Du får friska upp minnet på mej, minns inte vad allt betydde med färgerna. Nånting är väl karbider va. Har alldrig sett såna foton på aeb-l förut kul.
Seved
Ja, det är öar eller singles av järnkarbider, vanadinkarbider, kromkarbider och molybdenkarbider, beroende på legeringen i fråga, ibland sammanslagna till större enheter - korn.
Några iakttagelser. Observera det fina kornet i AEB-L/13C26 som erhålls tack vare en mycket avancerad tillv. metod som resulterar i minskning av primärkarbidstorleken och en jämn distribution. Ett under av ingenjörsteknik.
Det finns dock en baksida. Pga den låga volymen karbider så är resultatet sämre motstånd mot nötning som därför utjämnas med en högre HRC. Det i sin tur resulterar i något skörare stål och sämre eggstabilitet (plastisk deformation). Trots det ett utmärkt stål!!
Som bekant så anvser siffrorna i Sandvikstålen den dubbla mängden kol och krom. Dvs, när man säger 12C27 så betyder det KOL = hälften av 12, det betyder 0,6 procent och hälften av 27 vilket betyder 13,5 krom.
Samma med 19C27 och 13C26. Lätt att se med andra ord hur stor mängd av dessa två viktiga ämnen som ingår i legeringen.
De något lägre siffrorna för 12C27 visar därför på att det här stålet är slagsegare och eggstabilare än 13C26 men inte lika nötningståligt. Den här skillnaden är ännu mer utpräglad i jämförelsen med 19C27.
Av denna anledning har dessa tre stålsorter något olika användningsområden. Obs att 13C26 togs fram med tanke på tillverkning av rakblad och rakknivar. Det säger en hel del om det stålet.
Det ultimata anv. området för dess stålsorter borde därför vara:
12C27 - större knivar, mindre huggare
13C26 - mellanstora knivar, köksknivar
19C27 - mindre knivar, fällknivar
Det finns ju fler vägar att gå om man vill få fram större grad av nötningstålighet. Amerikanarna och japanerna har i stället satsat på att hårdlegera sina stål. De ämnen som då är aktuella är i hårdhetsordning:
1. Vanadin
2. Molybden
3. Wolfram
4. Krom
5. Järn
6. Övriga
Problemet med hårdlegerade stål är att kornet blir stort och stålet i sin helhet skört. Det finns dock sätt att kringgå det här också. Svaret är pulvermetallurgi, dvs t ex CPM stålen. I dessa fall har man alltså "malt" ner det redan färdiga stålet till ett fint pulver för att under högt tryck och extrem temperatur pressa ihop det igen för att sedan snabbt kryokyla alltsammans. På det viset stabiliserar man matrisen.
Observera därför skillnaden mellan 154CM och CPM 154 som i grund och botten är samma stål men varvid man i CPM fallet gått över till pulverversionen.
OK, vad innebär allt det här i samband med knivblad? Ungefär det här:
Hoppas att det här duger som en liten förklaring. Ämnet är outtömbart.
~Paul~