Vargjakt minskar risken för vargangrepp på människor

Vid ett antal tillfällen under sommaren har vargar visat sig nära människor i västra delarna av Örebro län. Nyligen tog länsstyrelsen beslutet att skjuta en oskygg vargtik i en fårhage i trakten. Skyddsjakt på oskygga vargindivider är en viktig förvaltningsåtgärd, anser vargforskaren Håkan Sand.
– Om vi accepterar oskygga vargar under en längre tid kan det leda till allvarliga incidenter, säger han.

Av: Sofia Lagerström

Vargen är till sin natur skygg för människor, men det finns tre riskfaktorer som kan få en varg att angripa människor. En riskfaktor är rabies, en sjukdom som i vissa stadier gör djuren oskygga och aggressiva, och en annan riskfaktor är brist på bytesdjur. Rabies finns inte i Sverige, och bytesdjur finns det gott om i våra skogar.

En riskfaktor finns i Sverige
Den stora faran med vargen i Sverige är istället så kallad habituering; att vargens naturliga rädsla för människan försvinner genom att vargen blir van vid människor. Det kan inträffa om vargar börjar vistas i närheten av bebyggelse. Det sämsta scenariot är att vargarna börjar äta ur soptunnor, och kanske till och med blir matade. På så sätt lär de sig att associera människan med mat. I nationalparker i USA har det hänt att vargarna blivit så vana vid att bli matade att de gått till angrepp när de inte fått något.

I Sverige vistas vargarna mest i områden långt från bebyggelse. Men det händer att enstaka, oskygga vargar uppehåller sig i närheten av människor.

Vargforskaren Olof Liberg har en möjlig förklaring till Örebro-vargarnas oskygga beteende. I början av augusti hittades en död vargtik i reviret (Hasselforsreviret), och i väntan på DNA-analyser bedöms vargen vara alfatiken. När en eller båda föräldrarna försvinner i ett vargrevir händer det att de övriga vargarna börjar uppträda oskyggt under en period. Det är då förmodligen valparna som blivit lite vilsna. Detta skulle kunna förklara de täta vargobservationerna nära bebyggelse i Hasselforsreviret.

vargbild Foto: Staffan Widstrand/www.de5stora.com

Normalt med närgångna vargar

En vanlig missuppfattning är att vargar som söker sig till bebyggelse är onormala. De är inte mer onormala och beter sig inte konstigare än älgar som äter äpplen i villaträdgårdar, eller rävar och grävlingar som vistas under bebodda hus. Oskygga individer förekommer hos de flesta djurarter, särskilt bland unga djur - och framför allt i de djurstammar som inte jagas av människan.

Håkan Sand anser att skyddsjakt på speciellt oskygga och närgångna vargar bör tillåtas i högre omfattning.
- Jakt på de individer som uppvisar ovanligt närgångna beteenden är det i särklass mest effektiva sättet att motverka habituering, menar han.

Han tror också att en mer generös skyddsjakt kan leda till positiva bieffekter. Acceptansen för vargen kan förväntas öka, vilket på sikt kan leda till minskad illegal jakt.

Den illegala jakten begränsar idag möjligheten för laglig skyddsjakt på varg. Den skandinaviska vargstammen på 130-150 vargar anses vara för liten för att klara en mer frikostig skyddsjakt. Vargstammen har potential att växa snabbt, men tillväxten och ett eventuellt införande av laglig vargjakt fördröjs på grund av att ca 20-30 vargar varje år tjuvskjuts i Sverige. En större vargstam skulle öka möjligheterna till skyddsjakt på närgångna vargar, något som kan bli vanligare i framtiden.

- Idag är risken för vargangrepp faktiskt mycket liten, ja nästan obefintlig, avslutar Håkan Sand.

Text: Sofia Lagerström / Rovdjurscentret De 5 Stora

Foto: Staffan Widstrand / www.de5stora.com
Läs mer om våra rovdjur på www.de5stora.com

Av Sofia Lagerström Publicerat 2006-09-26

Logga in för att kommentera

2006-09-27 06:46 Staffan Andersson: Betyg: 2
Det börjar inte särskilt bra, med en rubrik som är helt värdelös. Fortsätter sedan inte bättre, vem tusan är Håkan Sand? Han bara dyker upp i texten och kan ju vara vilken Bjarne som helst direkt från gatan...
2006-09-27 13:40 ulindh: Håkan Sand är vargforskare vilket står i texten, du kan läsa mer på http://www.de5stora.com/omrovdjuren/fragor/fragaForskarna/index.asp
2006-09-28 07:14 vintercamping: Betyg: 5
Sansad och lagom lång. Jag vill gärna ha varg+varkjakt i Sverige.Men hur stor stam?
2006-09-28 10:14 Staffan Andersson: Ingenstans står det att Håkan Sand är vargforskare, Olof Liberg presenteras däremot.
2006-09-28 15:54 BrittMarie: Det står ju i inledningen innan man klickar för att få upp hela artikeln att Håkan Sand är vargforskare!
2006-09-28 19:53 Staffan Andersson: ja herreminje, där står det ju :s
2006-10-02 09:27 Micke_k_d: Betyg: 1
Hur dum får man vara!!!
De har inte varit ett varg övergrepp i europa på 100 år så vad yrar du om!
2006-10-03 19:24 Colonel_Anders: Betyg: 1
Vem har skrivit den här rubriken egentligen? Jag ser den högst som missvisande och dessutom så leder den till ett ännu större förakt mot vargar.

Vargforskaren säger själv: "- Idag är risken för vargangrepp faktiskt mycket liten, ja nästan obefintlig, avslutar Håkan Sand."

Varför ska man då hela tiden prata om hur man ska minska risken för angrepp? Jo, för att ett par snikna fårägare "rasar" så fort en varg stjäl ett får. Varför skrivs inte mer om sådant som faktiskt är viktigt; t.ex. att bevara vojmån? Där har vi ett riktigt hot!

Vargstammen är, som det framgår av artikeln, dessutom för liten nu för att jakt skall kunna bedrivas. Varför pratar vi då ens om att jaga den? Jo, därför att: se mitt tidigare svar.

Skriv artiklar om reella hot istället. Några förslag är tidigare nämnda "rädda vojmån" samt växthuseffekten. Men om det nu nödvändigtvis skall pratas om "farliga" djur, varför inte skriva om något som verkligen utgör en fara för människan, t.ex. fästingar, getingar och älgar?
2006-10-08 03:17 Raskesven: Betyg: 3
Ändra rubriken till :"Vargjakt på rätt individer ger skygg vargstam". I övrigt godkänd artikel.
2006-11-29 13:12 Jurikritik: Lite off topic men jag vill ändå lyfta fram en åsikt.
Att belysa problematiken är ett första steg till att hitta en lösning. Frågan är här vad som är problemet? Människan har valt att leva tätt inpå djuren och att långsamt ta över allt större areal. Vad ger oss då rätt att döda djur som 'blir lite närgångna'?. De etiska aspekterna är dock inte särskilt väl förankrade i en sund analys, det är däremot ett annat perspektiv.

Vargstammen befinner sig på svenskt territorium och är därför en naturskatt som tillhör hela svenska folket. Att döda blir därför en fråga som alla borde ha säg i, inte enbart de som valt att bo där vargen finns. Givetvis så ser företrädare för jägarförbundet gärna att diskussionen handlar om att skydda människor och djur. Likt tobakslobbyns försök att skapa frågetecken är detta snarast att likställas med en snillrik men skall inte misstas för fakta. En rimligt påläst person vet givetvis om detta men det är ändå värt att notera. Problemet är att du inte är medlem i jägarförbundet om du inte gillar att smyga runt i skogen med ett vapen och döda djur, varför deras åsikt givetvis är något färgad. En objektiv och demokratisk process borde få ligga till grund för avgörande i denna svåra fråga. Om en majoritet väljer så skall beslutet givetvis respekteras, det är så det fungerar i en rättssäker stat. Att däremot långsamt låta människor i allt större utsträckning få motivera sin hobby genom att 'skydda människor och tamboskap' torde inte vara väl grundat i ett demokratiskt samhälle. För att bibehålla en genetisk mångfald i en population behövs med största sannolikhet mer än ett hundratal individer. Att ta till kortsiktiga lösningar nu, som har sin grund i att inhämta troféer till en jaktstuga, kan ha grava konsekvenser för inte bara min del i denna kulturskatt utan även våra barns. Att ta vad som rättmätigen är någon annans kan likställas med stöld. Jag anser det inte motiverat att själa från våra barn. Att i stället statligt ersätta uppkomna kostnader torde vara en ringa kostnad i jämförelse. Sett till kostnaden för registrering och hantering av de problem som uppstår med vapen blir de ekonomiska motiveringarna till statilig ersättning en starkare. Om populationen varg sätts under ännu större press i norden kan konsekvenserna för våra handlingar bli grava. Om ni tvekar, kontakta först en biolog och sedan en genetiker.