Det finns väl en hel rymd av vettiga löp- och gångstilar mellan "springa på framfötter" (endast) och "det traditionella klånkandet" (copyright Klauss ) med helstum hälisättning?
Vad jag mest landar på beror på tempot och terrängen; att man landar på framfoten betyder inte heller att man inte avvecklar steget utan att någonsin ha satt ner hälen. Men en (genomsnittlig) förflyttning av just landningen framåt har som sagt räddat mina knän. Eller i varje fall fördröjt förfallet så jag fortfarande kan springa en mil tre gånger i veckan (och pallar nerförsbackarna i bergen).
Allt ovan bara en helt ovetenskaplig, men långvarig och delvis dyrköpt egen erfarenhet, utan några som helst anspråk på allmängiltighet. Vi är alla olika, och den "bästa" löpstilen ser troligen inte likadan ut för alla.
Vad jag mest landar på beror på tempot och terrängen; att man landar på framfoten betyder inte heller att man inte avvecklar steget utan att någonsin ha satt ner hälen. Men en (genomsnittlig) förflyttning av just landningen framåt har som sagt räddat mina knän. Eller i varje fall fördröjt förfallet så jag fortfarande kan springa en mil tre gånger i veckan (och pallar nerförsbackarna i bergen).
Allt ovan bara en helt ovetenskaplig, men långvarig och delvis dyrköpt egen erfarenhet, utan några som helst anspråk på allmängiltighet. Vi är alla olika, och den "bästa" löpstilen ser troligen inte likadan ut för alla.