De flesta vet ju redan hur man går barfota, även på hårda underlag. Det gör vi ju nästan allihopa varje dag. Därför är nog inte omställningen lika svår som för löpning (även om den inte heller där verkar vara så svår).
Jag skulle nog inte hålla med helt om detta. Visst vi har den goda vanan att gå i strumpor inomhus (till skillnad från exempelvis Storbritannien och USA) så vi har lite fördel här, men inomhus är det heller inte naturligt att försöka gå fort eller forcera på nåt vis. Och hur mycket går man inomhus i strumporna en dag? 500 meter i 50 st 10-metersförflyttningar kanske. Man hinner inte plåga sönder sina fötter på det även om man har en "vårdslös" gångstil ärvd från sina klackförsedda skor.
Ute på stan däremot, där går många i rask takt, fort ska det gå! Och då kommer det där sträcka ut benet jättelångt framåt och dunka i hälen med nästan spikrakt ben. Och det kan man ta med sig ut på fjällvandringen med packning på ryggen, och vips får man problem tidigare än man annars skulle få.
Sen är det en konst att gå utför också, lätt att det blir klamp klamp klamp, men vill man spara sina knän gäller det att sätta ner med böjt ben i alla fall. Visst, man får träningsvärk på framsida lår, men knäna håller bättre.
Men visst, det är ju inte alls svårt att gå barfota, man måste bara tänka på att det inte är race walking man sysslar med.
PS. Att du går barfota på dina sommarsemestrar tror jag du tjänat mycket på jämfört medelsvensson. Det är väl iofs inte en jätteovanlig vana, men skulle tro att du är kanske 1 på 100...