Det du inte själv känner dig träffad av har en tendens att falla utanför ditt synfält. Efter många års periodiska inhopp som lärare på Arkitektskolan i Lund - där tjejer faktiskt är i majoritet - konfronterades jag med följande replik, yttrad av en av årskullens starkaste elever:
"Vad bra att du kommer hit, vi behöver kvinnliga förebilder."
Jag blev helt förstummad, och inte så lite förbannad. Var det bara därför de ville ha mig? Varför skulle mina manliga kollegor vara sämre "förebilder" - om man nu behöver några? På vilket sätt skiljer sig den arkitektur jag åstadkommer från deras?
Hade jag haft anlag för principrytteri hade jag bett dem dra åt h...e och vänt på klacken.
Men då inställde sig eftertanken. Har de verkligen bara manliga lärare? Om så - varför är inte det ok? Upplever de sig annorlunda behandlade? Står de främmande inför de rådande värderingarna? Vill de - svåra tanke - söka efter andra kvaliteter i arkitekturen, än de som tas för självklara på skolan???
Det blev en ganska vettig och mycket intressant diskussion, där bägge sidorna nog lärde sig ett och annat. Själv krävde jag dock, som villkor för att fortsätta komma till ritsalen, en övertygande förklaring till varför de skulle vilja ha mig som lärare, även om jag vore kille
.
Detta är inga problem som lämpar sig för enkla svar. Som förhoppningsvis framgått är jag starkt allergisk mot allt som luktar reservat och särartstänkande. Jag ser alla de risker och märkliga bieffekter, som Anders påpekar. Men jag försöker klara av att hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt. Ställd inför det konkreta fallet, tycker jag det är min plikt att åtminstone försöka analysera, om inte mina principiella ställningstaganden riskerar att bli kontraproduktiva i just detta fall.
Som flera andra påpekat, är själva förekomsten av spontant uppkommande tjejnätverk ett tillräckligt tecken på att behovet av vissa upplevs som reellt. Beskyllningen för kommersialism känns i detta konkreta fall både orättfärdig och långsökt. Och det är föga hederligt att jämställa egna nätverk med särbehandling, kvotering etc. Könsseparerad simundervisning är inte samma sak som lägre krav för att ta simborgarmärket. En tjejklubb på Teknis är inte samma sak som lägre betygssnitt för att komma in på ingenjörsutbildningen.
Om egna nätverk (obs - ej skilda bedömningskriterier!) får fler tjejer att klättra, lära sig simma och läsa på Teknis, fler killar att sy, ta pappaledigt och jobba i vården, och oss andra, lyckligen oberörda, att bli mer observanta på diverse gamla glastak, som vi inte hade lagt märke till annars, så vill jag först se de stora nackdelarna, innan jag förkastar dem av principiella skäl.
Jag efterlyser alltså bara lite mindre principrytteri och snabba fördömanden, och mer pragmatism och ödmjukhet inför problem, som kanske inte vi ser. Då kanske vi kan få till en mer kostruktiv debatt om vad vi kan göra åt saken.
"Vad bra att du kommer hit, vi behöver kvinnliga förebilder."
Jag blev helt förstummad, och inte så lite förbannad. Var det bara därför de ville ha mig? Varför skulle mina manliga kollegor vara sämre "förebilder" - om man nu behöver några? På vilket sätt skiljer sig den arkitektur jag åstadkommer från deras?
Hade jag haft anlag för principrytteri hade jag bett dem dra åt h...e och vänt på klacken.
Men då inställde sig eftertanken. Har de verkligen bara manliga lärare? Om så - varför är inte det ok? Upplever de sig annorlunda behandlade? Står de främmande inför de rådande värderingarna? Vill de - svåra tanke - söka efter andra kvaliteter i arkitekturen, än de som tas för självklara på skolan???
Det blev en ganska vettig och mycket intressant diskussion, där bägge sidorna nog lärde sig ett och annat. Själv krävde jag dock, som villkor för att fortsätta komma till ritsalen, en övertygande förklaring till varför de skulle vilja ha mig som lärare, även om jag vore kille
.Detta är inga problem som lämpar sig för enkla svar. Som förhoppningsvis framgått är jag starkt allergisk mot allt som luktar reservat och särartstänkande. Jag ser alla de risker och märkliga bieffekter, som Anders påpekar. Men jag försöker klara av att hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt. Ställd inför det konkreta fallet, tycker jag det är min plikt att åtminstone försöka analysera, om inte mina principiella ställningstaganden riskerar att bli kontraproduktiva i just detta fall.
Som flera andra påpekat, är själva förekomsten av spontant uppkommande tjejnätverk ett tillräckligt tecken på att behovet av vissa upplevs som reellt. Beskyllningen för kommersialism känns i detta konkreta fall både orättfärdig och långsökt. Och det är föga hederligt att jämställa egna nätverk med särbehandling, kvotering etc. Könsseparerad simundervisning är inte samma sak som lägre krav för att ta simborgarmärket. En tjejklubb på Teknis är inte samma sak som lägre betygssnitt för att komma in på ingenjörsutbildningen.
Om egna nätverk (obs - ej skilda bedömningskriterier!) får fler tjejer att klättra, lära sig simma och läsa på Teknis, fler killar att sy, ta pappaledigt och jobba i vården, och oss andra, lyckligen oberörda, att bli mer observanta på diverse gamla glastak, som vi inte hade lagt märke till annars, så vill jag först se de stora nackdelarna, innan jag förkastar dem av principiella skäl.
Jag efterlyser alltså bara lite mindre principrytteri och snabba fördömanden, och mer pragmatism och ödmjukhet inför problem, som kanske inte vi ser. Då kanske vi kan få till en mer kostruktiv debatt om vad vi kan göra åt saken.
