Klenisar

[joanna]

(...) Överansträngningar är aldrig bra - det kan drabba ex knäna en om man bär tungt ett fåtal gånger om året. Är bristen av vana och träning kanske orsaken till olusten att bära tyngre?
Visserligen återknyter jag i och med denna fråga delvis till den inledande och provocerande frågeställningen i första inlägget som jag tar avstånd från. Men ingen rök utan eld?

Hmm, "testa smärtgränsen för mina knän" var i detta fall ingen verklighetsbeskrivning, utan en symbolisk sammanfattning av en attityd som jag helt enkelt inte delar. Jag är inte intresserad av någon som helst sorts "pannben" som självändamål. Allt beror på vad det används till.

Varför skulle jag lägga ner min träningstid på att "gå tre mil i veckan med storpackningen", om jag tycker att det är mördande trist, och dessutom vet att jag inte behöver just den specifika förmågan? Jag behöver inte längre bära på både barn och all utrustning (vilket jag alltså har gjort - det gick bra ). Och jag tänker inte heller konkurrera om anställning med Viktor Beranek .

Jag gillar också utmaningar, men förbehåller mig att välja själv, vilka av dem jag anser givande . Samt inte minst meningsfulla.

Sen är det heller inte så enkelt, att risken för ledskador gränslöst kan elimineras genom träning.
Där finns både genetiska faktorer, kroppsbyggnad och annat som inverkar och sätter individuella gränser.

 

[Bora]

Tycker man att det känns tungt fast man har en vettig (läs sparsam och lätt) packning kan man ju minska vikten ytterligare ett par kilo genom att köpa en Mchalesäck i spectraväv för 15 papp

OT 1: har aldrig fattat storheten i hans säckar, har kollat på dem, och visst, trippelsömmar, spectra,. allt det gör dom extremt hållbara. Men bärsystemet verkar vara ganska konventionellt trots allt. Fortfarande ska ju alla kilo bäras, dom trollas inte bort.
Kan man säga att Mchale är nordarmerikas klättermusen?

...f.ö. så är jag övertygad om att bra bärförmåga handlar om balans och framför allt bålstyrka. Utan bålstabilitet kommer skador i ländrygg och fötter, knän...

OT 2: hur mycket kan man bära utan att skada knän, och hur länge?

OT 3: tror amerikanska armen undersökte vad som är mest effektivt och kom fram till att det är att bära på huvudet. ställer helt andra krav på kroppen

 

[Bora]

Hmm, "testa smärtgränsen för mina knän" var i detta fall ingen verklighetsbeskrivning, utan en symbolisk sammanfattning av en attityd som jag helt enkelt inte delar. Jag är inte intresserad av någon som helst sorts "pannben" som självändamål. Allt beror på vad det används till.

Varför skulle jag lägga ner min träningstid på att "gå tre mil i veckan med storpackningen", om jag tycker att det är mördande trist, och dessutom vet att jag inte behöver just den specifika förmågan? Jag behöver inte längre bära på både barn och all utrustning (vilket jag alltså har gjort - det gick bra ). Och jag tänker inte heller konkurrera om anställning med Viktor Beranek .

Jag gillar också utmaningar, men förbehåller mig att välja själv, vilka av dem jag anser givande . Samt inte minst meningsfulla.

Sen är det heller inte så enkelt, att risken för ledskador gränslöst kan elimineras genom träning.
Där finns både genetiska faktorer, kroppsbyggnad och annat som inverkar och sätter individuella gränser.

ungefär så. +1

 

[pysen78]

...

OT 3: tror amerikanska armen undersökte vad som är mest effektivt och kom fram till att det är att bära på huvudet. ställer helt andra krav på kroppen

En variant på det är att bära med både axelremmar och en rem över huvudet. Har läst gamla Klondikehistorier där de körde hårt med det, men det kommer väl nån annan stans ifrån, kanske från indianerna från början.

Googla "Tumpline" för lite bilder. Verkar effektivt, men har inte provat själv.

 

[7S]

Hmm,

om du för en gång skull räcker mig lillfingret så....

Varför skulle jag lägga ner min träningstid på att "gå tre mil i veckan med storpackningen", om jag tycker att det är mördande trist, och dessutom vet att jag inte behöver just den specifika förmågan?

.

Det kommer ingen att tvinga dig till.

Den som väljer stor ryggsäck är ingen tuff karlakarl, den som väljer liten är ingen mes.
Även om jag personligen inte förstår mig på fascinationen att koncentrera sig på så lätt packning som möjligt. Men jag är nog rätt alldaglig och enkel av mig i övrigt.

 

[Avslutat Medlemskap 201709]

Mål och mening i vår färd...

Kul diskussion.

Det är tydligen lite som att svära i lättpackarkyrkan om man som 7S och någon till diplomatiskt vill hävda att det inte nödvändigtvis är ett helvetets lidande om man bär vad våra förfäder med relativ lätthet skulle klarat av. Om man då bara inser att man inte bara kan spänna på sig maran utan att ha vanan i ben och rygg.

Alla är väl ense om grundfrågan att det är varken macho eller listigt att bära tungt om det inte finns behov därtill. Trådskaparen som tydligen dog ut för många år sedan hade fel utgångspunkt men ändå.

Varför orkade våra förfäder och inte vi med alla gym och träningsredskap. Hos samerna berättas det med vördnad idag om gamla anförvanter som ända upp i äldre dar hade enorm ork och kraft som dagens samer bara kan drömma om.
Svaret ligger nog i att vi inte är ett kroppsarbetande folk längre i samma utsträckning. Gymbesöken nån gång i veckan i all ära men det räcker inte. De som har haft ett tungt kroppsarbete kan nog förstå det här men för övriga är det bara nostalgiskt gubbsvammel.

Själv har jag under ett långt arbetsliv provat på och även kunnat fantisera hur det varit för tidigare generationer. Inom skogsarbete med brossling av annat än endast massaved. Inom linjearbeten där stolphål spettades upp ur kälen. Inom vägarbete där asfalten skyfflades ut för hand från tidiga morgonen till sena kvällen. Det låter tungt och visst har det varit slitigt men ändå inget mot vad tidigare generationer upplevt. Det var inte broilers från gymmen utan seniga kroppar som genom åratal av knot visste att orka. Inte bara män utan även hårt arbetande kvinnor likaså.

Någonstans där vill jag återkomma till denna diskussion och om att köpa extrema lättviktsprodukter för modernt friluftsliv för att försöka ge ett slags perspektiv på tillvaron.

Jag har som vi alla glädje över de moderna produkter som i decennier tagits fram för att underlätta ett aktivt friluftsliv både vad gäller funktionalitet och vikt men kan ändå inte komma ifrån misstanken att vi försöker göra det allt för lätt för oss. I den meningen att vi vill bespara oss mödan.

Karin Boje, ni vet hon poeten, skrev något om att det var vägen som var mödan värd trots att vi hade mål och mening i vår färd. Jag tror att lite svettdroppar extra i en värkande kropp inte nödvändigtvis gör dagens färd sämre. Möjligtvis kan vi förnimma tidigare generationers slit och inse vad bra vi har det. Gläds över att vi har vad våra förfäder bara kunna drömma om i vår möjlighet till friluftsliv.

 

[joru]

OT 1: har aldrig fattat storheten i hans säckar, har kollat på dem, och visst, trippelsömmar, spectra,. allt det gör dom extremt hållbara. Men bärsystemet verkar vara ganska konventionellt trots allt. Fortfarande ska ju alla kilo bäras, dom trollas inte bort.
Kan man säga att Mchale är nordarmerikas klättermusen?

(klipp)

OT

Nej, det håller jag inte med om. Har testat en Mchale och det är absolut inte hype. Tvärtom, enkla lösningar som faktiskt fungerar. Hemligheten är helt enkelt passform och att höftbältet sitter där det ska utan att glida. Skulle gladeligen köpa en faktiskt, utklassar allt jag testat hittills (och det är mycket) .

//J

 

[Bora]

OT

Nej, det håller jag inte med om. Har testat en Mchale och det är absolut inte hype. Tvärtom, enkla lösningar som faktiskt fungerar. Hemligheten är helt enkelt passform och att höftbältet sitter där det ska utan att glida. Skulle gladeligen köpa en faktiskt, utklassar allt jag testat hittills (och det är mycket) .

//J

ok, har inte testat dom, har för mig att det bara är i seattle som dom finns. hade varit roligt att klämma på dom.
Dom bästa höftbälten som jag har testat är frisvängande och ganska styva. vad jag minns är hans inte frisvängande, men jag kan ha fel. har för mig att dom är dyra också.

 

[TROY GARNER]

En variant på det är att bära med både axelremmar och en rem över huvudet. Har läst gamla Klondikehistorier där de körde hårt med det, men det kommer väl nån annan stans ifrån, kanske från indianerna från början.

Googla "Tumpline" för lite bilder. Verkar effektivt, men har inte provat själv.

Istället för och packa ryggsäcken med volym bakåt och ha den låg kan man dra åt kompressionsremmarna och höja topplocket och köra på höjden.
Då blir det ju lite balansera av det och lättburet i jmf mot att köra långtraradarvarianten
med att lasta bakåt.

Jag har testat och kört Bergans Viking 110 med max höjd och 35L topplock så.

Den var hög då...höhö - haha fan 140-150cm - man får passa sig i tunnlar,kontakledningar och så.

 

[joru]

ok, har inte testat dom, har för mig att det bara är i seattle som dom finns. hade varit roligt att klämma på dom.
Dom bästa höftbälten som jag har testat är frisvängande och ganska styva. vad jag minns är hans inte frisvängande, men jag kan ha fel. har för mig att dom är dyra också.

Hans bälten är mjuka i jämförelse med många andra, men de bygger på en annan designprincip, de sitter högre upp, har dubbla spännen och följer därför höftens konturer. Genom placeringen högt så stasas inga muskler. Klättermusens bälte sitter lågt på höften i jämförelse.

Gillar också KMs bälten, särskilt med lättare till medium vikt (för mig intervallet 10-16 kg ca) men mchalebältet funkar lika bra fast utifrån en helt annan princip. Med tyngre börda vinner mchale tycker jag eftersom bältet inte behöver dras åt lika hårt...

Spännande tillverkare men svårt att testa ...

//J

 

[seobserver]

Det är riktigt att US-Army kom fram till att vi är skapta för att bära med huvudet. I verkligheten kolliderade det här med kontoristens hals och hela ide'n med pannbärband fick kopplas bort. Även om 100 000 packrack byggdes med pannbärband.
Att små indianskor kan bära risbuntat i samma viktklass som deras egen kroppsvikt grundas på lång erfarenhet och träning. I Asien har ni säkert mött mänskliga lastbilar men packningar så stora att man får leta efter benen och fötterna under.

Erfarenheter att det mesta man kan lasta ner en frisk 25åring med är ca 26 kg, det har hållt sig ganska konstant sedan Romartiden. Ökar lasten sjunker hastigheten och marschförlusterna växer. Bl a därav har moderna soldater blivit fordonsburna, då självskyddsutrustningen kommer upp i den viktklassen om den skall skydda och ha tänder.

Alpnisternas målsättning att låg lastvikt höjer hastigheten och ökar säkerheten gäller sanorlikt inte bara dem. Det du kan lämna hemma är billigt och väger alltid 0 g.

go tur

 

[camoscio]

Precis, det är helt enkelt en fråga om vad en vill eftersom vandring är en slags viljeyttring. Jag har inga värderingar kring packningsvikt, på vissa turer är 16 kilo att anse som tungt och på andra kan en startvikt på 29 kg vara att anse som lätt. Det är ju självklart att välja det alternativ som känns mest motiverat och som fungerar.


...f.ö. så är jag övertygad om att bra bärförmåga handlar om balans och framför allt bålstyrka. Utan bålstabilitet kommer skador i ländrygg och fötter, knän...

//J

Om träning och "orka" har jag ju skrivit förut, och senast det var en tråd som denna hänvisade jag till
http://www.huthyfs.com/minpack.html
så det kan jag väl göra en gång till. Skrattretande att en del andra här mal samma argument om och om igen
fast jag redan mosat dem.

Nu tränar jag verkligen inte året om med sikte enbart på 30 dagars sommarvandring. Löpning, fyra mil i veckan, är en passion sen 45 år tillbaka. Långt (en mil och mer) har jag sprungit sen 1974 - det
går förstås inte så fort som på halvmaratiden (1984-1990), men det är skönt. Kondition och viktskontroll är bonus; jag väger 67 kg, vilket varit mitt riktvärde så länge jag kan minnas, mitt midjemått på morgonen är sådär 78 cm.

Benstyrka har jag delvis gratis men jag började verkligen träna, och få smak för det, efter en trafikolycka i februari 2008. Då var det nödvändigt, eftersom jag tappat styrka på vänster sida. Nu är det kul. Kroppsvikt gäller, inga vikter, inga maskiner. Buk har jag jobbat med så länge jag minns, det har jag också byggt vidare på, för att det är kul och för att jag är fåfäng. Rygg - mest (som jag påpekar i länken) för hållningen, som också är viktig när jag springer. Och det är nog hållning det handlar om mest när man bär något på ryggen. Min bålstabilitet är
(enligt min PT) mycket god.

Men, som nån föreslår, gå tre mil i veckan med storpackning? Vad är det roliga och varför? Träna för att kunna bära onödiga saker, när det är så mycket enklare, och så fördelaktigt ur många andra synpunkter, att bära (någorlunda) lätt (15 kg startvikt för 10 dagar på fjället). Och, som ännu någon föreslår, starkt psyke och pannben? Det ska inte vara psykiskt påfrestande och inte någon viljeanspänning. På sin plats att påminna om mottot för fjaderlatt.se innan siten blev engelskspråkig: "Vandra fjäderlätt och njut mer av färden". "Njut", inte "orka". Och Jörgen kan ju verkligen jämföra.