Bra trådarkeologi! Löparskor utan "drop" och med rätt formad tåbox var faktiskt ett lyft för mina risiga knän, just pga att jag då
inte landar stumt på hälen, samtidigt som tårna kan spreta/fjädra naturligt när jag landar på framfoten.
Det vore ju idealet även på vandring, men där ger jag upp de renodlade barfotaskorna pga att jag inte tål kylan och vätan, samt behöver stegjärn ibland. Men jag väljer så tuna/mjuka/lätta/platta skodon som möjligt även där.
Med hyfsat "marknära" skodon upplever jag ändå att risken för "stumgång" är liten när jag tar mig fram i lite mer teknisk terräng, där jag ändå behöver en "känslig" fotisättning, än vid gång/löpning på jämnare/plattare stigar; så problemet löser sig av sig själv, för jag sysslar oftare med det förra än det senare.
"Det traditionella klånkandet" kan man nog göra sig av med (eller aldrig hamna där) även med hyfsat konventionella vandringskängor, utom de mest överdrivet uppbyggda, överdämpade, tunga och stela. Jag är inte säker på att det handlar om någon mer framåtlutad gång, mer en mjukhet och närvaro vid fotisättningen. Går säkert att öva på, jag brukar jämföra känslan med att dansa, men har lite svårt att beskriva det så det blir till någon hjälp.
Stela/tunga pjäxor och tung packning försvårar säkert ett sådant "flyt", men för egen del var också
försöket att gå med stavar en negativ överraskning - jag blev liksom låst i en mer mekanisk, okänslig gångart.