Framfotalöpning

Det finns väl en hel rymd av vettiga löp- och gångstilar mellan "springa på framfötter" (endast) och "det traditionella klånkandet" (copyright Klauss ;)) med helstum hälisättning?

Vad jag mest landar på beror på tempot och terrängen; att man landar på framfoten betyder inte heller att man inte avvecklar steget utan att någonsin ha satt ner hälen. Men en (genomsnittlig) förflyttning av just landningen framåt har som sagt räddat mina knän. Eller i varje fall fördröjt förfallet så jag fortfarande kan springa en mil tre gånger i veckan (och pallar nerförsbackarna i bergen).

Allt ovan bara en helt ovetenskaplig, men långvarig och delvis dyrköpt egen erfarenhet, utan några som helst anspråk på allmängiltighet. Vi är alla olika, och den "bästa" löpstilen ser troligen inte likadan ut för alla.
 
Graden av framfota isättning torde vara ganska mycket kopplad till hastigheten och typen av löpning.
En sprinter kör väldigt mycket på framfoten men en maratonlöpare på hela foten.
Foten är ju "konstruerad" för att ta upp krafterna från isättningen och en sprinter utnyttjar mer av bl.a vadmuskel än vad en maratonlöpare gör. Båda löparna utnyttjar elastiska komponenter för att få "gummisnoddsverkan" i steget. En hälkudde som tar upp krafterna från kroppen via raka ben utsätts extremt mycket.
Gång med kraftig hälisättning kan vara betydligt mer tufft för kroppen än löpning.
När väldämpade skor kom under sjuttiotalet ändrades mångas löpsteg och även gångsteg.
Utvecklingen för skor idag, framför allt för långdistanslöpning, har gett de nya tjocka sulorna som ger tillbaks kraften från dämpningen bättre än tidigare material.
Skorna börjar alltså nu fungera som foten fungerar för att ta upp kraft och ge tillbaks det mesta från det elastiska som de naturliga elastiska komponenterna i foten gör.
 
Om, jag bara går utan att tänka på det, så klånkar jag lätt i hälen först, men tiltar jag lite framåt, mer medvetet så kommer hela foten i samtidigt, eller ibland framfoten, men då får jag nog gå rätt raskt.
Borde teoretiskt va bättre för knät om inte hela kraften från hälklånket skjuts rakt upp i det, utan istället får lite dämpning med vad och vrist. Lite som en dämpad framgaffeln på cykeln.

I fjällen har jag stavar, men inte hemma i skogen. De har jag mest för vad.

kan ju se lite lätt autistiskt ut att trippa på framfötterna, men om man inte överdriver trippandet så ser det ganska normalt ut. Nog en vanesak.
 

Vandrat på ett platåberg? Upptäck Billingens unika landskap!

Njutvandra året om i fantastisk natur med böljande sluttningar och dramatiska klippavsatser – bara ett stenkast från Skövdes centrum.

Få Utsidans nyhetsbrev

  • Redaktionens lästips
  • Populära trådar
  • Aktuella pristävlingar
  • Direkt i din inkorg