Fråga: hur vi skall förvalta våra fjäll i framtiden
Tidningen Se skrev för många år sedan att man borde asfaltera vägar genom Sarek så att även rullstolsburna kunde fjällvandra och se orörd natur. Liknande förslag poppar upp då och då. Krav framförs på fler stugor, fler broar, mer spångning, fler toaletter – allt för att underlätta för fjällvandrare.
Thomas
Lustigt, sådant återkommer ibland i diverse forum, och betraktas då som trollinlägg. Undras hur många handikappade som är intresserade av en natur som görs "tillgänglig" genom så våldsamma ingrepp?
Andra förslag i liknande stil är linbanor upp till exvis Galdhøpiggen, varvid man givetvis glömmer att största delen av meningen med en bestigning är vägen upp, inte toppen.
Emellanåt finns det byråkratnissar som menar att fjällaktiviteter är elitistiska och "utestänger stora grupper av människor" och därför vill göra ingrepps som minskar värdet för denna elit utan att tänka på att de stora grupperna inte efterfrågar naturvärden överhuvudtaget. Men jag tror inte dessa missunnsamma personer är så många.
Sen finns ju också de som vill reglera fjällverksamheten, av minst två skäl: dels står de inte ut med vandrarnas frihetssträvan, dels är det en nagel i ögat på lokala byråkrater att vandrare kommer så billigt undan - släpar med sin egen mat som de köpt hemma på Lidl eller Hemköp, sover i tält, och knappt drar en krona till bygden. För några år sen var det ju nån på Länsstyrelsen i Jämtland som på fullt allvar framkastade att tältning bara borde få ske på anvisade platser (mot avgift) och att "känsliga" områden bara skulle få besökas på guidade gruppturer (mot avgift).
Detta försök att upphäva ALlemansrätten var givetvis dödfött, och det plötsligt påkomna intresset för naturskydd var naturligtvis bara en fråga om pengar.
Apropå allmänhetens naturintresse.
På 80-talet gjorde jag ett par gånger misstaget att följa med bussutflykter bl a till Plitvicesjöarna och Versascadalen. I det senare fallet bestod utflyktsgänget av mig och ett antal engelsmän. När vi kom til Sonogno skyndade jag ut i den ena av dalens båda grenar, får att få lite vilda utsikter, medan hela resten av gänget satte sig på en restaurang för att äta och prata. På den förra turen var de övriga, några holländare och tyskar, inställda på största möjliga antal stopp för diverse måltider, medan jag hade önskat tillbringa maximal tid uppe bland sjöarna. Det tyska paret var också stressade eftersom de måste passa middagstiden på hotellet.