Det är svårt att fatta sig kort i denna fråga, men det känns att jag borde ge lite mer exempel på hur det gick till med "raketerna".
I juni 2008 deklarerade Hamas i Gaza en ensidig "tahdiya" (som på arabiska är något mer än vapenstillestånd - snarast en fredsinvit), inte den första utan någon i ordningen sedan de vunnit valet. Det deklarerade syftet och offentliggjorda villkoret var att tillmötesgå Israel i utbyte för lättnader i blockaden, och deadline sattes till november. Hamas höll sin del, trots fortsatta rutinmässiga intrång av IDF, bombningar och dödsskjutningar av folk som försökte fiska utanför Gazas kust. Se bifogat diagram; källan är IDF och antalet raketnedslag inkluderar även "troliga" fall. Det stora toppen före juni-tahdiyan härstammar från en vedergällningsvåg efter ett mer än vanligt massivt israeliskt flyganfall.
Efter ett halvårs "tahdiya" hade det inte heller denna gång blivit några som helst lättnader i blockaden. Som av en slump, dagarna före dess formella utgång, anställde israelerna en större "targeted killing" i Nablus och några räder in i Gaza med civila dödsoffer. Vad ingen då visste var att planeringen för "Cast Lead" var under full gång, och det skulle se illa ut om ett israeliskt anfall kom utan "anledning".
Hamas fann sig i en förhandlingsmässig åtevändsgränd, gav efter för Gazabornas förväntningar om lättare liv och sköt vid "tahdiyans" utgång några raketskott - de första medvetet rätt ut i öknen, de övriga mot Ashkelon - en ort med israelisk militärförläggning och en beväpnad befolkning. I bägge fallen med den precision man kan förvänta sig av konstgödselfyllda vattenledningsrör, men utan dödsoffer.
Efteråt kan man ju bara konstatera att det beslutet varit ett cyniskt och riskabelt vågspel, för vilket Gazaborna betalat ett fasansfullt pris.
Svaret kom, behändigt nog, under julledigheten, när alla västjournalister åkt hem (de kom aldrig mer in igen, inte heller israeliska kollegor). Jag har ingen lust att beskriva hur det såg ut nere på marken. Den som har fantasi nog kan själv göra sig en föreställning om vad urskillningslösa dygnet runt-bombmattor åstadkommer i ett område med en befolkningstäthet av 4150 personer per kvadratkilometer, inga flyktvägar, förstörd infrastruktur, sönderbombat el- vatten- och reningsverk, i det närmaste slut på annan bränsle, mat och mediciner, temperaturer kring noll grader och hällande regn.
Jag har heller ingen lust att citera vad de israeliska soldaterna skrev på väggarna i Gaza och tryckte på sina egna hjältetröjor efteråt. Men jag har läst deras instruktioner, framtagna av en hög jurist som numera är professor på Tel-Aviv-uninversitetet, och de förklarar mycket väl varför de unga pojkarna tyckte det var ok att skjuta på flyende familjer som bar på sina sårade och viftade med vita trasor, hindra framkomsten till ingrusade barn och spränga de få fungerande palestinska ambulanserna i luften.