Redan URL:ens namn gör ju en misstänksam mot att det kanske inte är balanserade åsikter och fakta som förs fram där
. Och det är det inte heller.Grejen är att i USA har det blivit lite debatt runt det där med barfotalöpning, och som vanligt börjar folk kriga istället för att försöka klarlägga fakta.
Det bör väl nämnas att den vanligaste barfotalöparen egentligen är en minimalistlöpare, dvs använder minimalistiska skor eller vanliga löparskor av tunnare modell och springer en mindre mängd barfota som träningsverktyg (och för att det är kul). I det avseendet är väldigt många friidrottare "barfotalöpare", men debatten rör främst motionärer.
Ta till exempel detta med stressfrakturer i foten. Är det så att de som börjar barfotalöpning löper en förhöjd risk att få stressfrakturer? Ja, troligen, även om undersökningar saknas finns det anekdotisk data som tyder på det. En mer vanlig skada (den vanligaste?) är överansträngning på ovansidan foten (senhinneinflammation). Problem med stela vader är ytterligare en sak (skada verkar det sällan bli av just det dock).
Vad betyder det? Att människans kropp inte är anpassad för att klara löpning barfota? Att livslång vistelse i skor gjort att man inte är anpassad för det?
Alla efterlyser med forskning, men det som finns tyder på att
1) människan är väl anpassad för långdistanslöpning, även foten
2) växer man upp utan skor har man färre fotproblem och klarar barfotalivet galant även i vuxen ålder
Även tidigare var den allmänna rekommendationen att barn ska vistas mycket barfota och använda minimalistiska skor då skor är nödvändigt. Tyvärr har nog det gått lite förlorat, så idag köper många föräldrar skor till sina barn som är direkt skadliga för fotens utveckling. Och nej, crocs för barn är inte minimalistiska skor (även om det finns betydligt värre). Mockasiner är det.
Det man vet väldigt lite om idag är vad som händer om en vuxen person som levt med västerländsk skokultur hela livet går över till en barfota/minimalistisk skofilosofi (det finns liite forskning, och det visar att man får starkare fötter, men om det blir mindre skadebenägen vet man inte). I grunden finns två teorier:
A) endast de med perfekta fysiska förutsättningar klarar av det, kanske 1 på 1000
B) de allra flesta, minst 9 av 10 har tillräckligt goda fysiska förutsättningar att klara av det
Ingen vet egentligen svaret, om än anektdotiskt data tyder på att i alla fall 1 på 1000 är allt för pessimistiskt.
Så i debatten tolkar man datat utifrån vilken teori av A och B man tror på. Tror man på B säger man att skadorna som är vanliga beror på att man försökt sig på för snabb övergång och inte låtit kroppen anpassa sig. Mellanfotsbenen och hälsenan tar högre belastning, och foten flexas mer än i en sko, och har man haft på sig skor hela livet är fötterna inte tränade för det. Man måste ge dem tid. Tror man på A drar man slutsatsen att blir man skadad hörde man till den där gruppen 999 av 1000 som inte kan göra övergången.
De som tror på A anser förstås att man allmänt ska avråda från barfotaaktivitet, medan de som tror på B ofta anser att man har att tjäna på att införa minimalistiskt och barfotaaktivitet för sin fothälsa, eller helt enkelt för att det är roligare att springa minimalistiskt än vara beroende av 350-grams joggingklossar.
Inom all träning är det så att ändrar man belastningsmönstret har man en period av ökad skaderisk, även om det nya belastninsmönstret är bättre på lång sikt (när kroppen hunnit anpassa sig). Joggingskornas utformning är på sitt vis väl anpassade för att ändra så lite som möjligt i en västerlännings rörelsemönster - de har "klack" (högre häl än framfot) och genomsnittsvästerlänningen har skor med lite klack i vardagen, faktiskt är det så att dammodeller av joggingsskor ibland har några millimeter extra högre häl för att damer statistiskt sett har högre klackar i vardagen. Fotisättning långt framför kroppen hårt på hälen som joggingskor är byggda för stämmer också överens med genomsnittsvardagsskon.
Själv tror jag så här - de flesta kan om de vill introducera en minimalistisk skofilosofi, men det kräver en tids anpassning, för vuxna kan det röra sig om ett år för en grundanpassning och ytterligare ett par år innan hälsenor etc är helt anpassade. Det handlar mer om personligt intresse och tålamod än om fysiska förutsättningar.
För de som inte bryr sig, och har en vardagsskofilosofi som bygger på alltigenom dämpa/stödja/stabilisera/avlasta så är nog joggingskor det bästa ändå.
Än så länge är de flesta sjukgymnaster mfl negativt inställda till barfotalöpning, och annan barfotaaktivitet / minimalism. Man vet för lite om det helt enkelt, men det kommer nog ändras. Jag hittade för ett tag sen denna C-uppsats skriven av en sjukgymnast vid umeå universitet:
http://www.dessi.se/wordpress/wp-co...ra_for_att_forebygga_loprelaterade_skador.pdf
han drar mer långtgående slutsatser än jag törs göra... så det finns undantag även bland medicinsk expertis.
