Rosellis UHC-stål är i princip samma stål som det japanska White Steel # 1 (Samurajsvärd-Katanor, samt Wootz/Bulat).
Det är i stort sett helt befriat från legeringsämnen och därför kräver mycket av själva värmebehandlingen. Det här stålet har m a o en enorm potential ifall man prickar värmebehandlingen korrekt men det kan också bli till en ren katastrof när värmebehandlingen inte är minutiöst utförd.
Det samma gäller självklart UHC-stålet! För att uppnå ett perfekt slutresultat så är därför en av kriterierna att man i stort sett behandlar varje blad för sig. Differentiell värmebehandling är alltid ett stort plus.
Rosellifabriken har förstås inte tid med allt detta. Deras värmebehandling är anpassad till större volymer och en viss rapphet i processen, pga den ekonomiska aspekten. Man kör därför på en genomsnittsbehandling som resulterar i en acceptabel kombination mellan slitstyrka och slagseghet. Varken mer eller mindre.
Problemet är nämligen den stora mängden karbid som gör stålet skört. Karbiderna bildar ett "spindelnät" och som jag nämnt tidigare så är det i gränserna mellan dessa och järnmatrisen som brottet/den plastiska deformationen gärna uppstår. Man har på olika sätt försökt att anpassa värmebehandlingen genom att köra flera cykler, liksom att behandla stålet som volframkarbidstål.
Därmed dock inte sagt att stålet är uselt! Tvärtom. Vad jag menar är att man inte fullt ut utnyttjar stålets fulla kapacitet.
Här är en video med Murray Carter där han använder en kockkniv i White 1. Kniven har nollegg och är noggrant striglad:
https://www.youtube.com/watch?v=IgqJBF_K6Yc
Avslutningsvis. När stålet lär fixat till belåtenhet så gäller det också att utrusta bladet med en perfekt bladform/profil, som det redan har nämnts. Detta är inte alltid det lättaste.
Jag har på senare tid haft mailkontakt med en likasinnad knivtoker som och som jobbar inom området på en hyfsat stort svenskt företag och som undertecknad snöat in på det här med bladgeometri. Han har gjort mätningar med hjälp av en apparat (Anagon) som mäter allt från graden av skärpa till tjocklek bakom eggen. Resultatet är förstås att bladgeometrin i de allra flesta fallen är avsevärt viktigare än graden av skärpa mätt i några micron (µ).
Personligen har jag på senare tid sysslat med att omvandla alla mina köksknivar från deras ursprungsslipfaser till en i mina ögon mest överlägsna dito, nämligen en svagt konvex slipfas med nollegg och efterföljande strigling för att skapa en liten microegg. Mitt första försök gjorde jag på frihand på en skalkniv. Jag brydde mig inte om att ta bort repor från bladkroppen:
Det är i stort sett helt befriat från legeringsämnen och därför kräver mycket av själva värmebehandlingen. Det här stålet har m a o en enorm potential ifall man prickar värmebehandlingen korrekt men det kan också bli till en ren katastrof när värmebehandlingen inte är minutiöst utförd.
Det samma gäller självklart UHC-stålet! För att uppnå ett perfekt slutresultat så är därför en av kriterierna att man i stort sett behandlar varje blad för sig. Differentiell värmebehandling är alltid ett stort plus.
Rosellifabriken har förstås inte tid med allt detta. Deras värmebehandling är anpassad till större volymer och en viss rapphet i processen, pga den ekonomiska aspekten. Man kör därför på en genomsnittsbehandling som resulterar i en acceptabel kombination mellan slitstyrka och slagseghet. Varken mer eller mindre.
Problemet är nämligen den stora mängden karbid som gör stålet skört. Karbiderna bildar ett "spindelnät" och som jag nämnt tidigare så är det i gränserna mellan dessa och järnmatrisen som brottet/den plastiska deformationen gärna uppstår. Man har på olika sätt försökt att anpassa värmebehandlingen genom att köra flera cykler, liksom att behandla stålet som volframkarbidstål.
Därmed dock inte sagt att stålet är uselt! Tvärtom. Vad jag menar är att man inte fullt ut utnyttjar stålets fulla kapacitet.
Här är en video med Murray Carter där han använder en kockkniv i White 1. Kniven har nollegg och är noggrant striglad:
https://www.youtube.com/watch?v=IgqJBF_K6Yc
Avslutningsvis. När stålet lär fixat till belåtenhet så gäller det också att utrusta bladet med en perfekt bladform/profil, som det redan har nämnts. Detta är inte alltid det lättaste.
Jag har på senare tid haft mailkontakt med en likasinnad knivtoker som och som jobbar inom området på en hyfsat stort svenskt företag och som undertecknad snöat in på det här med bladgeometri. Han har gjort mätningar med hjälp av en apparat (Anagon) som mäter allt från graden av skärpa till tjocklek bakom eggen. Resultatet är förstås att bladgeometrin i de allra flesta fallen är avsevärt viktigare än graden av skärpa mätt i några micron (µ).
Personligen har jag på senare tid sysslat med att omvandla alla mina köksknivar från deras ursprungsslipfaser till en i mina ögon mest överlägsna dito, nämligen en svagt konvex slipfas med nollegg och efterföljande strigling för att skapa en liten microegg. Mitt första försök gjorde jag på frihand på en skalkniv. Jag brydde mig inte om att ta bort repor från bladkroppen:
