Intressant tråd, och många intressanta kommentarer.
Jag är ganska ung och har inte sett den förändring edgepal och andra beskriver. Men jag var nyligen i Hemavan och gick ett par dagar längs kungsleden. Jag fick praktiskt taget trängas för en tältplats efter Viterskalsstugan och mötte folk hela tiden. Jag gick och tänkte att jag mötte ungefär lika mycket folk som om jag skulle gå i en cirkel i hemstaden Uppsalas stadsskog.
Detta ledde mig till att fundera, dels på framtiden, men också på vad vi vill ha fjällen till. Jag slår vad om att alla jag mötte – eller nästan alla i alla fall – kom dit i sökandet efter vildmark, kanske ensamhet, storslagenhet, kanske utsatthet, orördhet, för att testa sig själva till viss del. Är inte detta sant? Och där gick vi alla på varandras tår.
Visst känns det som att "utvecklingen" är oundviklig. Visst känns det som att det är utom människors kontroll, nästan som ett slags naturlag, att vägarna kommer fortsätta byggas, fler älvar dämmas upp, fler vindsnurror och helikoptrar. Det är som om det vore inbyggt i vårt system – vårt ekonomiska, politiska, kulturella, teknologiska system – att ständigt gå framåt, kapa bitar av kakan som blir ständigt mindre. Och jag pratar inte bara om fjällen, jag pratar om allt orörd natur i världen, alla mystiska platser, all natur – haven blir utfiskade, älvarna däms upp, luften blir mer förorenad, biodiversiteten försvinner, ozonlagret tunnas ut, sopbergen växer, ursprungbefolkningar dör ut tillsammans med sina språk och miljöer. Och allt eskalerar.
I mina ögon är allt detta tecken på en och samma sak: vårt samhälle – vår kultur, ekonomi och teknologi – är ohållbart. Vi har en politisk och ekonomisk diskurs som i alldeles för hög grad – ofta enbart – fokuserar på tillväxt och inte på kvalitén. Politiker, allmänheten och företagen gör hela tiden misstaget att sätta likhetstecken mellan ökad BNP och ökad välfärd. Om ett gruvbolag ska gå med vinst måste det ständigt öka sitt uttag i en exponentiell takt, vilket är inherent ohållbart eftersom det finns ett ändligt antal berg att spränga sönder. Om ett elbolag ska gå med vinst måste det ständigt expandera – fler fördämningar, fler vindsnurror, mer kärnkraft. Är det så konstigt att gränserna för exploatering ständigt knuffas framåt, att vägarna byggs längre, turisterna blir fler, vindsnurrorna blir fler och större, älvarna däms upp, när detta är målet för i princip all ekonomisk aktivitet? Nej.
Jag ser det som ett strukturellt problem som rör hela världsekonomin (phew!). En ökad exploatering är oundvilkig (så som systemet nu fungerar), enligt mig. Och det gör ju inte direkt saken lättare. Men jag tror att det går att förändra, och det finns vissa tecken på att en förändring redan är på väg, sort of. Människor börjar märka saker, att saker inte är som förr, som den här tråden är ett exempel på. Människor börjar märka att saker de värderar högt försvinner, trängs undan, i Ekonomins och Utvecklingens namn. Världens ekosystem är snabbt på väg ner i toaletten och (olje)ekonomin är inte långt efter. Vi är mer materiellt rika än någonsin, och ändå fortsätter depressioner, utbrändhet, stress och självmordsstatistik att öka. Folk börjar prata om inte bara utveckling, utan hållbar utveckling. Även inom akademin har en viss förändring skett på senare år, inbillar jag mig.
Så jag ser fjällens framtid dystert. Men det enbart om om saker förblir demsamma, och jag bär förhoppningen att det faktiskt är på väg att förändras. Därmed kan vi om hundra år komma att ha mer vildmark, inte mindre. Jag faller inte åt defatism. Jag respekterar inte att naturvärden som jag älskar förstörs på grund av (tillfälliga) arbetstillfällen eller ekonomiska (sär)intressen (sorry, Gällivare).
Men vad vet jag. Det finns säkert någon ekonom därute som inte alls håller med och som anser att jag är knäpp. Vi får väl se. Diskussionen (den politiska/ekonomiska diskussionen) borde handla mer om vad vi faktiskt vill ha och vad vi verkligen värderar och inte bara anta att ekonomisk tillväxt ger oss det. För det gör det inte.
Tack för mig!