Sk. "lösa existenser" får det allt svårare i Stockholm. För några årtionden sedan fanns det fortfarande små "kåkstäder" i Hammarbyhamnen, bakom Vaxholmsbolaget lokaler i centrala Stockholm mfl. och allt var inte lika tillrättalagt överallt. Nu är allt uppsnofsat, alltmer inglasat, helt tillrättalagt. Finns i princip inget utrymme för andra än de som minst lever de rutinartade lönearbetarliven.
Det går alltid att säga saker i stil med att "de ska bort, de är knarkare, alkoholister, socialt utslagna etc". "Klipp dem och skaffa dem ett jobb" osv. Men alla människor kommer aldrig att vara med på vagnen. Det kommer alltid att finnas "lösa existenser", som blivit det av olika skäl och som annars inte är en homogen grupp. Vart ska den tiondels procent till procent av människorna som aldrig kommer att passa in ta vägen? Vill någon ha socialhjälp så kan det bli tester för alkohol och narkotika, och noll hjälp om positiv. Hur lätt är det för en utslagen människa att bara kamma sig, dra på blåställ/kavaj, vässa pennan, le och bara hänga med i malströmmen?
Det vore en låg kostnad för samhället att smälla upp några till typ Pelikanen så folk kunde få sova där istället för i parker, ta en dusch på morgonen etc. För en del vore det finfint med bara en barack och kamin med tak över huvudet. Men nej, det spelar ingen roll att kostnaden är relativt låg. Det är en princip. I Sverige tolereras inga sådana "udda avvikande" personer. Här gäller mainstream. Kamma dig. En del kommer dock aldrig att kamma sig.
Skulle staten köpa upp ett skogsområde för hemlösa och andra, skulle det snart förvandlas till en massmedial djurpark. Kanske bättre låta bo ett tag, jaga bort, låta bo ett tag osv. Blir knepigt när det blir tillrättalagt för människor som inte klarar/inte vill tillrättaläggas. Svårlöst när det inte längre finns någonstans för de här människorna att ta vägen. Det finns inte längre någon barack i Hammarbyhamnen med en liten kamin, ellar bakom Vaxholms gamla lokaler, eller halvruffiga bostadsområden med olika krypinmöjligheter. Sådant är bortbyggt, men det finns inga alternativ. Jo, parker. Kulvertar. Ett fåtal skulle väl kunna finna sig till rätta längre bort från staden i skogar.
När det gäller psykvården. I USA i mitten/slutet av 1980-talet bestämde de i Washington DC att ingen människa som inte ansågs utgöra någon fara för andra inte skulle kunna sitta inlåst. Mängder med psykintagna släpptes ut, och många bosatte sig i parkerna i stan. Det klarade sig ju inte alls och det höll på att spåra ur fullständigt. Efter några månader drogs beslutet tillbaks och polis hämtade in dem till psykvården igen. I USA hade de i alla fall vett att ändra ett beslut när verkligheten inte blev den tänkta. I Sverige hade vi väl fortfarande resonerat som att "nä ingen ska kunna tvingas", men vi hade inte erbjudit något alternativ, bortsett från parkerna. Sedan när det blir för mycket i parker och för koncentrerat, då kommer tvånget, dvs. avvisning, som bara leder till att material och skräp körs bort, människorna söker sig någon annanstans men bor snart igen under samma former.
Att Sverige inte klara av att hjälpa de få tusen personer det handlar om är ett riktigt skitbetyg för landet.
Raskesven
Det går alltid att säga saker i stil med att "de ska bort, de är knarkare, alkoholister, socialt utslagna etc". "Klipp dem och skaffa dem ett jobb" osv. Men alla människor kommer aldrig att vara med på vagnen. Det kommer alltid att finnas "lösa existenser", som blivit det av olika skäl och som annars inte är en homogen grupp. Vart ska den tiondels procent till procent av människorna som aldrig kommer att passa in ta vägen? Vill någon ha socialhjälp så kan det bli tester för alkohol och narkotika, och noll hjälp om positiv. Hur lätt är det för en utslagen människa att bara kamma sig, dra på blåställ/kavaj, vässa pennan, le och bara hänga med i malströmmen?
Det vore en låg kostnad för samhället att smälla upp några till typ Pelikanen så folk kunde få sova där istället för i parker, ta en dusch på morgonen etc. För en del vore det finfint med bara en barack och kamin med tak över huvudet. Men nej, det spelar ingen roll att kostnaden är relativt låg. Det är en princip. I Sverige tolereras inga sådana "udda avvikande" personer. Här gäller mainstream. Kamma dig. En del kommer dock aldrig att kamma sig.
Skulle staten köpa upp ett skogsområde för hemlösa och andra, skulle det snart förvandlas till en massmedial djurpark. Kanske bättre låta bo ett tag, jaga bort, låta bo ett tag osv. Blir knepigt när det blir tillrättalagt för människor som inte klarar/inte vill tillrättaläggas. Svårlöst när det inte längre finns någonstans för de här människorna att ta vägen. Det finns inte längre någon barack i Hammarbyhamnen med en liten kamin, ellar bakom Vaxholms gamla lokaler, eller halvruffiga bostadsområden med olika krypinmöjligheter. Sådant är bortbyggt, men det finns inga alternativ. Jo, parker. Kulvertar. Ett fåtal skulle väl kunna finna sig till rätta längre bort från staden i skogar.
När det gäller psykvården. I USA i mitten/slutet av 1980-talet bestämde de i Washington DC att ingen människa som inte ansågs utgöra någon fara för andra inte skulle kunna sitta inlåst. Mängder med psykintagna släpptes ut, och många bosatte sig i parkerna i stan. Det klarade sig ju inte alls och det höll på att spåra ur fullständigt. Efter några månader drogs beslutet tillbaks och polis hämtade in dem till psykvården igen. I USA hade de i alla fall vett att ändra ett beslut när verkligheten inte blev den tänkta. I Sverige hade vi väl fortfarande resonerat som att "nä ingen ska kunna tvingas", men vi hade inte erbjudit något alternativ, bortsett från parkerna. Sedan när det blir för mycket i parker och för koncentrerat, då kommer tvånget, dvs. avvisning, som bara leder till att material och skräp körs bort, människorna söker sig någon annanstans men bor snart igen under samma former.
Att Sverige inte klara av att hjälpa de få tusen personer det handlar om är ett riktigt skitbetyg för landet.
Raskesven
