Om det kokta kaffets kontext
Oj oj oj...
Har just varit ute på sommarens första riktiga fisketurer, men det gick så hastigt att jag inte hann koka kaffet. Annars är väl det en av sommarens höjdpunkter, särskilt om fisket går som vanligt, dvs dåligt.
Själv gör jag som Öringen, snabbkaffe när det är koffeinbehovet som styr och kokkaffe när även själen ska få sitt. Kokar vatten i en alu-panna med löstagbar rabb, slänger på kaffet (hur mycket? lagom mycket förstås!), ger det ett kort uppkok och väntar tills det sjunkit. Silar sista koppen mellan tänderna eller en sockerbit. Till en god vän gav jag bort en presskanna i plast (Relags) för just utomhusbruk, men den gick sönder efter 2-3 användningar. Annars är ju presskaffe gott, och en plastkanna skulle vara behändig. Mockakanna är förstås ett alternativ, men då får man ju, ja, inte kokkaffe, och det är ju det man vill ha!
Farsan sa, när han sagts upp från sitt gamla jobb och tillfälligt jobbade på lärarutbildningen, att "kokkaffe är kontextberoende". På hans nya arbetsplats var det kutym att i tid och otid tala om diverse som "kontextberoende". Så nästa gång saken kom på tal sa han "Ja, som kokkaffe, då?". Ety, visst smakar kokkaffet snusk om man tillagar det hemma på diskbänken, med rätt uppvärmt vatten från spisen? Och samtidigt finns det inget som smakar bättre än tjärnvatten fullt av humus och "vattulus", kokat i sotpannan och blandat med en godtycklig mängd kokkaffe, när man sträcker ut sig ibland kråkbär och skvattram och knotten kryper i öronen. Kontextberoende.
Det finns som nämnts minst två infekterade trådar i ämnet, där kaffekokningsteknikerna tangerar schamanism:
http://www.utsidan.se/vb_forum/showthread.php?threadid=14025
http://www.utsidan.se/vb_forum/showthread.php?threadid=31195