön i motlut. Slutligen skar pulkan genom snön i stället för att gå ovanpå.

Detta var i början av februari och det var ljust i 7-8 timmar, vilket innebar att jag hade c:a 6 timmars skidande, resterande ljus tid ägnades åt lägret. Med en medelhastighet på 1 km per timme och då kämpade jag verkligen så tog det en evighet att ta mig ner till leden Unna Alakas-Abiskojaure.

Dessutom plurrade jag rejält i isen till vaderna när jag skidade över en sjö vilket också var ett äventyr i sig. Fullpackad och med skidorna nere i vattnet kändes det som att det tog en evighet att ta sig upp i säkerhet. Hade jag fortsatt ner i vattnet hade jag inte haft en chans att ta av mig skidor, stavar, ryggsäck och pulka i tid. Antar att det var flera lager is på sjön och att jag fångades upp av lager två

Tänkte ett tag att vända och ta tåget till Abisko i stället men det blev en fix idé att klara av detta.

2.) En annan gång var i januari för några år sedan där bensinpumpen till mitt MSR bensinkök slutade att fungera två dagar in i fjället från Riksgränsen. Till på råga på allt i en begynnande snöstorm. Det var rejält kallt om fingrarna att fippla med O-ring och smågrejer i den kylan. Jag fick vänta ut stormen en dag/natt och sedan gå tillbaka den sträcka jag gjort på två dagar i en dag för att jag hade slut på vatten. Efteråt så fick jag reda på att det berodde på att pumpen är konisk och att den fryser i extrem kyla och har man den ihoptryckt i sitt minsta läge så blir det ingen friktion när man pumpar sedan. Men då hade jag ingen aning om vad som kunde vara felet.

3.) Det tredje var när jag försökte göra Fjällräven Classic på 24 timmar efter att det året ha sprungit som längst 2,5 mil. Landade på 25 timmar :-( och hade ljumsk- och knäskador i 6 månader efteråt. Jag var 45 år då så det var väl någon form av 40-/50-årskris. Hade inte råd med en motorcykel. ;-)

När det händer känns det skit men efteråt så skulle man inte velat vara utan det. :)
 
Den här lappen lämnade jag i Kvikkjokk 2008 efter 8 dagar i Sarek. Gjorde en idiotisk chansning pga. opererad och ond fot och bytte till specialformgjutna sulor i mina Lundhags i sista stund. Gick sönder fötterna totalt med skavsår och fick linka hem två dagar med extremt onda fötter. Vi var en grupp om fyra och jag ville inte helt förstöra för dem så jag bad om passning över en snöbrygga och linkade sedan hem själv mot Kvikkjokk via Påreks sameviste.

Det var något helvetiskt med mygg nere i skogen så jag gick och knäckte pinnar och gjorde små myggbrasor på stigen varje gång jag var tvungen att pausa. Jag försökte pressa hela vägen till Kvikkjokk men fick ge upp när jag inte orkade mer. Tror jag hade varit igång 16-17 timmar då. Fötterna var så svullna så det var otroligt svårt och ont att både få av och på kängorna. Det där var nog värsta jag varit med om i friluftshänseende alla gånger :)
 

Bilagor

  • sareklapp.jpg
    sareklapp.jpg
    168.1 KB · Visningar: 1,383
Har ju blivit en och annan "nära paniken upplevelse" under åren, men det är nog inte det som är mina värsta minnen.

Värst för mig har de riktigt sega dagarna varit, som tex för ca 20 år sedan när vi hade regn och lätt motvind 3 dagar i rad på en paddelhajk i tunga kanadensare. Så sega, lättretliga och okamratliga mot varandra hade vårt scoutgäng aldrig varit i närheten av tidigare. Sju personer stod och tittade på medan en åttonde försökte resa ett vindskydd i regnet.

Ovanstående är nog ett av mina värsta minnen. För det var liksom inte kul alls. Eller spännande, eller någonting annat än bara kallt, surt och trist.

Sedan har det hänt en himla massa andra saker, vissa av dem nära att sluta riktigt illa. Men då har det alltif funnits ett inslag av spänning eller annat positivt att hålla fast vid i efterhand.
 
Återupplivar denna tråden!

Jag hade gått 3,6mil i Jämtlands fjällen kanske lite längre med en helt kass fotled och en total slut schäfer. Sätter mig ner och ska käka middag innan sista biten på 6km ner till den väntande skjutsen.

Tänder gasköket,häller upp gulaschsoppan och lutar mig tillbaks i väntan på att den skall bli varm. Går en liten stund när jag märker att lågan ifrån gasköket såg väldigt gul och jäkligt stor ut. Efter några sekunders intensivt studerande av lågan så förstår jag vad som händer. Byxorna brinner!!

Flyger upp och börjar vifta och slå på benet och är väldigt tacksam över att Lundhags byxorna inte brinner särskilt bra. Äter upp soppan och börjar lunka hemåt svedd men mätt.
 
För tio år sen, när jag var 18, tältade jag en gång vid klipporna över en strand i norra Spanien. Klipporna var kanske hundra meter höga och ledde ner till en dold vik vid havet. Det var en riktigt fantastisk plats med en otrolig utsikt. Tyvärr började det att åska på kvällen. Stormen var väldigt stark och blixtarna var gröna och lila när de slog ner i havet och spred sig över klipporna. Jag var helt skräckslagen, men det var i princip ingenstans att gå till.

Vid någon tidpunkt var jag verkligen kissnödig och öppnade tältet. Utanför, inte alltför långt borta, var en papperskorg och ovanpå det såg jag ett djur, ungefär lika stor som en katt, som stirrade på mig. Ögonen lyste i reflektion av ljuset av min telefon (jag hade ingen pannlampa då), djuret släppte ut ett högt skrik och sprang iväg på backbenen.
Jag stängde tältet så snabbt som jag kunde och kunde överhuvudtaget inte somna hela natten.
Vi pratade under många år om natten dår vi nästan blev träffad av blixten eller dödad av en gremlin. ;)
 
Hmm, värsta upplevelsen var också ett äventyr och en utmaning som jag minns med bade glädje men också smärta.

Gjorde vpl på I5 i Ösd. och skulle iväg på mitt livs första fjällmarsch i Jämtlandsfjällen året var 1985 och det var sommar. Platsen Jämtlandsfjällen och I gröna kläder.

Som ni nog alla vet beordras innehållet i packningen av kaptenen på plutonen sedan sker en visitation att man packat ner allt reglementsenligt. Liten chans att fuska med andra ord. :)

Vid den här tidpunkten i mitt liv var jag, som manga med mig, rätt rörlig på min fritid och spelade "tung back" i ett fotbollslag i södra sverige. Hela 59 kg tung! ;-)

Nyfikna som vi var vägde vi ju all utrustning (ryggscäk, vapen, hjälm & skyddsmask, ej. uniformen vi bar på oss) och kom fram till en net lightoackning om 36kg i ryggan. Summerar man med vapen (AK4) & hela kittet skulle jag bära runt på ung. 80% av min kroppsvikt.

Vikten gick ju an, jag var hyfsat vältränad på den tiden (inte idag dock). Men ni kan ju gissa hur vana mina fötter var (hade aldrig burit en ryggsäck med mer än 12kg någon längre sträcka tidigare).

Nåväl, vi komme riväg och traskar 1:a dagen upp till tjärnarna nedanför Sylstationen där vi slår upp det "berömda" knäppetältet (bestående av 3st. tygbitar som knäpps ihop, senare modellen, långt senare, blev till och med vattentät då den var gjort av någon slags nylonduk, dock inte våra).

Då vi hade med oss 3st. arméattacher från USA blev vi beordrade att bada för att visa att svenska sodater minsann inte bangade för lite ljummet vatten (typ +5C) :)


På natten börjar det regna, sov dock gott. När vi vaknade hade sovsäcken (Caravan dunsäck grön modell med bomullstyg) blivit blot/fuktig vid fotändan. Då sovsäcken skulle rullas ihop kan ni ju gissa hur torr resterande säck var när den packades upp nästa gång.
Regnet höll i sig i stort sett 3 dygn i sträck så möjligheten att torka säcken fanns inte.

Först näst sista dygnet sken solen upp och det blev fantastiskt väder som jag när som helst, utom då, skulle njutit fullt ut av. Men denna gången kändes allt bara jobbigt, fysiskt jobbigt. Jag fattade inte (tänkte inte) varför jag frös så förbannat. När alla andra började lätta på klädseln tvingade sjag ta på mig tjockollen men frös i alla fall.

När sista natten kom och vi skulle strida ute på fjället gav kroppen upp. Det fans ingen mer ork, även om viljan fans, så jag tvingades (mot min vilja) lämna over ansvaret (som jag och en kille delade på) för plutonen och försöka få lite vila i tältet så jag skulle klara sista dagen.

Fötterna var uppsvullna och vita. Uppluckrade av all väta. Ömmade så fort jag tog ett enda steg. Det gick endast att gå på yttre fotsulorna. Frossan kom och gick först när jag kom hem och tog tempen (på uppmaning från mor) förstod jag varför jag frusit så förannat & varit matt i kroppen. Termometern visade på straxt under 39 C.

Turen är naturligtvi minnesvärd och inte enbart ur negativ synvinkel men starten på mitt frilufsliv i Svenska fjällen hade ju kunnat starta bättre.

// Niklas
 
Kul tråd!

Sommaren 2007 hade jag fått för mig att göra min första solotur mellan Silvervägen söder om Vuoggatjålme och E12 norr om Hemavan. Hade tämligen bristfällig utrustning (jeans, kackig poncho som regnställ m.m.) men allt gick bra tills det att jag någonstans sydväst om Vindelkroken gick vilse och kunde inte för mitt liv komma på vart jag var. Klart var att jag såg Norra Storfjället, men samevistet vid Älmsvattnet (där en synnerligen strategisk bro fanns) tycktes som uppslukat av jorden. Lite nervös tog jag det säkra före det osäkra och gick tillbaka i mina fotspår i tämligen uselt väder. Halvvägs den dagen slog jag upp tältet för att vila, tämligen utpumpad. När jag vaknade insåg jag att jag glömt skruva på korken till flaskan med T-röd som dessutom legat riktad nedåt och givetvis tömts helt. Det blev knäckebröd och jordnötssmör den kvällen. Nästa dag kom jag på vart jag var och följaktligen vart jag varit (1 mil söder om samevistet c:a). Tala om lycka när jag sedan (i finväder) hittade någon form av brännbar vätska i Dalavardo!

Det mest intressanta med detta missöde var insikten hur lätt man tolkar in terrängen efter vart man upplever på kartan, dvs att jag hellre trodde att samevistet upphört snarare än (vilket som faktiskt var fallet) att jag befann mig vid nästa sjö söderut :)
 
Tror förra påsken var värst ur "generande" (men ändå tämligen roande).

Det började med att jag körde en gammal alaska (skoter) som har vissa tendenser att stanna när den blir varm. Den tog mig nästan hela vägen upp för berget, sedan ville den ha paus. Bytte skoter med svärfar till en gammal viking, som fick soppatorsk (inte jag som kört iväg med den, så nåväl).

Nästa skoter i ordningen var en hyfsat ny lynx commander. Tog över den från sambon uppe på berget och skulle köra ner den, men satan vad konstigt den gick... Stannade och kollade och funderade några gånger, men hittade inget, så körde långsamt ner. Efter ett tag blev min vänstra fot varm... kollade ner och kunde konstatera att min Nokiastövel brann! Hopp i snödriva!

Hmm, stövlar självantänder sällan...

Skit! Skotern brinner!! Slet av kåporna och öste snö på den tills den slutade med det. Visade sig att jag råkat missa det där med att skotrar har en parkeringsbroms som nån lämnat i, varför bromsoket börjat brinna... Gick som tur var att köra därifrån och slutade med ett byte av nämnda bromsok. Skotern mår idag bra.

Hur som, efter att ha spritt två skotrar över fjällkedjan och satt eld på en tredje under samma dag fick jag lite dåligt rykte som skotermördare. Så sedan *petade* jag på nåns sprillans nya skoter som stod i en sluttning för att retas... varpå den inte gick att starta. Min sambo flippade helt uppriktigt på mig. "Vad fan skulle du röra vid den för!!!".
 
Det här var en fin tråd.

För några år sedan körde jag in i Hälsingeskogarna med en av mina grabbar i baksätet. Han var väl åtta, tror jag, och vi skulle fiska. "Skogstjärn" tänkte jag "det blir mysigt". Efter att ha kört fel några gånger på gamla halvt igenvuxna grusvägar kom vi så till...tja, vägs ände. Där parkerades bilen och in i skogen gack vi.

Det var varmt den dagen, och myggigt, men solen sken ovan trädtopparna och det var bra, för kompassen låg kvar hemma, bredvid mobilen. Nu kunde vi ju hjälpligt navigera trots detta. Och navigerade gjorde vi, i timmar.

Till slut kom vi fram till tjärnen och vid det laget var vattnet slut. Eller "tjärnen" ska man väl säga, för den var nästan lika tom på vatten som vår flaska. Faktiskt var tjärnen misstänkt lik en myr. Än i denna dag är jag osäker på om vi kom till rätt ställe.

Vid det här laget var halvfiguren rätt sur. Han var vid min sida, men definitivt inte på min sida. Hungriga var vi och törstiga också, dessutom övermåttan besvikna och inte alls sugna på att knata tillbaks till bilen.

Att navigera efter solen låter sig göras även inne i skogen, som bekant, men en förutsättning är förstås att solen skiner någorlunda. Det gjorde solen när vi gick från bilen. När vi skulle tillbaka icke så.

Att kryssa fram genom oländig terräng må väl vara hänt för en vuxen karl med stövlar på långa ben och lagom späck att ta av. För ett ganska litet barn med lågt blodsocker är det en större utmaning.

Följden blev att jag fick sätta barnet på en stubbe, gå hundra meter eller så, vända tillbaka för att hämta sagda barn när jag fått bäring, upprepat ad infinitum. Barnet talar fortfarande om denna strapats ibland och tydligen placerar den sig med god marginal framför hans mors och min skilsmässa som "värsta dagen i hans liv".

Vi hittade bilen till slut och passerade en våffelservering på vägen tillbaka till vår lilla stuga, vilket väl i någon mån bättrade på humöret.

Men fortsättningsvis följer kompassen med när jag har ungar med mig till skogs. Och mat. Och en större vattenflaska. Och en bättre karta. Och inga barn.

Det är åtminstone vad den nu något äldre åttaåringen förespråkar.

Mvh
Årets pappa 2013
 
Jag och kompisen var ute häromåret på ett mer lokalt äventyr med övernattning någonstans längs Skåneleden, har tyvärr helt förträngt var det var, kanske kring Hässleholm.

Jag hade hund med mig och han sin son och vi hittade ett trevligt vindskydd kring en liten sjö där vi käkade och njöt av stillheten.

Det blev mörkt snabbt så jag och vovven hoppade in mitt tält och de tog sitt egna tält.

Mitt i natten brakade helvetet loss då någon brassar av hela kartonger med fyrverkerier över den lilla sjön och våra tält.

Jag och vovven, Habibi rusar ut ur tältet och inser att på andra sidan sjön ligger en stuga dit studenter från Lund brukar åka för att fira.
Och det gjorde dom........

Vi rundade sjön bara för att se vad som försigick, de partajjade helt enkelt och vid 3-tiden somnade hela gänget.

Så kan det gå till ute i naturen :)
 
Flyg aldrig med Norwegian!

Skulle gå Tour du Mont Blanc på sju dagar, vilket är ett små-tight schema när man ska bära på allt man behöver (minus vatten och lite mat) = 25 kg. Då bestämmer sig Norwegian för att de behåller min incheckade ryggsäck i 3 dagar efter landning i Genève, ge rmig ingen information, och svarar inte i telefon.
 
Senast redigerad av en moderator:

Njutvandringar att längta till

Platåberget Billingens unika natur och fina vandringsleder lockar vandringsentusiaster året om.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg