Om att utsätta sej själv för uppenbar fara

[The Trooper]

...och detta ego verkar väcka sympati och beundran hos de flesta istället för förakt. Det är väl helt enkelt så att evolutionen inte nått längre än att vi beundrar de våghalsiga och omdömeslösa.

Se det från ett annat håll,föraktar du poliser,brandmän och (hmmm..okej) soldater.
De drivs också i stort av samma adrenalinjakt,att radera de farliga elementen och klara uppgiften.Målet är ju inte att dö,utan att lägga en rullare vid stolproten.


peter

 

[Mezzner]

Utöver att man får anse Columbus felnavigering som pinsam, fär man ju samtidigt erkänna att det i vissa avseenden var ett steg framåt att upptäcka Amerikat.

Det var väl även nåt som skedde, utifrån den revolutionerande föreställingen att jorden var rund, vilket han inte precis bevisade, men ändå hade rätt i.

Jag kan även tänka mig att han ibland kom dit han hade tänkt när han seglade. Det hade han inte gjort om han suttit hemma och tagit det säkra före det osäkra.

Kopplingen till extremsporter är långsökt, om än inte omöjlig...

 

[Staffan Andersson]

Målet är ju inte att dö,utan att lägga en rullare vid stolproten.

Vissa av oss är nöjda med att lägga en rullare vid stolpen och en del vill sätta en stänkare i krysset efter att ha fintat 10 gubbar. Misslyckandet är dock detsamma när bollen går utanför

 

[Mezzner]

Själva frågeställningen i denna tråd är intressant.

Genom att skriva "uppenbar fara" eliminerar man den verkligt svåra frågan, nämligen vad som är verkligt farlig eller ej. Alltså inte bara det vettiga i att utsätt sig för det.

De som utsätter sig för s k uppenbara faror, delar antagligen inte fullt ut värderingen av riskerna, och man kan säkert i historien se att dessa annorlunda värderingar visat sig vara rätt ibland.

 

[Martin Fjäderlätt]

Ibland vinner faran, är det inte så enkelt?

Jag skulle vilja vrida lite på frågan.
Att vi gärna tar risker för att uppnå vissa saker är ju tydligt.

Min något krassa fråga är:
Är det en tragedi om man dör när man åker skidor nedför Everest?
Är det en tragedi att man slår ihjäl sig när man klättrar?
Är det en tragedi att bli ihälslagen av en brunbjörn när man har lekt "luften är fri!" med dem i flera år?

De (vi) som då och då gör kontrollerat livsfarliga grejer säger ju ofta att de är medvetna om riskerna. Riskerna ger äran och glamour.
När då riskerna vinner - ska vi vara förvånade? Ska vi vara ledsna?

(Självklart är det en tragedi för de anhöriga, som i många fall har avrått, men det kan ju inte vara oväntat att folk trillar av pinn när de gör livsfarliga saker?)

 

[Staffan Andersson]

Klockrent Nordesjö.

 

[The Trooper]

Målet är ju inte att dö,utan att lägga en rullare vid stolproten.

Vissa av oss är nöjda med att lägga en rullare vid stolpen och en del vill sätta en stänkare i krysset efter att ha fintat 10 gubbar. Misslyckandet är dock detsamma när bollen går utanför

Jag vill även finta den elfte .


peter

 

[wima]

Vad är farligast?

Att kasta sig ut från en helikopter med en gummisnodd runt fötterna eller att fiska (norrlandsälv alternativt mete från roddbåt)

Förmodlegen är det svårt att få till en riktigt vägd jämförelse. Helt klart är dock att fiske inte är en ofarlig sysselsättning.

Så vad är nu uppenbart farligast?

 

[maskon]

Så: Istället för att ta hänsyn till om inte oss själva, så åtminstone nära och kära, så väljer vi att bli begravda av en lavin, störta utför en klippbrant eller hoppa utan fallskärm. På så vis gör vi en insats för framtiden och evolutionen och slipper apor som kastar bananer på oss.

Om det var så att detta ledde någon vart (vilket Darwin trodde) så skulle väl extremsportarna lära av varandras misstag och börja virka tumvantar istället. Men nej - istället pissar de i brallorna en gång till och klättrar ännu högre.

De är ingen egen art, för då skulle de nog dö ut. Nej, det påminner istället om en sjukdom. Största smittkällan är media.

 

[Staffan Andersson]

Så: Istället för att ta hänsyn till om inte oss själva, så åtminstone nära och kära, så väljer vi att bli begravda av en lavin, störta utför en klippbrant eller hoppa utan fallskärm.

Men det är det väl ingen som väljer? Onödigt dyrt sätt att ta sig av daga isåfall...

Om det var så att detta ledde någon vart (vilket Darwin trodde) så skulle väl extremsportarna lära av varandras misstag och börja virka tumvantar istället. Men nej - istället pissar de i brallorna en gång till och klättrar ännu högre.

De är ingen egen art, för då skulle de nog dö ut. Nej, det påminner istället om en sjukdom. Största smittkällan är media.

Du låter hemskt bitter...

 

[dave1]

Jag ifrågasätter inte de som väljer att försöka genomföra sina utmaningar men jag tror att den popularitet och kommersialisering extremsporterna fått under de senaste 10-20 åren fått till följd att även mer oerfarna personer kastar sig in i utmaningar som de egentligen inte borde. Det var väl ganska tydligt t ex under tragedin på Everest -96. Den tidigare upptäckarlustan och strävan efter en inre utveckling genom utmaningen kan jag tycka ibland får stå på sidan om kommersiella och egoistiska mål där allt ska ske snabbt, vara häftigt och mediaanpassat. Det kan jag tycka är lite synd.

 

[Fredrik S]

"– Det är farligt och händer olyckor. För egen del känns det just nu som att man får ta sig en allvarlig funderare på vad det egentligen är man håller på med, om det är värt de riskerna som vi tar."

- Kommentar från en av resekamraterna till Olsson.